Attans, jag som ville ha aktivitetsbidrag trots att jag fått felaktig diagnos ...

Nej, skämt åsido så tycker jag denna tråden är intressant. Finns en del felaktiga antaganden och en del mer korrekta, men det är oväsentligt.
@Rama: Hur kommer det sig att du träffat välkända psykiatriker? Undrar om du har några tips på vart man kan hitta studier om diverse diagnoser, speciellt Asperger då det är intressant? I övrigt instämmer jag på mer eller mindre alla dina punkter (Har läst noggrant igenom alla dina långa inlägg).
Funderar själv på en sak, då jag fått en diagnos även om jag hävdar med 100 % att den aldrig borde existerat i min ägo och mackuleras snarast. Är det möjligt att andra faktorer i livet, såsom depression i mitt fall bidragit till att öka chansen att få diagnosen Asperger? I den första utredningen fick jag bara diagnosen deprimerad. Därefter fortsatte jag på inkompetenta BUP, som inte gjorde någon utredning, utan verkade bara vilja bli av med mig så fort som möjligt och satte därmed diagnosen utan belägg. Ungefär 8 år efter att jag fått diagnosen gick jag igenom den med en psykiatriker på Aspergercenter som höll med mig om att det inte alls stämmer överens med Asperger då jag hade medelbra på alla tester. I regel har de med Asperger väldigt stor differans mellan resultaten i neuropsykiatriska utredningar, medan den neurotypiska har stabila resultat rakt igenom, vilket jag hade.
En annan teori kan vara att jag fick diagnosen när jag var yngre och sedan anpassat mig så att den inte längre stämmer överens eller rentav har botat den. Finns vissa faktorer när jag var liten som skulle kunna stämma överens med Asperger, men det finns det hos många barn. Bara för att man lärt sig cykla och simma sent, betyder det inte att man har långsam finmotorisk förmåga utan kan bero på att ens föräldrar inte tog sig tid med en ... Inte nog med det har min far Asperger. Det är dock inte sagt att man per automatik genetiskt får Asperger för att den ena föräldern har det.
Men personligen tror jag inte att jag borde ha någon diagnos alls. Har provat att få förlängd skrivtid i skolan, men det har visat sig att jag är snabbare än de neurotypiska och inte tvärtom. Har även provat på kontaktperson som är helt meningslöst om ni frågar mig (Slöseri på skattepengar) och isolerade aktivitetsgrupper som slösar på våra skattepengar. Sådana saker gör bara att de som verkligen har Asperger känner sig ännu mera utanför och har svårare att fungera i samhället.
Jag är emot att Aspies ska tvinga sig själv att vara som neurotypiska/normala människor. Men är ännu mer emot att man ska sätta dem i specialskolor (Har gått på sådan själv fast jag aldrig borde varit där) och låta de enbart träffa andra med diagnoser på fritiden. Jag skulle hellre se att man informerade allmänheten istället om vad Asperger innebär så att Aspies kan vara sig själv i en neurotypisk miljö utan att bli utmobbade för att ingen förstår deras "handikapp".
Än mindre ska man ge bort skattepengar så att Aspies slipper att kämpa för bostad, mat osv. Istället degar de bort livet i soffan, med sitt wow-konto och gratis TV. Anser att de får leva på existensminimum och lära sig om ekonomi och hur en normal människa lever. Annars kommer de bara fortsätta att vara lata och bli deprimerade. Ju mindre man gör om dagarna, desto mer apatiskt beteende får man, jag om någon vet detta. Det handlar om att hjärnan försöker kompensera tomheten på dagarna med att fortsätta sova och försöka generera energi som inte behövs. Det i sin tur gör att man blir mer och mer tom om man inte tar tag i sig själv och gör saker.