Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har aldrig brytt mig om att gå och få någon diagnos, jag vet inte om jag har asperger eller inte. Antagligen inte, även om vissa i min närvaro vill tro det. Men det beror nog mer på att jag är jävligt känslomässigt avtrubbad och därför känns känslomässigt frånvarande.
I mina ögon så är asperger ett till hälften låtsas-syndrom (nu säger jag inte att det bara är påhitt, men till hälften så känns det som att det faktiskt är det) som används för att kategorisera "de som inte är som alla andra i samhället", som någon uttryckte det. Dvs de som fungerar annorlunda på det sociala planet.
För den delen så spelar det ingen som helst roll om jag har asperger eller inte då det är uppenbart att alla med diagnosen lider på olika sätt och olika nivåer. En av de jag känner med diagnosen t.ex. är riktigt grym på det sociala spelet, bättre än de flesta 'vanliga' (de som inte har diagnosen). Han har heller inte några tvångstankar och han måste inte heller ha samma rutiner. Han säger själv att han inte lider av det eller ens märker av att han är annorlunda på något vis.

Hittade ingen fullgod information om detta så tänkte ge det ett försök att fråga här om någon där ute har erfarenhet och lite tips.
Jag har ett flertal diagnoser, i huvudsak ADHD men även atypisk autism, det vill säga att jag har vissa drag av Asperger eller Autism men inte fyller alla kriterierna.
Ett problem som är vanligt vid dessa diagnoser är problem med lukt och smaksinnet samt problem med att svälja.
Mitt problem är att jag mår väldigt illa när jag ska äta, lukter och smaker gör lätt att det spelar över lite i hjärnan och måltiderna blir mer utav ett helvete än något man ska njuta av.

Känner att jag behöver ta tag i detta nu då jag har mått dåligt av detta i många år och avskyr att gå hungrig och känna mig yr.
Jag gillar mat och blir ledsen varje gång jag ser fram emot att äta något och sen reagerar kroppen som den gör, det är precis som om jag ska kräkas så fort maten kommer in i munnen.
Detta sker inte vid varje måltid men någon gång om dagen och självklart är det ännu värre när man stressar.

Hursomhelst, har någon här på flashback något tips på mat som kan vara lättare att äta och hur ni som har problemet gör för att underlätta vid matsituationerna?

/S

Vad är det för fel på mig?

Kan jag ha Asperger?

Jag är inte direkt en socialperson men jag har inga som helst problem med min vardag sköta allt, planera allt, plugga etc inte har jag några större problem med att snacka med nya personer eller bara småprata. Släkten uppfattar mig som väldigt social och trevlig har, tom fått frågan om jag är homosexuell då jag ännu inte lyckats fixa en fast relation med en tjej.

Saken är den fast än jag inte har några problem att prata med personer ögonkontakt mm så känns det som att det är något i mellan, svårt att förklara men jag tror några här förstår vad jag pratar om. Jag känner inget med personen och efter ett tag blir jag mest irriterad på denne/tappar intresset,

Lite input / tankar skulle uppskattas

//OC

Har väl inte direkt några svar men lite liknande upplevelser tror jag även om jag kan tänka mig att andra känner lika. Ägg, kassler och kalvsylta till exempel förstör allt, någon annan kan äta det bredvid eller koka ägg i närheten. Som surströmming gör ungefär.
Ska väl tillägga att jag aldrig har ätit något av ovanstående då jag helt enkelt vägrade redan som liten av någon anledning.
Jag har ingen asperger eller ADHD diagnos men dock en del annat som man kanske skulle kunna bunta ihop till asperger.

Asperger är ställningstagandet att socialt nonsensprat med enda syfte att vara just social är överflödigt när vi har så mycket större problem att lösa i världen.

- "Hej, jag är aspergare"
- "Hej, jag är sverigedemokrat/moderat/vänsterpartist"

En åsikt som vilken annan som helst.

Har asperger och kan inte annat än att hålla med, mycket bra beskrivning faktiskt.


/Mvh

Ni som har asperger, hur funkar det sociala samspelet ute i verkligheten? Brukar folk tycka att du är konstig? Har ni flickvänner? Hur sköter ni era studier? osv.

När det kommer till det ytliga och mest fundamentala så fungerar jag alldeles utmärkt.
När det kommer till relationer så är det helt åt helvete. Jag är dålig på att knyta kontakter, och väldigt dålig på att underhålla relationer - vilket leder till att potentiella vänner blir trötta på mig eftersom jag aldrig tar sociala initiativ eller ens visar intresse över deras liv. Jag är ingen eremit, utan tackar alltid ja när någon kompis undrar om jag vill följa med någonstans. Men det räcker inte för att fylla igen hålen för detta jävla handikapp.

Tycker folk att jag är konstig? Ja.
Folk tolkar mig alltid fel, dömer mig efter kroppsspråk, signaler och beteenden som inte finns där istället för att döma mig efter det jag faktiskt säger. Jag uppfattas som (detta har jag hört av andra) att jag inte bryr mig om vad som pågår runt om mig, att jag är totalt ointresserad av folk, asocial, smått antisocial, gnällig, tankspridd, fast i mina egna tankar, flummig, oseriös etc...
Och tjejer sen då. Jag har lite erfarenhet av tjejkompisar sen då jag var typ 6-7 år eller något... efter det började tjejer tycka att jag är ett jävla spån. Du vet hur karismatiska människor verkar ha någon slags positiv aura runt sig som attraherar människor till dem? Har du AS så är det tvärtom - iaf känns det så. Jag upplever det som att folk tycker illa om mig - speciellt kvinnor. Det är säkert fel i många fall, men i många andra fall så är det nog så. Jag har ALDRIG haft en flickvän, eller ens haft något på g, aldrig ens kysst någon. Bara det säger en hel del tycker jag.

Har provat datingsiter också men det är samma sak där... Tjejer känner helt enkelt på sig att nått är fel med mig. Jag har ingen aning om vad jag gör fel. Jag har flera uppladdade foton, har fyllt i mina profiler alldeles utmärkt samt testat flera olika versioner och varianter av profiltext men INGET FUNGERAR. Massor med brev skickas och alla tjejer ignorerar mig. De få gånger jag faktiskt lyckats upprätta en brevkorrespondens så failar det totalt efter 3-4 mail eftersom jag slutar vara intressant, säger fel grejer eller ja... bara är fel helt enkelt. Min senaste "chans" skrämde jag iväg då jag var alldeles för på och föreslog möte på tok för tidigt. Tjejen fick för sig att jag var nån stalker, skrev ett nedlåtande mail och blockerade mig. Det kändes som att bli oskyldigt utpekad som våldtäktsman eller något och jag ville bara falla igenom golvet -_-

Och jag har inte ens någon slags ångestproblematik/social fobi/whatever... så jag kan bara tänka mig hur mycket värre det är för de aspies som även har det.

Studier?
Intellektuellt så har jag aldrig haft problem med studier. Däremot har jag problem med att lära mig saker jag är ointresserad utav eller som jag tycker är trams. Mina universitetsstudier gick dock åt helvete men det var av andra orsaker och berodde inte på (iaf inte direkt) mitt handikapp.

Det värsta med AS är just ensamheten. Jag försöker ha hoppet uppe och "intyga" mig själv om att jag visst kommer träffa någon förr eller senare, och att jag visst kommer ha riktiga vänner någon gång. Men jag är 26 år gammal nu och har ljugit för mig själv om dessa saker alldeles för länge nu - vilket jag märkt av mer och mer på senare år iom att hoppet tynar bort mer och mer. Och om jag ska vara ärlig så tror jag att min dödsorsak i slutändan kommer bli: självmord...

Det är min logiska slutsats efter åratal av självanalys. Och det värsta med det är att det inte är något slags sympatignäll utan ren och kall logik... och det är väl det som skrämmer mig mest. Att dessa slutsatser inte är några påhittade illusioner jag uppdiktat fram i självömkans namn.

Inte konstig. Men kylig överlägsen och nonchalant vilket gör att många vill trycka ner mig. Så det blir en del konflikter.

Nej, jag är kvinna. Blev kär för första gången när jag var 26 och det förhållandet med en man då, höll i många år.

Skolan och gymnasiet var ett dagis typ. Jag hängde där, pluggade inte men gled ändå igenom med mediokra betyg. Studier intresserar mig inte så efter gymnasiet blev det inget mer. Sedan blev jag sjukskriven vid 22 års ålder. Aspergern upptäcktes en par år senare.

Oj, jag skulle nästan kunnat skriva det där, förutom studiegrejen, eller, snarare, jag är väl lika där med, man jag är intresserad av ganska mycket nu på universitetet så det går rätt bra.

Tråkigt att du känner för att ge upp, själv har jag gett upp många gånger, tills jag insåg att jag är lika dålig på att ge upp som att inte ge upp så jag gav upp att ge upp också.

Det jag gör nu är att jag har läst en jäkla massa om människor, allt från universitets-psykologi till populärkulturella raggningsmanualer, sen försöker jag tillämpa det, vilket ju inte går jättebra. Sen försöker jag ta alla tillfällen i akt att träffa nya människor. Det leder oftast ingenstans alls, och relationerna blir precis sådär värdelöst ytliga man kan tänka sig. (man säger hej om man ses på stan, inte mer än så)

Men att vara så utåtgående hela tiden gör att man ibland faktiskt träffar på någon skön människa som är värd att vara med och som står ut med en. Någon enstaka sådan tror jag faktiskt jag hittat nu.

Så mitt råd, ge upp att ge upp och kom fram till att det bästa du kan göra är ditt bästa. Jobba på att försöka hitta så många saker som möjligt i ditt beteende som du kan ändra på och fixa till dem. Jobba på att alltid börja prata med folk, utan några långsiktiga mål, utan bara för att öka antalet personer du träffar. Det ökar chansen att hitta någon du fungerar ihop med.

Jag blir sugen på att träffa dig med tanke på att jag känner igen mig så mycket i din beskrivning, du råkar inte bo nära linköping?

Jag är en fullt normal kille med fru, barn och jobb. Nu har fru m.m. börjat komma med påståenden om att jag har asperger. Eller frugan har sagt det i flera år och nu har jag fått höra vad som sägs om mig i min minimala umgängeskrets.

Jag hade ju alltid upplevt mig som den perfekta människan, så där som alla borde vara och så har jag trott att alla andra tyckt också, kanske lite tystlåten, men säger bara smarta saker när han väl pratar är vad jag hört sägas om mig och jag har varit nöjd och trott att alla tycker att jag är så fantastisk.

Jag är nu över 40 och har kommit till insikt eller det gjorde jag för länge sen men nu har jag spikat det konstant hos mig själv.

Jag är inte den perfekta människan och det finns nog ingen som tycker att jag är det eller någonsin tyckt det. Jag har fått höra att "ja ni vet ju hur han är" är vad som sägs om mig, jag har absolut inga nära vänner kvar, inte för att det har hänt något utan bara för att jag inte håller kontakten även om de har försökt.

Jag har alltid tyckt att jag är så jävla smart och jag har inga som helst problem att klara Mensa tester och andra logiska tester men när jag kollat riktigt ordentligt på mig själv i arbetslivet och jämfört mig med chefer och medarbetare så ska jag vara glad att jag kan behålla det jobb jag har då jag suger på att vara en vanlig arbetare. Jag trodde att jag skulle vara en perfekt chef men har nu kommit på att det antagligen skulle bli en katastrof av det.

Jag har aldrig varit hos någon psykolog även om jag den senare tiden trott att det kanske skulle kunna vara något för mig men jag ser ner på människor som går till psykologer, jag skulle även skämmas om jag gick till en psykolog.

Faktum är att jag har ingen som helst aning om hur jag kan komma i kontakt med en psykolog och skulle gärna få reda på det. (har inte sökt ett dugg då jag precis just nu kom på tanken)

Jag har noja mot mediciner och droger, tycker inte om att ta ens huvudvärkstabletter, men läste mig till här på flashback att 5-htp kunde få en att bli gladare och sova bättre, nu har jag aldrig haft problem med sömnen och tycker att jag är glad men trodde efter googling att 5-htp kunde få mig lite mer social, framåt och piggare. Jag tyckte bara att jag blev kissnödig och trött under den vecka jag testade med 1x 100g på morgonen och 2x 100g någon timme innan sängdags.

Min fråga nu är, finns det några mediciner jag skulle kunna ta för att bli mer social och framåt p娨 jobbet. Ska jag kontakta en psykolog? Hur gör jag då?

Hade jag bara läst de 3-4 senaste inläggen här så hade jag kunnat citera en hel del från bl.a:
Höstlängtan & Jonex

Speciellt då Höstlängtan, enda skillnaden jag ser är att jag träffade någon som står ut med mig, inte för att jag när jag som nu sitter full vid datorn kan förstå att att hon gör.

Jag har nog haft ofantlig tur att jag råkade på min fru. Jag hade haft några kortare förhållanden i tonåren tidigare, samt några internetförhållanden när jag var runt 30 vilka alla sprack efter träff, de fösökte men jag kunde inte.

Sen ett krogragg när jag var 33, jag följde med henne hem i jobbsyfte, blev kvar över natten och stack när henes barn skuille komma. Hade ingen aning om vad hon hette men fick reda på det av min enda kompis som raggade rätt på efternamn.

Satt i över 2 timmar och funderade på vad jag skulle säga innan jag ringde henne, jag hade aldrig haft en sån jobbig stund som då men ringde och hon pratade oavbrutet i över en timme, det enda jag kunde säga var att jag ville träffas igen och vart. Vi träffades ett par gånger till och sen efter en månad så hade jag flyttat in med henne, 6 månader senare gjorde jag mig av med lägenheten och vi gifte oss 18 månader efter första daten, hon var då gravid i 3:e månaden.

Våran son är nu 7 år och vi bor fortfarande tillsammans, jag är 40 år.

Jag känner ofta att jag kan säkert träffa något bättre eller att jag skulle ha det bättre själv men inser vilken ofantlig tur jag haft som träffat just den här fantastiska tjejen.