Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Med risk för att bli långrandig kan jag tillägga att jag alltid har gått in väldigt fokuserat på olika intressen så länge jag kan minnas. I vuxen ålder har det varit studierna och jobbet (vilket jag även kan hålla på med hemma). Min man har ofta suckat och konstaterat att INGENTING kan rubba min uppmärksamhet från det jag håller på med och jag blir riktigt irriterad och ilsken om någon stör mig. Har ägnat ALL min energi på dessa projekt och tyvärr har det gått ut över familj och vänner. Även när jag är med mannen/barnen så är jag ofta inte psykiskt närvarande. Mina tankar maler fortfarande kring mitt intresse.

Är du ett psykfall? Som behöver vård och mediciner? I sådana fall är det bra att ha en diagnos, det är en aning lättare att hamna rätt i vårdkarusellen. En flytande ångestdiagnos smäller inte lika högt som ett funktionshinder.

Samma här, fast jag talar med brittisk accent. Redan i högstadiet trodde folk, inkl. min engelskalärare, att jag bott en längre period utomlands. Har alltid intresserat mig särskilt för språk och har på egen hand lärt mig en del nordsamiska och fornegyptiska, inkl. de flesta av hieroglyferna. Har också sedan länge haft en tendens att uppfinna egna ord och komma på egensinniga smeknamn på folk.

En paradox i sammanhanget är att jag ofta kan ha svårt att uttrycka mig, framförallt verbalt. Det har inget att göra med nervositet eller så, orden bara stockar sig och jag kan haspla ur mig tillkrånglade synonymer och meningsbyggnader där talet blir hackigt och ostrukturerat. Någon annan som kanske känner igen sig i det sistnämnda?

Motion och motion, jag går en sträcka som tar strax över en timme i rask takt nästan varje dag, och försöker ta en halvtimme varannan dag på motionscykeln och har så gjort det senaste året.
Noll koll på hur lång promenaden egentligen är, men när jag menar rask takt så är det så att jag iaf får upp flåset så det är ju inte så att man bara går runt och lallar.
Det är kanske för lite? Jag ska prova att öka det gradvis och försöka klämma in någon annan motionsform så småningom.
Aja, jag har precis flyttat, så det blir ny läkare och hela köret snart, så jag ska se om de har några andra synpunkter på det hela, mina förra har inte haft så mycket kunskap.

Japp... Det kan vara rätt genant när man avslutat en lång mening och insett att hälften bara varit rappakalja, trots att man så väl vetat vad man velat få fram precis innan. Att byta ut ord mot helt andra ord som inte har med saken att göra är något jag gör ofta.
När jag pratar kan jag ofta komma bort mig totalt mitt i meningar, det jag vill säga bara försvinner och det blir ett "Äh... det var inget..." istället.

Absolut. I andra resonemang som utredningarna inför beslut om sjukersättning har det t o m nämnts utan några höjda ögonbryn alls att diagnosen har utretts av "psykolog Xxxxx Xxxxxx".

Nja, jag uttrycker mig ganska normalt rent verbalt, och mina psykiatriker kom fram till att det var ett av mina mest icke-Aspergiska drag. Dock påpekade många av mina klasskamrater att jag uttryckte mig konstigt när jag var yngre. Men det kan vara därför som jag idag pratar och uttrycker mig mycket mer normalt. Jag anpassade mig helt enkelt efter klasskamraternas kritik.

Hur fan vet man att man har asperger?

Har själv alltid varit vad människor skulle beskriva som "konstig", blyg i vissa situationer, social i andra, tycker om att pusha boundaries om vad som är accepterat att säga i sociala sammanhang osv.

Men själv har jag aldrig behövt någon diagnos för det här, känns som man diagnoserar blyga normala människor som aspies bara för att dom avviker LITET från normen. Är det verkligen överdiagnoserande som förekommer eller inte?

Har en vän som jag är säker på att har asperger som man verkligen ser på honom att han har det, men jag har aldrig sett mig själv som sådan. Är det bara jag som tror att jag är konstig men "normal" eller har jag nån form av *mild* asperger?

Det krävs väl en hel utredning för att få reda på det. Sen är ju frågan varför man vill ha en diagnos. Känner man att man trivs med sig själv eller hittar egna lösningar på sina ev. aspergersrelaterade problem så finns det ju ingen vits med att få det på papper. Men för många kan det vara en tröst att få en diagnos då en del känner att de har "rätt" att vara lite konstiga i en del avseenden, att de inte får dåligt samvete för att de inte reagerar som andra.
Hur ser man på din vän att han har Aspergers?

Från 2års ålder.
Fått flera diagnoser, Asperger en av de senaste.

Har defintivt inte gjort någon utredning frivilligt, iochmed ett LVU tvingades jag via p12an till en ny utredning där Asperger konstaterades...

Har defintivt min pojkvän som (ett) specialintresse, han är min klippa. Kan slappna av till 100% med honom, han är bryggan till den riktiga världen...

Jag kan förstå hur asperger kan ge en känsla av utanförskap, som i sin tur leder till depression (psykisk sjukdom), men för mig verkar det som att asperger i sig mer är en typ av personlighet än en "sjukdom"? På vilket sätt är man sjuk?

Är det inte rimligt att tro att flera av historiens mest omtalade och framgångsrika tänkare, forskare och uppfinnare skulle fått diagnosen asperger idag? Med deras outtröttliga förmåga att kunna fokusera på sitt "specialintresse"?