Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Kan det här vara förklaringen på senaste skolmassakern? Nog fan hade man varit ursinnig om man utsatts för sånt.

Fy fan, så jävla trött just nu. På att vara jag.

Att man inte kan få ha lite tur ibland.

Här följer en massa skit jag känner för att, och kanske behöver uttrycka just för tillfället:

Under min livstid, som är tämligen kort, 19 år, har jag träffat två tjejer som jag fortfarande har vart attraherad av efter någon månad. Den första inte intresserad av mig, den andra har ett förhållande. Jag har ingen aning om vad jag ska göra, hon är i princip den enda icke familjemedlemmen som jag kan vara mig själv med. Kan vara mer mig själv med henne än min familj till och med. Ingen annan har fått mig att känna mig så normal som hon får mig att känna mig. Inte för att hon är konstig utan för att jag inte behöver anstränga mig, hjärnan sköter det själv. Troligtvis är det så för de flesta oavsett vem de är med. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men jag tvivlar på att det är särskilt intressant. Slutsatsen är väl att jag är kär.

Jag hatar att jag inte tycker om folk i största allmänhet och att jag tycker folk i största allmänhet är så sjukt ointressanta och dumma. Inte för att jag klandrar dem. Men jag är trött på det, att behöva anpassa mig hela tiden.

Så en fråga till er: Hur har er syn på folk runt omkring förändrats över tid?

Mitt svar är att den blivit värre den senaste tiden.

Saken är den att hur jag än beter mig så blir inte folk intressantare. Jag får inte mycket ur att vara social oavsett hur jag beter mig, det beror mest på vem jag är med. Vilka jag är med är begränsat, bland denna urvalsgrupp så är det ytterst få som... vad ska man kalla det?... tillfredsställer mina sociala behov?

Jag är trött på att känna mig ensam bland folk och jag är trött på att det knappt finns personer som får mig att känna något.
Finns det någon som vet hur man kan göra detta bättre?

Jag skulle faktist inte bli så förvånad om det skulle vara så. Men nu vet jag inte om man utför såna här saker i den delstaten skolskjutningen hände.


Ta droger, Läsa om politik och historia, Vara helt AS inom musik (Kan sitta i flera timmar på youtube tex och leta upp ny musik inom alla genre) och vara sarkastiskt mot omgivningen.


Jo nog känner man samma. Det går som i perioder att man ser folk som just folk eller en vandrade skithög med märkes jeans som konsumerar materiella saker 24/7.

Just nu så är det lite si och sådär. Fick en liten psykos på LSD i somras så nu har jag varken ork eller lust att träffa nytt folk. Tycker ändå att dom flesta människor är så tråkiga och ska gå efter samma mall hela tiden. Men visst träffar man lite orginellt folk som man klickar med mycket bättre med. För orka att vara vän med tex 10 personer som är så lika än att vara vän med en person som är orginel av sig och beter sig som ett riktig jävla psykopat som jag!

Annars håller jag med, Känner igen mig väldigt mycket i det du skrev.

Om någon tjej frågar er om ni vill ta en kopp kaffe. Hur tolkar ni det då?

Som om hon vill veta vad jag har att svara på den frågan...

Rätt löjligt att folk snackar om vård om det är detta de menar, ingen lär väl bli bättre av att behandlas som sämre än ett djur.

Under hela mitt liv har mina erfarenheter bara bidragit till ackretion av arrogans och nästintill helt korroderat alla element av godtrogenhet och egalitära ideal. När jag var barn försökte jag intala mig själv att det förevarar vissa dimensioner inom alla andras tänkande och beteende som överfarar min förståndsförmåga. Att alla mina insikter var fel för det som jag försökte förstå låg på så pass högre nivåer att det var ouppnåeligt för mig att ens få skymtar av och mitt idealistiska sinne kunde bara inte tro att de flesta människor var så överskådliga som vad min perception pekade på. Men under alla år man levt så har man bara fått mer och mer bekräftat att man faktiskt haft rätt. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det finns väldigt många stunder då jag har haft lättare än normala människor att förstå exakt varför en person gjorde som den gjorde och exakt vad som inducerade och motiverade förfarandet.

Förr försökte jag i min naivitet övertala mig om att det var rent utav kretinöst av mig att överhuvudtaget överväga mina insikter om folkets enkelspårighet eftersom att det är ju egentligen jag som är debil som saknar de här extra dimensionerna som de har och som krävs för att verkligen förstå dem. Och att avsaknaden av detta gjorde att jag drog helt absurda satser vilket får folk att genom mina okular framstå så enkla och svagsinta. Om man har som postulat och ideal att alla människor är komplexa varelser och inte alls enkelspåriga, irrationella eller har några patetiska och menlösa behov så är den allra logiska slutsatsen att alla insikter som mitt intellekt och min logik ledde till var helt och hållet felaktiga eftersom dessa insinuerade motsatsen.

Men som sagt så har det ju under hela min livstid visat sig mer och mer att jag faktiskt hade rätt och att mitt försök att förminska mig var för att förvara ett drag som är en av de största delarna i hela min personlighet och min funktion. Min idealism. Detta gjorde att jag bara inte kunde acceptera att en så pass stor majoritet av befolkningen faktiskt är en hög lättsinniga filistéer som fordras av de mest flacka och primitiva sensationer.

Jag måste säga att det känns lite som en befrielse. Att inte länga behöva hålla på och konstant behöva tvivla och ifrågasätta all sorts information som hjärnan tar emot och skälla ut sig själv för att man överhuvudtaget har mage att ens överhuvudtaget reflektera, resonera eller digerera information impulsivt.

Skillnaden nu och då utöver att min arrogans är mer lössläppt utan koppel är väl att kunskapen och insikten om att man inte alls haft fel och att ens insikter verkligen inte var så felaktiga och obefogade som man så gärna ville tro har ju gjort lite att de element i min idealism som bestod av att man så gärna ville att alla de flesta människorna skulle vara mer komplexa än de ger sken av har ju självklart tonats ner rejält och bara gett mer plats åt det som alltid varit den dominanta delen i min idealism: Att ständigt söka perfektion, logik, nyanser och hos varje människa och system som man bemöter.

Detta har ju gjort att man blivit lite mer intellektuellt intolerant än vad man var innan och på ett annat sätt än när man var barn så blir man ju mer knäckt och frustrerad av vilka bräckliga och felaktiga slutsatser vissa folk tar och överhuvudtaget hur de kan resonera och tänka så som de gör.

Jag är och har alltid på sätt och vis varit en ganska ödmjuk och objektiv peson som har lätt för att se i vilka områden som vissa personer är överlägsnare andra och vart deras specifika egenskaper passar in bäst och eventuellt vart de gynnas själva bäst av dem.

Men när det gäller det rent cerebrala så kan det vara minsta lilla grej som det görs en felbedömning av och som inte borde gjorts med just de förutsättningar som rådde irritera mig till oändlighet. Jag kan inte hjälpa att förtörnas av når folk resonerar, uppfattar och vinklar minsta lilla grej på sätt som divergerar från det som jag ser som optimalt.

Värderingar och prioriteringar kunde jag inte bry mig mindre om så länge de kan förstås utan det rör sig helt om HUR folk tänker. Också självklart är det irriterande med överdriven emotionalism.


EDIT: Fan jag tror mitt inlägg blev längre än ditt, koffski. Hade ju bara tänkt skriva ett kort svar.

Finns det några praktiska konsekvenser av att få en diagnos?

Hört rykten om fri tandvåd?
Finns det annat? Ex som har me försäkringskassan att göra, körkort? Flygcert, f-skatt osv?

Törstig eller behov av koffein.

Film, musik och videospel har varit med sen barndomen. Litteratur räknar jag inte då jag övergivit det intresset på grund av tidsbrist i favör för de andra och således inte idkat det intresset på flera år. Kan låta ganska banalt för er som inte känner mig men det skulle ni inte tycka om ni visste hur extrem och dispersiv man är.

Sen har det ju kommit filosofi, politik, psykologi, metafysik och dryck på senare år. Och sen kommer ju det förstås hela tiden nya intressen som man lämnar lika snabbt igen.

Jag måste säga att när det gäller småprat så tycks jag ha lättare för folk som är lite äldre och ibland känns det som om man har lättare att leda konversationen in till ett visst ämne än med en i samma ålder som en själv, d.v.s. 20 år.

Men så här har det ju egentligen alltid varit. När jag var barn var jag alltid mer bekväm med folk som var äldre.

Detta undrar jag med, hur kommer det sig att man knappt behöver tänka bland vissa människor, utan man kan bete sig avslappnat och "korrekt", medan bland vissa människor förvandlas jag till en stel dator känns det som (lägger band på mig själv och behöver hela tiden tänka efter hur jag ska agera och vad jag ska säga för att hålla igång ett samtal).

Brukar det vara lättare för aspergare att vara bland pratglada människor? Så känns det för mig iaf, skönt när andra människor tar initiativ till samtal. Hatar istället när jag själv måste hålla igång samtalet, känner mig som en wierd/tråkig/stel person då