Ateisternas barnsliga argument emot Gud...

Ord kan förmedla mycket mer än den bokstavliga betydelsen, en obeskrivlig känsla kan med ord förmedlas genom att beskriva något läsaren kan relatera till och på så sätt förnimma denna obeskrivliga känslan eller innebörden.
Jag var inte ute efter att med ord få en av ord omöjlig beskrivning.

Kan du beskriva för mig, medveten om ordets begränsning, vad denna Gud är för dig, för livet och alltet?
Är Gud närmast beskriven som en känsla, eller till och med känsla som fenomen?
Kanske är Gud allt det vi människor brutit ned och kategoriserat, i sin helhet?
Du kanske inte kan beskriva Gud i helhet, men hur Gud återger sig genom begränsade områden(dock bara begränsade i beskrivningen, såklart)?

Jag tycker att du isf ska hålla dig till att diskutera saker som kan uttryckas i ord. Det blir rätt meningslöst annars.



Hela din världsuppfattning där allt är uppbyggt av medvetande och "jag är" är allt som finns. Dina upplevelser av att vara i allt du upplever, hur du upplever att världen slutar hela tiden och så vidare.
Du kan ju knappast vara så dum att du inte förstår vilken del av det du skriver som menas, speciellt när vi haft den här ordväxlingen fram och tillbaka tidigare i tråden.
Varför undviker du att svara på frågan?


Irrelevant, om du läser inläggen före så ser du att Athmos säger sig tvivla på det mesta, utom just gud (eller "jag är" som han uttrycker det).
Frågan i sig är såklart lika mycket ett argument mot gud som mot träd, men athmos har en asymmetrisk bevisbörda som låter honom tvivla på det mesta utom sina andliga upplevelser.
Tvivel som argument mot gud måste utvecklas bortom "kan du vara säker?", om det är en diskussion du vill ta så kan vi göra det.

Tycker att ts är oroväckande lik dom katolska prästerna under 1400talet som helt enkelt sa att jorden var platt. Deras svar på andra "teorier" var
- Du ser väl att jorden slutar där borta
-Men så kan det väl inte va?
-Är du DUM klart som fan den slutar där.
-jaha då går jag och slänger alla teorier om allt annat i sopkorgen och börjar på heltid tillbe en osynlig gubbe uppe i molnen om han e där kommer vi aldrig då reda på heller vi kan ju inte flyga

Ja, Gud är allt detta, men även inget av det.


Det stämmer.


Gud är ingenting, och samtidigt allting. Jag brukar sällan använda ordet "Gud" då det har blivit använt fel och förvanskat under århundradenas lopp. Jag använder hellre ordet "medvetande".
Gud är det som gör det möjligt för alla ting att existera, och samtidigt är Gud också alla tingen. Först finns bara Gud. Sen uppstår "jag är". Efter uppstår hela världen. Världen beror på "jag är".
Vissa brukar säga "Jag är Gud". För att förklara det lite mer förståeligt, eftersom folk verkar missförstå att man menar att man är en gubbe i himlen som kan trolla, så säger jag: "Jag är" är Gud.

Stämmer inte...

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=1822

Tyck vad du vill. Har jag försökt hindra dig från att tycka något?


Det är så det är. Jag inbillar mig inte att världen uppstår i "jag är". Världen börjar varje morgon när jag vaknar, och världen slutar varje kväll när jag somnar.
De ord jag använder för att beskriva detta är vad jag anser vara de bästa orden att beskriva det med. Men de misslyckas givetvis rätt så brutalt med just detta.
Du undrar HUR, jag kan veta att jag inte inbillar mig, och det är en fråga som är helt omöjlig att svara på. Hur vet du, Graspar, att du finns?


Hurvida jag är dum, eller inte, är väl upp till betraktaren.
Jag undviker inte frågan. Det är omöjligt att svara på frågan. Det enda jag kan svara på är hur du också kan få veta det.

Namaste

Man kan se luft om man fryser ner den
Man kan se doft (partiklarna i luften) i ett elektronmikroskop
Man kan mäta kärlek (dopamin, serotonin, endorfin, etc.)

Logiskt.

Vad oromantisk du låter nu, jag hoppas inte du säger till tjejer ute på krogen "mina serotoninnivåer höjs när jag umgås med dig, kanske vill du hjälpa mig få en förhöjning av min endorfinnivå?".

Cogito ergo sum.
Resten är antaganden, antaganden som jag hittils inte haft några skäl att förkasta.


Som tidigare nämnt har jag gjort din övning i otänkande självbetraktelse och inte fått några resultat.

Detta säger mig inget.


Synd för dig. Jag kan inte ge dig det du vill ha.

Klart jag inte tänker på det då, jag är en hopplös romantiker... Men jag är inte så naîv att jag tror att kärlek är något mer än det är.

Jag tänker, alltså är jag. D.v.s. mina tankar är i sig ett bevis för en tänkare.

Men jag undrar en sak, du som såvitt jag kan se är en övertygad solipsist, varför sitter du här och argumenterar med hjärnspöken?