Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ur en personlig synpunkt: Nej, men det är bekvämast så. Vi kan organisera själva och vi gör gärna det när något känns för kaotiskt. Om vi inte får regler att följa så blir vi lite klumpiga för vi är inte initiativtagande personer. När vi måste välja mellan olika saker och inte riktigt vet vad vi ska välja så kommer vi välja det som närmast följer reglerna.

Asperger handlar inte så mycket om logiska saker som estetiska. När vi bemöts av ett rum så kommer vi irriteras över mönstret om det känns för slumpmässigt. Vi gillar mönster och därför så uppskattar vi också ordning.

Dock så tycker jag att om ni är 30+ år gamla och misstänker att ni lider av Aspergers Syndrom så borde ni inte oroa er. Har ni klarat er så här långt så har ni antagligen inte ens diagnosen och om det ändå skulle visa sig att ni har den så skulle det inte hjälpa eran situation mycket mer än att ge er liter mer perspektiv om ens det.

Om det där med ordning:
För mig personligen så är det så att jag nog har ett behov av det, men samtidigt är väldigt dålig på att upprätthålla någon sådan.

Efter att jag upptäckte min AS har det dock blivit en liten liten smula lättare; jag började experimentera med att försöka skapa ordning utgående från hur lätt/troligt det är att jag lyckas upprätthålla den, vilket fungerar litet bättre än att utgå från det mest estetiska eller symmetriska.

Jag tror att detta är en av de många saker som är individuella; trots att det verkar som om min uppväxt var mera AS-typisk än många (yngres?) här, så är det nog så att jag i vuxen ålder mera har problem med "executive function" än med det sociala. Något som verkar vara mer framträdande i ADHD/ADD än i AS, men min pågående utredning verkar visa att AS-dragen definitivt är de dominerande hos mig.


Mja, det ligger något i vad du säger, men det finns många valörer av "klara sig". Jag skulle absolut säga att det lönar sig att söka en utredning om något av följande gäller:
1. man har en historia av psykproblem/kontakter
2. man har problem att fixa vardagen (också om man klarar sig)
3. man har problem med sociala kontakter

När det gäller 1. kan det rentav vara riktigt viktigt, eftersom oupptäckt spektrum-problematik kan leda till feldiagnoser och -behandlingar. (Detta har varit min viktigaste motivation under de 10+ år jag grunnat på att söka en diagnos - hittills har jag haft tur när det gäller kontakt med psykproffs (på vuxensidan alltså, ungdomspsykiatrin orsakade mig en hel del skada), min odokumenterade AS har inte ställt till det, men jag har läst tillräckligt för att veta hur lätt det kan gå riktigt snett där om man har otur.)

När det gäller 2 och 3 så kan det finnas litet hjälp att få, om inte annat så självhjälpsgrupper. En utredning kan också ge ahaa-upplevelser vis-a-vis styrkor och svagheter, vilket kan vara till stor nytta.
(Har inte själv erfarenhet av detta (ännu?), men i samband med att jag "självdiagnostiserade" för 12 år sedan upptäckte jag också några oväntade saker om mig själv. Till exempel att jag är utpräglat visuell - eftersom jag motoriskt är så klumpig och aldrig kunnat t.ex. teckna så hade jag alltid trott att jag inte är det minsta visuell. Den kunskapen ledde mig till ett par andra upptäckter och några små knep som gör vardagen litet lättare)

Om man är 30+ och haft problem med depressioner, ångest, etc och bor själv utan kompisar och utan att någonsin lyckas behålla ett jobb och misstänker det då?

Pratar alltså inte om mig själv eftersom jag är 24 men det är väl väldigt individuellt om en person kan ha hjälp av en diagnos eller inte. En 35 åring med familj, barn och jobb som trivs med sitt liv och inte har några större problem i vardagen är väl en sak, men hur många sådana tror du sitter och letar runt i psyk-forum för att hitta vad som är "fel" med dom?

För det första är Asperger Syndrom en funktionsnedsättning. Har du ett perfekt liv och inga större problem i vardagen har du förmodligen _inte_ AS - som du kanske skrev.

Att få en ställd diagnos kan hjälpa de flesta oerhört mycket. Då det ofta föreligger en problematik som omöjliggör att man har ett självständigt liv.

Ett av kriterierna för att ens få AS är att man skall ha nedsatt kognitiv förmåga.
Många med asperger _klarar_ av att hålla sig flytande, med rätt hjälpmedel kan man bli oerhört "normaliserad" och problemen blir nästan osynliga.

Jag är strukturerad. Andras strukturer duger inte. Strukturerandet måste komma inifrån mig själv för att det ska vara av godo.

Jag löser orkproblemet genom att ha ett minimum av åtaganden.

Kaos gör mig sjuk.

Ja, jag ser mig själv som en person i stort behov av struktur och att ha allt planerat långt i förväg. Gillar inte alls att vara med om spontana saker och när jag kommer ut ur mina strukturella rutiner faller allt samman.

Det är det värsta jag vet också. Speciellt när någon ringer på dörren oanmäld. Men det kan nog "vanliga" personer också ogilla.

Upplever det likadant och jag öppnar aldrig om jag inte vet vem det är i förväg, samma med att svara i telefonen.

Jag gillar inte när människor tar kontakt med mig över huvud taget, så jag blir väl inte särskilt mycket mer irriterad (har väldigt svårt för det, av någon anledning), därför kanske det är rätt intetsägande om jag nu ponerar att jag ogillar det.

Telefon har jag inga problem med. Men du kommer fan inte hem till mig oanmäld.


Tycker att det är kul när folk tar kontakt med mig. Men som jag har skrivit förut: så hatar jag oanmälda besök. Och jobbiga jävla överasskningar.

Kan säga att min telefonfobi är djupt rotad i tonåren sedan jag blev hotad till livet över telefon ifrån en mobbare på skolan jag gick på i högstadiet.

Då bottnar det kanske i något annat än din Asperger diagnos.