Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Okok.

Kanske borde svara på min egen fråga också. Jag har egentligen inga större svårigheter med det motsatta könet, snarare tvärtom. Jag tycker mycket om mer om att umgås med tjejer, känns mycket mer kravlöst, och jag har lättare att öppna upp mig själv.

Nu har jag inte haft särskilt många riktiga flickvänner, men det har egentligen inte heller varit något problem. Jag minns att jag när jag var yngre trodde att jag aldrig skulle få en flickvän, eller ens bli kysst eller förlora oskulden, fast sen insåg jag att det faktiskt fanns tjejer som inte tyckte om hockeyspelande machomän som kletar snus på väggarna och kallar alla tjejer för horor. Det fanns till och med tjejer som inte gillade de dryga fotbollskillarna med bra betyg och halvsunkiga märkeskläder.

Nej, det finns faktiskt rentav tjejer som gillar konstiga killar. Jag minns att min förra flickvän formulerade sig fint när vi träffades på en fest för någon vecka sedan: "Du är cp, och det är jag också. Det var därför du var den enda som förstod mig".


Sen vet jag att jag ser ganska bra ut också, och det är väl helt klart en fördel om man inte är något verbalt geni.

Klart att det existerar sådana tjejer/kvinnor men frågan kvarstår dock hur stor andel av dessa människor egentligen inte är Linda Rosing-plagiat. Har svårt att se mig förövrigt tillsammans med en flickvän eller eventuell partner som ser på mig som någon form av förlorare eller som ett "cp" som du nämnde. På det hela känns ju i fråga hela relationen väldigt krystad och förhåller sig enbart till att den ene måste ta ansvar för den andre som i sin tur är okapabel till neurotypiskt samspel.

Jag stämmer läskigt bra in på flera av dom ovan nämnda exemplen. Det sociala är dock inte ett gigantiskt problem. Men flera andra saker, som föräldrarna inne på rummet, beröring och en del saker i skolan som är så otroligt ointressant så det går bokstavligt talat inte att läsa. NO-ämnena i mitt fall. Jag kan sätta mig ner för att läsa och sedan upptäcka 20 minuter senare att jag inte har läst en hel mening ens.
@beröringsexemplet.
Låt oss säga att jag sitter i en bil tillsammans med några andra. Det är ganska trångt och min polares ben rör vid mitt. OTROLIGT JOBBIGT.
annat exempel.
Just nu sitter jag och skriver och min jeanskant rör vid sidan av magen. Skaver något OTROLIGT obekvämt.

Fast hon menade nog CP som någonting bra, mer likt unik än just cerebral pares. Och att vi båda är lika konstiga såklart, för det var vi. Fast på olika sätt. Jag försöker nog inte vara normal längre, mest för att jag för ett tag sedan sedan att normala människor (i den utsträckning de finns) är väldigt tråkiga. Fast det betyder ju inte att jag inte följer vanliga allmänt accepterade sociala regler, och jag märker själv när jag gör fel.

Jag minns senast i morse, när en tjej i klassen hälsade och frågade hur läget var. Bra, svarade jag, och gick därifrån. Typ 5 minuter senare kom jag på att det måste ha uppfattats som oerhört otrevligt, och att jag totalt misslyckades med möta hennes försök att starta en vanlig konversation. Men vid det laget var det ju liksom redan försent att springa tillbaka och börja om.

Jag antar att det är lite så de flesta med mer högfungerande asperger fungerar. Vi vet egentligen hur det ska gå till, fast det kommer inte av sig självt. Men jag är fullt övertygad att man, om man är någorlunda intelligent, kan klara av att lära sig hantera sociala situationer med bara lite eftertanke, precis som att en dyslektiker kanske inte kan läsa "bara sådär", utan måste tänka efter och läsa varje bokstav för sig.

Sen kan jag också tillägga att det är oerhört få människor som överhuvudtaget skulle märka att jag har AS. Nu berättar jag det väldigt sällan, men de som vet det säger att de inte alls kan se det, och ställer sig skeptiska mot diagnosen.

Förstod precis hur du menade, därför som jag skrev cp inom citattecken. Sen känns det väldigt felande, specifikt inom begrepp som Asperger och andra "dysfunktionella" diagnoser att försöka sträva efter att vara en del av normen eller att inte agera normalt, hur det än ter sig blir det ju i slutändan bara fel.

En fråga, vad finns det eg. för bra med AS? Det gör ju så att många blir helt jävla dumma i huvudet ju.

På tal om AS och sexualitet; jag har hört att folk med asperger ofta har förhållandevis okenventionella skönhetsideal. Detta passar definitivt in på mig, eftersom jag så länge jag kan minnas har attraherats av tjejer med ett utséende som gör att de sticker ut från mängden (inte nödvändigtvis fula, men som på något vis ändå avviker från de mer etablerade eller "klassiska" skönhetsidealen). I diskussion med andra killar har jag ofta fått höra att mina preferenser är ganska annorlunda, vilket jag förstås inte heller sticker under stol med. Kända kvinnor som allmänt betraktas som sexiga, snygga osv finner jag för det mesta helt ointressanta och ibland t.o.m. fula.

Tja, Aspies har ofta högre IQ än medel.

Mycket väl anpassade för vissa typer av arbetsuppgifter mm

Tar du dig själv som typexempel?

Varför skulle folk med AS rent generellt vara korkade eller dumma i huvudet, är det bara en pik mot dig själv såväl oss andra som blivit diagnostiserade? Jag ser mig varken som särskilt begåvad inom olika ämnen och varken smartare än en medelsvensson, men att du börjar kasta sten i glashus är jävligt lågt om jag får säga det själv.

Ja du, ligger ju såklart någonting i det som du säger. Själv har jag väl oftast gått emot normen vad gäller skönhet och dylikt, främst i mina yngre år då jag tenderade att attraheras utav folk som inte alls kunde tillhöra normen. Detta följde med ända tills jag gick ut gymnasiet för ett antal år sedan, där tog det stopp helt enkelt. Kanske hade det att göra med att det inte samlas lika mycket originella typer utanför skolan och på stan där jag bor, som bidrar till att jag nu har lättare att börja gilla lite mer "vanliga" tjejer.

Bra och bra, asperger behöver varken vara bra eller dåligt - det bara "är"