Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

precis mina tankar, synd att man är för feg för att vara "otrevlig" mot stofilerna om det väll skulle komma till kritan (stjärtpuder-kritan) jag har faktiskt en slags pensionärsskräck (många mardrömmar ja) Så under min potensiella första dag på bygget skulle jag blivit snudd på apatisk & stängt av skallbasen men ändock utföra dyngan iskallt robotiskt men utan fysiskt våld..helst utan fysik överhuvudtaget sedan åkt hem på lynchrasten och sedan hållt mig borta för tid & evigt
Ja särbehandling är det värsta som finns, faktum är att jag tål inte ens stöd ifrån mina föräldrar & pratar alldrig om mig stjälv, och framförallt vägrar jag precis som du extra-stöd på arbetsplatsen, jag blev gravt förorättad av en arbetsförmedlarkärring för några år sedan som ville att jag skulle märka mig stjälv för livet genom att gå på Snickeriet (Samhall) under tiden jag pratade med arbetspsykologen.."bara så att jag skulle ha nånstans att gå till på dagarna".. hade hon tänkt ut alldeles stjälv trotts total avsaknad av underlag

Hoppsan, dom orden föll visst bort från min text ser jag nu

Faktum är att jag inte ens unnar utvecklingstörda att träffa sina idoler heller (dom ska ju ha förkörsrätt eftersom det är synd om dom)
Jag sätter mig nämligen in i situationen hur jag som kändis-förebild(R) hade känt ifall en dreglande Gibbonapa med Skurtkeps på sniskan inrullad i en Libero(R)blöja hade tvångsplacerats i barmen på mig..
jag kan ochså njuta av utvecklingstördas besvikelser & när folk driver med dom (trots att jag stjälv är passiv givetvis) dels för att jag stör mig på att dom bara bryr sig om att idolmötet ska vara "ensidigt-trevligt" för dom stjälva, den totala avsaknaden av stjälvdistans, precis samma tänk gäller barn som vill träffa nån "Floppa" Forsberg i nån tramsigt TV4-program, hela tänket "JAG vill träffa min idol" är helt främmande för mig & var även det när jag stjälv var i Idol-träffar-åldern (excluderat ífall man är CP eller dansbandsfanatiker från dom Värmlanska skogarna (samma sak?))
& dels eftersom jag vet att deras naivitet & ombytliga förhoppningar gör att dom glömt sina problem inom 1 timme igen, medans vi asbergare kan få gå i åratal & plågas över gammla kreschendon (insättes stjälvömkan faktor)

Just nu hatar jag alla 15(4) åriga brudar som vill träffa överhypade Björn Gustavsson (summerat, utvecklingstörda, barn, & tonårtstjejer är av samma skrot & korn, och ska således skickas till stenröset i Gulag om jag får bestämma)

Stort beröm till dig som lyckades lägga ner. Jag försöker kompensera mitt rökande med att snusa men det hjälper inte direkt sådär jättemycket längre, blir trots allt att man röker i snitt ett paket om dagen och snusar en halv dosa i snitt. Så jag får i mig ovanligt mycket nikotin i mig dagligen som gjort mig till en helt förslavad person under nikotinet. Men det är ju trots allt skönt ibland att unna sig en cigarett, eller i bästa fall en cigarr som jag gjorde igår då jag satt på East med vännen och drack whiskey och puffade. Du har ju som sagt all rätt att använda benzo ifall det skulle krisa, du ska inte tveka och inte leva i ångesten. Om du lyckas sluta röka kan du nog stå emot frestelserna att ta en tablett sen också.



Haha ja du, vi kanske helt enkelt hänger i rätt lika kretsar. Har för mig att du som jag har rätt rika föräldrar som gärna betalar för sig och har upptäckt Stureplan nu på sistonde som jag förut haft lite avhållsamhet till men då jag väl satt på East där så märkte jag att en äldre herre satt och småflirtade med mig medans jag rökte min cigarr. Men sen vet jag inte hur stor utsträckning sexualliteten är i mina kretsar som är rätt små nuförtiden, men visst. Jag har haft manliga älskare och så, men det kommer och går.


Förstår dig helt och hållet, du har ingen magkänsla eller dylikt att utgå ifrån hur hon känner, eller vågar du lite försiktigt fråga? I relationer är det främst A och O att känna tillförlit och viktigt att kunna ha och driva en dialog med varandra, jag hade frågat i alla fall. Inte kul som sagt att leva i ovishet och känna ångest för sin partner som kanske är tillsammans med en för ytligheter, vilket jag oftast märkt att tjejer tenderar att kolla på mig ute på stan.

Hur känns det för dig då du ska försöka bli av med eventuella grejjer i dina samlingar, får du ångest eller panik? Jag har själv rätt svårt att göra mig av med saker, speciellt gamla filmer och tidningar som nu ligger under sängen men om jag får något infall ibland så vill jag ha dom där så man kan kolla i dom eller se på filmerna.

Ja, exakt. Men alla är ju inte sådär jättenördiga av sig heller alltid, finns ju trots allt nördighet på flera sätt och så, man kan gilla rollspel, kläder, film eller datorer. Själv ser jag mig lite som en nörd, en "chic-nörd" med smak för exklusivitet i form av mycket som mat, drycker, kläder och filmer. Gillar det som är dyrt, annorlunda och spännande.

Sen finns det ju dom som gillar rollspel, Warhammer, lajv etc... som jag träffat som varken knappt lär ha Asperger men lever i någon social bubbla som är rätt innesluten, lär vara där liknelsen börjar och slutar i samma veva.

Tack
Kan ju tillägga att jag definitivt skulle unna mig lite bolmande om jag kände behovet av det. Det är det dagliga strörökandet som jag gjort mig av med och kastat bort.
Funderar på att avsluta en riktigt bra vecka med en cigarill nu framåt kvällskvisten. Ser inte direkt det som något beroende


Mjo...
Mina föräldrar skämmer bort mig så det räcker och blir över och jag skulle nog inte bli allt för överaskad om jag någon gång skulle träffa dig. Frågan är bara ifall jag skulle känna igen dig eller inte

Jag har pratat med henne hur många gånger som helst om detta. Att hon fortfarande står ut borde ju vara ett tecken om något... Men likväl kan jag inte känna någon tillit. Aldrig känt inför någon och jag lär väl aldrig få känna det heller. Det här med tillit får mig att känna mig idiotisk, som en liten bebis ungefär.
Fast det är antagligen bättre att jag utsätter mig för det än att jag isolerar mig från omvärlden.

Njaa. Får väl varken ångest eller panik direkt... Det är mer känslan av trygghet över att ha sakerna kvar som får mig att behålla dem. Resonemanget i mitt huvud går väl ungefär "joo, den där kommer jag ha användning för senare, bäst jag behåller den. Jag orkar ändå inte sälja den".
Om jag väl gjort mig av med saker så bryr jag mig i stort sett aldrig mer om det. Men att väl ta det steget. Det är ett väldigt stort steg.

Ska vi bilda klubb ? jag kan nästan inte kassta någotning jag äger, framförallt inte gammla "värdefulla" saker, i julas råkade jag krascha en röd julgrankula i golvet som var circus 20 år gammal, skärvorna in i minsta beståndsdel omhändertog jag och la i en gammal klockradio-ask/förpackning & ställde i bokyllan, där den står & trivs as we speak

alla gammal skolböcker ifrån lågstadiet, meningslösa gratis-plastleksaker för 3-åringar föreställandes Coco-Pops trillingarna medföljande Corn Flakes paketen, papper där jag bara kluddat nånsens är kvar samlat i mitt gigantiska osorterade skåp.

Jo i och försig kan det vara skönt ibland efter en stressig eller hektisk dag i skolan eller på jobbet att ta sig en kopp kaffe och sätta sig ned, tända den där nödvändiga cigaretten och bara luta sig tillbaka. Sen har jag märkt att cigaretten, trots farligheten är en oerhört stilig och sexig asscesoar, säga vad man vill men hävdar att jag ser rätt bra ut som Marlboro mannen Jr. (trots att jag röker Camel). Tycker att du ska avnjuta en cigarill nu under kvällen, trots att jag föredrar en god kubanare före cigariller. Om du får lust kan du ju alltid kika in hos Cigarrummet på Stureplan, för jag förmodar att du bodde i Stockholm.



Haha, det vet man ju inte, men kanske det om du nu utgår ifrån bilderna jag publicerat på mig i bloggen. Om vi ses någon gång är nöjet helt på min sida och bjuder gärna på ett glas.


Du får nog ta hennes ord för vad det egentligen är, att hon tycker om dig och vill vara med dig för den du är, trots eventuella problem. Att hon nu "står ut" är väl bara en bra indikation på att förhållandet fungerar och att du faktiskt inte tycks ha brister som du tror. Att känna tillförlit däremot är svårt, något jag också undviker att göra, bortsett ifrån min bästa vän som jag enbart har några känslor för alls av alla i min närhet, sen är det blankt emotionellt för min del.


Förstår och känner detsamma inför mina sparningar jag har. Vill helst inte slänga någonting och spar på en jävla massa. Fick ångest och frustrationer då jag tänkte på om jag skulle byta bort två tv-spel mot ett nytt och samtidigt betala 200 kronor, kändes inte riktigt värt att lämna bort två spel från samlingen. Trots det har jag en spelsamling på drygt femtio spel till Xbox 360, och två ur samlingen skulle kännas som en stor förlust, då bestämde jag mig för att köpa det nya spelet då i stället. Så kan det gå...

Jag är också med i kan inte kasta bort saker-klubben.

Men, jag håller på att lära mig. För ett tag sedan slängde jag 20 årgångar av en tidning jag prenumererat på och cirka 300 videoband. Men, tyvärr sket det sig med videobandsslängandet, eftersom min Aspiga (Jag är övertygad om att han har Aspergers) pappa såg kassarna i hallen och frågade mig vad jag tänkte göra med dem. Slänga, nej, tok heller tyckte pappa, så nu står de väl i någon lada någonstans, ett tag stod de i hans vardagsrum.

Min familj är ett problem, mamma kan inte slänga saker. Pappa kan inte slänga saker. När de måste göra sig av med saker, så dumpar de sakerna hos mig .

Men jag har börjat ta mitt ansvar. Ser jag grejer hos morsan som borde slängas, kan jag säga: Jamen den där kan jag ta, har alltid velat ha en sådan där förpackning med kronljus från sjuttiotalet, det är farsan som tagit den när de rensat på jobbet va?. Sedan slänger jag prylen i soprummet på vägen därifrån . Prylarna vandrar alltid den vägen, pappa --> dumpar hos min mamma som----> dumpar vidare till mig som ---> lagrar skiten i tio år och sedan slänger.

Vem vet, vem vet.
Cigarrummet bör få ett besök. Lång tid sedan jag senast rökte något av kubansk kaliber
Du verkar dessutom vara en värd diskussionsparner i kaliberklass med nyss nämnda kubanare. Hur jag ser ut finns att återfinna i "posta bilder på dina kläder". Det viktiga är i vart falla att jag bär ett riktigt krull




Jag känner igen mig väldigt mycket. Min far vägrar slänga så då prackar ofta min mor på mig sakerna... Och jag har ju naturligtvis ännu svårare att både tacka nej och sedan slänga grejerna.
Vissa saker har varit fina men att ge mig en bandspelare som 2 dagar tidigare exploderat... Det var på gränsen... Men fan ta mig, den är kvar. Vilken komik det är egentligen

Jag kan väl också svara på frågor, antar jag.

Jag är dessutom ärkenörd, jag älskar fantasy, warhammer, rollspel och science fiction

Enligt boken "Nördsyndromet" (http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9150108557)
har många som går på KTH asperger. Jag har själv gått i en skola för personer med asperger.
Det var VÄLDIGT många som var mycket datorintresserade med olika inriktiningar. Skulle vilja säga att många av de jag träffat där klassas som "nördar".

EDIT:
För övrigt har jag nyligen lämnat kan-inte-kasta-bort-saker-klubben! Efter åratal av sparande på de mest värdelösa och idiotiska saker har jag börjat städa varje vecka. Slänger allt jag inte behöver och lever ett "renare" liv.
Allt började med en simpel flytt till lägenhet!

Som jag har förstått det så ser man AS som en tillgång i USA, då det finns viktiga arbetsuppgifter på stora företag som man i stort sett bara klarar av om man har autistiska drag.

Stämmer detta? Är det sant att nästan alla barn som föds i Silion Valley diagnostiseras med aspergers?