Ateisternas barnsliga argument emot Gud...

Om någon använder order indoktrinerad i samma mening som tro innebär det inget gott, inte märkligt att man sparkar bakut om man inte accepterat Gud utifrån sin egen person.

Däremot finns många som seriöst sagt sig vara Napoleon, Elvis eller Kennedy. Ska man utgå efter hur seriösa de är måste de då vara Napoleon, Elvis och Kennedy, right?

Indoktrinerad var väl fel ord då. Blev uppfostrad som alla andra religiösa fast jag anser att jag blev indoktrninerad nu i efterhand precis som jag anser att allla andra barn blir nu. Du kanske bara accepterar konvertiter eller de som hittat Gud "själv" då?

Det där är livsfarligt. Man måste ju själv välja att följa Gud av egen vilja.
Man kan ju bli uppofostrad i en religös anda utan att tvingas in en en tro. Jag uppfostrar min son med kristna värderingar, men han skall få gå sin egen väg och göra som han vill (inom rimliga gränser såklart)

Man måste gå sin egen väg i livet och självmant välja Gud. Jesus förespåkar inte religion som förs vidare via arv.
Du har blivit inrpäntad att Gud finns och att ett kristet liv är den rätta vägen, men du har inte valt den vägen självmant. Där är trons kärna, att självmant välja Jesus och följa hans bud.

Dina föräldrar kunde lika bra försökt få dig att börja med ballett, sen kommer du till en punkt då du kanske inser att detta är inget för dig och att dansa ballett var med en vilja från dina föräldras sida. Om dem tvingar på dig ballett kommer du säkerligen hata det

Det är jag lite inne på. För nog är det väl annars en helt sagolik slump att 99.99 % av alla religiösa "råkar" tro på just den guden de är uppväxta med (föräldrar/samhälle). Det har alltid fascinerat mig med sådana troende som är tvärsäkra och förkastar andra religioner så aktivt att de inte har mer självinsikt kring den tro de faktiskt råkar ha (med betoning på råkar).

Då har jag trots allt mer respekt för sådana som just konverterar eller "hittar sin tro själv" (hur man nu gör det). Då har det ju i alla fall varit någon form av reflektion och eftertanke bakom det hela.

Tror jag blev missuppfattad. Det var så jag fick växa upp. Med kristna värderingar. Jag hittade alltså själv Gud och sedan förkastade honom. Frågan är om det räknas som troende? Och om det inte gör det så finns ju möjligheten att t.ex du som är troende idag kommer att gå samma väg...


Jag tror vi är på exakt samma plan. Även jag har mer respekt för de som konverterar. De har ändå tänkt över och reflekterat till den grad att de själva väljer livsstil (om än en baserad på falsarium enligt mig). Jag är också förundrad över varför inte Gud är starkare i t.ex. sydostasien när det nu ändå är han som skapat alla och är den sanne guden. Och anturligtvis vice versa för resten av gudarna i världen.

Jag som är uppväxt i en religiös familj upplever helt klart att jag har valt att bli religiös själv. Jag har vänner uppväxta i religiösa familjer som valt att bryta med religionen och jag har religiösa vänner som växt upp i sekulära hem. Så visst är det ett val, som kan vara nog så medvetet, att stanna i religionens hägn. Det finns ju en tydlig komponent vanebeteende i religionen vilket i stort förklarar varför det är så kulturbundet. Det jag menar mig hittat ligger bortom denna stela kulturyttring. Den är dock svår att skilja ut då de som jag kan relatera till i detta är så uppblandade med dem som ser religiös tillhörighet som vilken grupptillhörighet som helst. Alltså inte gör skillnad på kyrkan, idrottsförening och bridgeklubb.

Det är inte så konstigt att det råkar bli så. Det som ligger närmast och som man känner till bäst är nog oftast det lättaste att fastna för. Jag ser inte det som något fel i sig eftersom min tro är att alla religioner egentligen ber till samma högre makt. Naturligtvis skulle det ultimata vara att servera smörgåsbordet av religioner, andetro, ateism osv till en person som inte har några förutfattade meningar eller kunskaper. Vad skulle den personen då välja tro? Personligen skulle jag nog fasta i buddismen eftersom de har en mer jordnära syn på vardagliga levnadsregler som ger ett sunt förhållningsätt till medmänniskor. Jag kan hämta en del inpiration genom buddismen även om min tro är åt det spiritualistiska hållet. De som ser ner och föraktar andra religioner anser jag missbrukar sin egen religion. På samma vis som när de icke troende förlöjligar de troende och förnekar möjligheten till andlig existens, missbrukar de sin egen övertygelse.

Frågan är om Guds existens måste postuleras för att Gud ska fylla en mening eller en funktion?

Jag är inte kristen, men om Gud finns, existerar han som en oskiljaktig del av vår värld och verkar inom dess lagar och system. Annars skulle det bli omöjligt att förklara relationen mellan vår värld och hans externa himmelvärld.

Hur menar du? Generellt eller för individen?
Snarare isåfall att vi verkar inom Guds lagar och system och att vår värld är lika mycket extern i relation till Guds himmelsvärld / andedimentionen som den är till vår. Men om Gud finns så är inte dessa världar skilda åt utan en och samma.

Jag tror du missat hela poängen med ateist. Likså som du tror på en gud, och många andra tror på andra gudar, så tror en ateist inte på någon av dessa gudar. Det enda en teist gör är att sätta en "gud" som skapat allt man inte vet. Det känns nästan lite meningslöst att argumentera över om gud finns eller inte för man kan inte motbevisa något som inte går att bevisa finns.
Jag själv är ateist och kan berätta lite hur jag tänker inom vissa områden:
t ex
Teister tror att Gud skapa universum och gud har alltid funnits.
Jag tror universum har alltid funnits och skapade liv(big bang).
Teister tror att gud finns.
jag tror att gud inte finns.
Teister tror på ett evigt liv efter döden.
Jag tror att detta är den enda liv man har och att man bör ta vara på den.
Teister tror att jag kommer hamna i helvetet.
Jag tror jag kommer hamna i en urna.
osv.

När jag funderar över hur universum skapades får det mig att tänka, tänkandet ger mig funderingar och genom funderingar får jag ideer(essens före existens?), detta brukar man kalla "filosofi" i vissa sammanhang. Genom att fundera och alltid försöka motbevisa(med t ex sunt förnuft eller fysiska lagar mm) så stärker jag min ide. Att läsa en helig skrift(bibeln, koranen mm) och tro på ALLT som står där låter du dig inte, för det första tänka utan du TROR mer att du vet allt, där stänger du dörren för allt annat. För det andra kan du aldrig motbevisa något eftersom "du vet att du vet", men igentligen...vet du ingenting.
sjukt va?

Som avslut slänger jag in två citat som kan va roliga att fundera över:
"Tänk så går vi till fel kyrka, gör vi inte gud surare då?" -Homer Simpsons
"Kan gud skapa en så tung sten så han själv inte kan lyfta den?" -unknow

Nej. Teister förklarar inte ALLT som vetenskapen inte kan förklara med teologiska förklaringar. Om bevis fanns så vore ju ämnet slutdiskuterat och argumentation meningslös. Så länge bevis inte finns så har vi möjlighet att argumentera för våra olika ståndpunkter.
Nej. Långt ifrån alla teister tror på helvetet.
Oavsett vad man läser så bör man ju göra det med eftertanke, kritiskt tänkande och en lagom mängd skeptisism. Att "stänga dörren" blir alltid fel men det händer tyvärr såväl inom religionen som inom vetenskapen. Gud / andevärldens existens är som vi vet, varken bevisad eller motbevisad eftersom vi inte har möjligheter till detta. Alltså har såväl ateister som teister samma utgångspunkt: "du vet vad du vet" men egentligen... vet ingen någonting.