Den stora tråden om mytomaner

Har varit vaken i lite mer än ett dygn nu och bestämde mig för att käka mig ett korvmål på det lokala haket. Kommer in, beställer två franska, en korv med mos, och två 150g hamburgare. Ska fram och betala men ser att det varken finns senap eller kerre ELLER rostad lök. Wtf, tänker jag liksom. Frågar var kerren står och får som svar att de inte serverar "tillbehör innan lunch". Då frågar jag om jag verkligen måste betala fullt pris och då kollar han på mig som om jag vore en idiot och säger "ja", som om svaret vore självklart.

Har en restaurang rätt att göra på det här viset? Har fan aldrig hört talas om att de inte serverar tillbehör innan lunch. Vad fan är det för jävla sätt. Kunden har alltid rätt my ass.

Var på fest igår och tog en jävla massa droger. Tvingade med mig en tjej hem som jag hade drogat ner lite. Hon var glad och jag var glad och vi satt i min lägenhet en liten stund och snackade om USA-valet och vem vi tror kommer vinna och hur vinnaren senare kommer att utveckla landet. Det var en intressant diskussion. Vi rundade av kvällen med ännu mer droger och sen hade vi sex i cirka tre timmar.

Men plötsligt så avbröt hon sexet för att hon ansåg att jag älskade mig själv för mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Visst, jag kollade mig i spegel som hänger vid sidan av min säng, men det är bara för att jag vill veta hur jag ser ut när jag stånkar och stönar över en fräsch brud - för hon var jävligt fresh.

Hon blev skitsur och klädde på sig och satte sig sen i min soffa och tog en lina till. Jag låg helt jävla näck i sängen, helt förbluffad. Jag vågade knappt yttra ett ord för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville ju naturligtvis fortsätta men hon var så jävla förbannad. Nu är det lördag och jag ska på en ny fest för att försöka skaffa mig ett nytt drogluder att ta med mig hem.

Vad bör jag tänka på den här gången? Ska jag vara lite mer ödmjuk eller ska jag bara köra mitt eget race?

Min förra kärlek tog ett oväntat beslut igår när hon valde att ta sitt liv. Jag vet inte hur det kommer sig att hon valde att begå den extrema handlingen - och jag skiter egentligen i vilket. Hon lyckades såra mig något fruktansvärt innan hon lämnade jordelivet. Nu väntas en begravning på fredag och hennes mamma insisterar på att jag ska komma. Men faktum är att jag är ganska glad över att hon är borta - ett psykfall mindre i världen liksom. Men vad tycker ni? Borde jag ändå gå and pay my respect? Eller borde jag bara skita i det?

Jag har under större delen av mitt liv lidit av mani och dissociativ personlighetsstörning. Det är den här störningen som många kallar schizofreni - vilket är helt fel - vi är inte schizofrena. Till saken nu; jag har inte tagit min medicin på ett par dagar nu och jag känner mig lite butter och lustig. Har även fått psykbryt på jobbet idag och sagt upp mig själv.

Men saken är den att min bror ska ha en liten familjeträff nu i helgen och jag är så jävla orolig över att jag kommer skämma ut mig och honom för alla hans vänner. Ska även tillägga att han precis har gift sig och jag vet inte om han har berättat så mycket om mig för sin fru. Tänk så blir allt en katastrof och skulden ligger hos mig. Borde jag dricka i helgen eller ska jag avstå?

Försökte få tag på min läkare men utan någon framgång. Jag kan inte dra tillbaka min anmälan till familjeträffen heller. Han har liksom gift sig. Det lär säkert bara hända en gång i hans liv. Vet inte vad jag ska ta mig till.

I morse när jag vaknade upp så insåg jag vilket pissigt jävla yrke jag har. Varje jävla dag måste jag gå dit med ett nytt påklistrat jävla leende på mina läppar så att inte mina kollegor ska börja misstänka att någonting är fuffens. När man jobbar på ett kontor så kommer man sina kollegor ganska nära och man blir, efter ett par år, som en kontorsfamilj som delar i stort sett allt med varandra - utom jag. Jag var nog den som var mest privat av mig.

Tankar och hemligheter som kunde delas med av var att "Stinas" dotter som bara var 15 år hade gjort sin första abort eller att chefen hade en annan vid sidan om frugan. Jag följde faktiskt efter min chef en dag och visst fan hade han en annan. Under vissa perioder så blir jag lite manisk och underlig och det var just i en sådan period som jag valde att skugga min chef till ett kvällscafe i centrala Stockholm.

Det var kanske detta som fick mig att inse vilket jävla rövhål till kontor jag tvingas penetrera varje jävla dag. Det var kanske därför jag kom till jobbet imorse och stökade ner nåt så fruktansvärt. Tog all mat från kylen och slängde den i soptunnan. Klippte sönder sladden till kaffemaskinen, samt tryckte in min nyckel i chefens dörr och sparkade av nyckeln så att en liten bit satt kvar i låset.

Jag vet inte riktigt vad som pågick i huvudet på mig imorse, men någonting pågick. Nu måste jag se mig själv efter ett nytt yrke och undrar lite vad man kan söka för jobb där man med största sannolikhet kommer att trivas. Vad finns det för jobb där det generellt anställs flest arbetare? Trevligast arbetare? Finns det ens ett sådant yrkesområde?

Jag vet inte vart jag ska lägga tråden eller om det redan finns en, ber om ursäkt i så fall.

Vad jag har läst och hört från folk är att den allmäna åsikten om självmord är att det är väldigt fegt och egoistiskt att begå självmord - men varför? Visst, det är den lättaste vägen att fly från sina problem och man lämnar förmodligen massvis med folk bakom sig som kommer att sakna en, men vad har vi för rätt att döma någon som inte längre finns?

Jag har själv en lillasyster som begick självmord när hon bara var 15 år och även fast jag under en längre tid var ledsen och saknade henne otroligt mycket så kunde jag aldrig se hennes handling som en egoistisk eller feg sådan. Mycket har hänt vår familj och jag kan förstå pressen hon kände på sig även fast hon alltid hade mitt stöd.

Men när man läser trådar på Flashback så är det alltid ett par stycken - som inte har någon som helst anknytning till den avlidne - som häver ur sig saker som "egoist", "den feges utväg", etc. Men vad är det egentligen som definerar självmördarna som fega och egoistiska? Är det för att de valde att inte stanna kvar här eller är det för att de gjorde ett val ni aldrig skulle kunna tänka er att välja hur surt livet än behandlade er?

Blir så jävla frustrerad och ilsken på mitt ex. Vi gjorde slut för typ en vecka sedan och redan så har hon:

• Raderat alla bilder på oss.
• Hittat en ny kille.

Visst, jag förstår om man vill gå vidare, men så jävla snabbt? Har kollat in snubben och han är den mest irriterande jävla grisen någonsin. Har kollat hans blogg och facebook och han verkar vara en djupt frustrerande människa. Typiskt den där jävla snubben som vill studera i Linköping istället för Lund bara för att Lund ligger längre bort från Stockholm. Typiskt den där jävla snubben som är så jävla musikaliskt begåvad att även om han inte kan ackorden på gitarren så räcker det med att han nynnar på en låt för att hitta tonerna. Typiskt den där jävla snubben som alltid ska spela ett instrument på en hemmafest. Typiskt den där jävla snubben som ska komma med vitsar och anekdoter som folk återberättar för sina nära & kära i ett decenium framåt.

Får man vara så här jävla perfekt? Var inte vårt förhållande värt någonting? Blir så jävla arg.

Folk säger att efter ett avslutat förhållande så ska man helst sysselsätta sig med att omges av vänner och göra saker som får en att inte tänka på sin f.d partner - men om inte det går då? Om någonting så störigt som att ens f.d partner redan skaffat en ny efter en vecka händer att man inte kan sova om nätterna eller jobba om dagarna för att det brinner i själen av att någon du var mycket kär i och som du inte kommer att få vara nära igen, nu ligger och myser med någon som tycks vara vår planets messias eller nåt. Han kommer säkert få bukt på världsfreden, slavhandeln och all annan skit i vår värld. Så jävla bitter och förbannad.

Hur ska jag egentligen gå vidare? Jag har försökt roa mig med annat men det här är bara för mycket.