Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Här har jag en undran, vad som räknas som bra underhåll av relationer tycker du? Jag har själv fått diagnosen Asperger, även om den är felaktig pga av diverse saker som tar för lång tid att förklara i ett inlägg på mindre än 10 000 tecken. Överlag verkar det som att även neurotypiska människor är lika dålig som Aspies på att underhålla relationer. Enda skillnaden är väl egentligen att tvättäkta Aspies inte tar initiativ alls, eller snarare inte tänker på det överhuvudtaget. Men de som faktiskt tänker på det av neurotypiska verkar inte det minsta intresserade av varandra och tar sociala initiativ på bekostnad av andra.

Själv känner jag nog att det är enklare att skapa vänskapsrelationer med Aspies pga av deras lojalitet och kravlösa sida. Det som jag däremot tröttnar på är deras brist på struktur, ingen tid-rum-uppfattning nästan, rutiner och ibland stelhet. I det korta loppet fungerar det när allt är nytt och spännande. Men när det gått något år eller två, börjar man i regel tröttna då det känns som att man upprepar ett visst mönster som ska följas.

Önskar att man kunde kombinera Aspies och neurotypiska, så att man eliminerar nackdelarna. Det finns säkert några som är åt det hållet, men verkar svårt att hitta.


Det jag tycker är intressant är att ni den äldre generationen verkar ha klarat sig bättre för att Asperger inte existerade då och ni visste inte om att ni hade det. Som jag förstått det, har det blivit värre pga av att man stämplar folk och majoriteten av neurotypiska inte är insatta i diagnoser. Tidigare fanns det inga konstigheter, utan man var bara lite speciell som vilken annan unge som helst. Var någon udda tror jag att man accepterade det på sitt vis, på ett helt annat sätt än vad man gör idag.

Så egentligen anser jag att LSS och diverse diagnoser man stämplar ut som aldrig förr, gör mycket mer skada än nytta. Att ge extra hjälp inger ju just att man tror att man är handikappad, trots att man egentligen inte är det. Det gör också att andra tror att man måste ha en viss hjälp för att fungera. Men om hjälpen inte fanns, är jag rätt övertygad om att majoriteten av Aspies klarar sig alldeles utmärkt. Skulle säga att LSS bara gör diagnosmänniskor bekvämare och känner sig mer utanför.

Orsaken till problemen med studierna var flera olika. Först och främst så flyttade jag hemifrån vid 20 och började studera pga min situation hemma: familjen föll isär och alla levde i misär typ. Vill inte gå in på det i detalj men kan säga att det involverade skilsmässa, depressioner, missbruk och ekonomiska problem. Jag ville fly med andra ord och kände inte att det fanns rum kvar för mig längre. All den sociala trygghet jag haft fram tills dess var borta och jag ville bara distansera mig från allt elände.
Jag började studera på ett program som egentligen inte passade mig och insåg tyvärr för sent att både programmet och skolan sög - kvalitetsmässigt alltså - så jag hoppade av och läste fristående kurser istället. I slutändan halkade jag in på rätt väg och praktiserar nu på vad jag skulle klassificera som "drömjobbet" för mig. Men jag är nu uppe i 6 års studielån pga detta misstag och jag kan inte sluta vara bitter över det.

Jag är också sjukt dålig på att ge upp - jag reser mig igen hela tiden. Jag har otroligt bra självinsikt så jag vet VAD jag måste göra och vad jag måste ändra på. Tyvärr har jag inte alls samma självförtroende vilket leder till att jag aldrig exekverar några av mina idéer. Men tack för tipsen iaf. Förhoppningsvis kommer det något gott ur den NPF-utredning jag gått igenom nu - vad man nu kan få för LSS-stöd/hjälp som faktiskt... ja, "ger" något konstruktivt till mitt liv. Just nu orkar jag iaf inte ta tag i något i mitt liv eftersom jag är så osäker över min framtid: jag har ingen egen lägenhet och min praktik är över nu i början på Maj. Först när jag har jobb och lägenhet kan jag pusta ut och fokusera... så lite ork har jag.

Linköping är långt bort - jag bor i Stockholm.

Bra underhåll är när båda parter tar initiativ, båda parter turas om att höra av sig (via telefon t.ex.), båda parter bjuder in den andra på aktiviteter, och båda parter är genuint intresserade av att både lyssna på den andres liv samt dela med sig av ens egna.

Jag är oerhört enkelriktad när det kommer till detta underhåll. Oftast är det så att jag helt enkelt inte tänker på att jag kanske borde ringa, bry mig, ta initiativ, etc. Och de gånger jag faktiskt påminner mig själv om det så är det när jag är själv... och då slutar det bara med tankar som:
"om jag börjar höra av mig nu så är det ett nytt, utstickande beteende från mig som dom kan analysera och fundera över"
"dom kanske är upptagna just nu"
"vi kanske inte är så bra kompisar som jag trodde vi var"
"dom kanske inte vill ha med mig att göra"
"vad ska jag säga? hur ska jag lägga upp det?"

...och sen så har jag inte heller samma intresse för andra människor och deras liv (ytterligare en aspiegrej)

Enligt Tony Attwood så är autister experter på att oroa sig... och det stämmer verkligen in på mig. Jag oroar mig och överanalyserar konstant, till sådan grad att det håller mig "tillbaka" och blir ett handikapp. Jag har oerhörda svårigheter med att vara utagerande.

Okej, om det är det som räknas som bra underhåll av en relation är alla jag stött på dåliga på det, oavsett om de är Aspies eller neurotypiska. Det är i regel alltid en i en grupp eller i en relation som tar kommando och agerar som någon slags kommandocentral. Tror det handlar om hur pass bra självförtroende man har som ledarperson eller ja om man har en ledarperson i sig överhuvudtaget. Som jag förstått det är Aspies experter på att ta kommando, nästan inväntar det som en trogen militärsoldat. Tror även att det mycket handlar om vart man bor i Sverige. Här i Stockholm är de flesta väldigt duktiga på att prata om sig själva. Det brukar mynna ut i att ingen verkar egentligen bry sig om någon.

Tror det är få av de som jag träffat i Stockholm som faktiskt tänker på att bry sig om att tänka på sina vänner. De är nog i regel egocentriska, lever livet med sin pojk/flickvän och pluggar/jobbar med ett intresse vid sidan av på fritiden. Tror att majoriteten låter pressen att prestera tar överhanden, när egentligen ingen kräver av den andra att prestera. Det är som en oskriven regel som svävar runt i luften, som egentligen inte baseras på någonting alls. Hur det är i mindre orter och städer vet jag inte direkt.

Jag tycker det verkar som att autistiska inte oroar sig alls, åtminstone inte utåt sett. Men det kanske är på insidan som oron uppstår helt enkelt. Det känns helt enkelt som att insidan får sådan stor betydelse att det yttre helt enkelt inte ägnas någon energi alls nästan.

Ja det var med chill på arbetsmarknaden då, livet öht var mindre stressigt. Min pappa är en klockren odiagnosticerad Aspergare född på 50-talet. Enda problemen han har är att han är alkoholist och ganska ensam, inga brudar.

Ni som har AS, känner ni er känslokalla? Har ni svårt för att visa känslor?

Jag är själv diagnoserad Asperger men blir väldigt irriterad på den då den är så luddig och lämnar mig ensam att tänka på vad som är "normalt" och "onormalt". "Du har sociala svårigheter" - Har väl de flesta? Blev själv diagnoserad som 19 åring (vilket var förra året) och det leder till ju frågan hur jag lyckats missa diagnosen i 19 år. Visst är det skönt med lite extra fickpengar i månaden men annars känns det som en omväg till ett normalt liv som jag inte kommer överleva, blir mest behandlat som en bebis känns det som och inte lyckas säga emot, säger jag något blir det tvångsinläggning känns det som.

Om det är så, tror du att de kan förklara varför eller att de har problem med det? Det jag vet däremot då jag vistats med många Aspies genom åren under längre perioder, det är att de har problem med fantasi och att kunna förklara sina känslor. Om de är sjuka t ex upplever jag att de har väldigt svårt för att förklara vad som är dåligt i kroppen. Men det finns ingen Aspie som är känslokall bara för att de har svårare med att förklara sina känslor. Det betyder inte att de inte har några känslor. Skulle nästan kunna se det som robotar med känslor, men de vet inte om dem.


I princip kan man väl säga att alla människor är onormala, då jag eller vem som helst kan sätta diagnos eller problematik på varenda människa i världen. Det som är normalt är väl sättet man lever på egentligen enligt oskrivna regler (Som Aspies ibland har svårt att tolka) och inte hur man är som person. Blev själv diagnosticerad vid 13 års ålder, trots att Karolinska sjukhuset som gjorde min neuropsykiatriska utredning inte fann någon Asperger, utan satte bara diagnosen deprimerad. Med andra ord har jag fått en ogiltig diagnos, som jag kan använda för att utnyttja diverse förmåner för svenskarnas skattepengar. Tycker att man borde omstrukturera eller ta bort LSS-lagen och inte ge någon diagnoser överhuvudtaget. Det räcker med kroniska sjukdomar, vi behöver inget psykiskt nonsens som stämplar vårt beteende.

För övrigt undrar jag, kan man ansöka om aktivitetsstöd om man "har" Asperger trots att man har studiemedel? Isåfall, vad krävs för att man ska få det och är det olika i olika kommuner?

Bestäm dig nu, "inte fann någon Asperger, utan satt bara diagnosen deprimerad."? Sen är det skillnad på om man har planerat från första början att "utnyttja diverse förmåner för svenskarnas skattepengar", sådan tanke hade inte jag då jag blev inlagd iaf och har inte det ännu. Svårt att säga så här i efterhand hur mitt liv skulle sett utan psykolog och kontaktperson men det är dessa människor som lyser upp mit liv just nu, tyvärr ska ena kontakten avta men men..

Haha, hur ska man kunna känna om man är känslokall? Jag blir ibland anklagad för att vara känslokall. Ibland stämmer det. Ibland är det bara så att jag känner känslor inuti mig men ej visar det, vilket leder till missförstånd. Jag är generellt sett en kylig person, det är ett vanligt omdöme om mig som jag instämmer i. Jag är lågaffektiv typ.


Nej, jag sitter inte och håller känslor inne. Jag har störd empati. Om där varit tillfällen där jag borde visat mer omtanke eller finkänslighet brukar jag nog vara lyckligt omedveten om ingen säger direkt till mig att nu var du elak/kallsinnig/oempatisk/taskig/kärlekslös etc.

Ibland kommer jag själv på att jag agerat okänsligt eller mysko. Typ flera dagar för sent. Jag är initiativlös också, en sak som gör det svårt att upprätthålla kärleks och kompisrelationer. Det kan ju tolkas som "hon bryr sig inte".

Jag undrar hur det ser ut med kombinations diagnoser och aspie?
Är det någon som fått både AS och borderline och eller ADHD?

Sen undrar jag om de flesta med AS har mycket ångest?

Oj, glömde skriva att efter utredningen så fortsatte BUP som inte gjorde någon äkta utredning, utan utgick från frågeställningen bara verkade det som. Så då var det någon läkare där som ansåg att jag hade Asperger, trots att den riktiga utredningen inte visar några som helst tecken på Asperger.

När jag fick diagnosen visste jag inte vad Asperger var överhuvudtaget, så det var ingen plan att skaffa mig en diagnos precis. I efterhand tyckte jag det var konstigt hur många saker man fick tillgång till via LSS-lagen. Kändes som att jag hade utnyttjat systemet pga av en felaktig diagnos, som jag insåg flera år efteråt när jag fick läsa hela utredningen. I dagsläget känner jag mig klyven, då jag dels känner att det är fel att nyttja något pga av felaktiga bedömningar men samtidigt känns det som att jag vill ge igen på samhället.

Jag har själv provat kontaktperson, aktiviteter som ska "avlasta" föräldrarna, förlängd skrivtid i skolan och så vidare. Ingenting av det var något att hänga i julgranen precis. Satt hellre ensam, deprimerad hemma än att umgås med en människa som har som jobb att "umgås" med en och får betalt för det. Aktiviterna (InternetCafé, bowling, biljard, bio, restaurangbesök efter varje aktivitet osv) blev tråkigare för varje gång då jag knappt fick något socialt utbyte alls av de andra som faktiskt hade Asperger eller någon annan diagnos. Med extra skrivtid kändes det fel, då jag bara tog det extra lugnt istället och kändes onödigt då jag var lika snabb eller snabbare än de andra i min klass. Fick t ex skriva nationella provet i Matematik C hur länge jag ville. Skolan gjorde dock fel i det, då man inte får göra det. Tror jag skrev provet i åtta timmar xD Det var verkligen osmart med massor av godis och Coca Cola, då varje tal tog längre och längre tid desto sämre blodsockernivån höll sig på.

Ska jag vara ärlig förstår jag inte varför de som går under LSS-lagen ska ha något av detta per automatik. Tycker att det ska prövas för individen om man nu är extra långsam på att skriva eller något annat. Men kanske har underskattat att det betyder mer för andra än vad det har gjort för mig själv. För mig blev det bara fel att umgås med sådana som inte var NT. Det var det som hela tiden fick mig att ifrågasätta min diagnos. Flera år efter att jag fick diagnosen, inte förrän då fick jag läsa min utredning tillsammans med en psykolog. Då fick jag svart på vitt hur otroligt dåligt systemet är för att göra neuropsykiatriska utredningar. Vet dock inte om det gjorts några förbättringar efter att jag gjorde min utredning för ca 10 år sedan. Man gör inte en utredning om personen ifråga har en depression, då det kan missledas till Asperger då en del symptom kan tolkas likartat som Asperger. Det blir också förvirrande då många med AS brukar bli deprimerad pga av sitt tillstånd.

Har ni blivit mobbade under skoltiden? Människor rackar alltid på mig eftersom jag har konstiga ansiktsuttryck, värdelös social förmåga som gör att jag framstår som en idiot etc. En snubbe har t.o.m. retat mig mig för min dåliga motorik (han tyckte jag knöt mina skosnören jättesakta).

Tror aldrig jag kommer förändras till en mer normal person som inte blir retad..Känner verkligen för att begå självmord då jag är hundra på att jag aldrig kommer klara av att leva i det här samhället då det är inte är nån som förstår en, och varenda jävel ska vara dum och reta mig bara för jag är annorlunda och konstig.