Citat:
Nja, det är en del. Det jag kunde tillägga till mitt senaste inlägg är hur man på chefsnivå, allt från gruppchef, plutonchef o kompanichef (reservister) får en helt ny syn på hur systemet slutligen fungerar.
Under reservövningarna (alltså truppövningarna, som i Sverige kallas KFÖ) finns stampersonal med som "utbildare". Deras funktion är emellertid helt annorlunda än under än under beväringstiden? De ingriper inte om inte någon stor katastrof håller på att hända. I paktiken är de observatörer. Alla beväringar och senare reservister blir ju betygsatta och prestationerna inverkar på fortsatta uppgifter.
Citat:
Har aldrig själv hamnat på nån repövning, men det måste vara som natt och dag hur en enhet med 18-20 åringar respektive 25-35 fungerar. Personlig mognad och livserfarenhet finns ju inte mycket av i den första kategorin.
Sedan försvinner nog en inte helt oansenlig del av mannarna för en eller annan orsak ur rullorna helt eller förflyttas första tiden efter hemförlovning. Många utbildar sig civilt (eller militärt) vilket gör att de får andra krigstida tjänster, tex 6 månaders jägaren som är läkarstudent vid tiden för första repet och liknande. Blir väl först efter 25-30 års ålder enheterna börjar bli mer "stabila" vad gäller manskapet.
Måste vara lite av ett pussel att få ihop förbanden och göra dem fulltaliga i all hast om man måste.
Sedan försvinner nog en inte helt oansenlig del av mannarna för en eller annan orsak ur rullorna helt eller förflyttas första tiden efter hemförlovning. Många utbildar sig civilt (eller militärt) vilket gör att de får andra krigstida tjänster, tex 6 månaders jägaren som är läkarstudent vid tiden för första repet och liknande. Blir väl först efter 25-30 års ålder enheterna börjar bli mer "stabila" vad gäller manskapet.
Måste vara lite av ett pussel att få ihop förbanden och göra dem fulltaliga i all hast om man måste.
1)
Ja, det är skillnad i mognad, och inställningen är lite olika. Har erfarit att signalister klättrar i telefonstolpar utan "ekkorfötter" o ålar genom minimala vägtrummor bara för att få kabel dragen, på eget bevåg.
2)
En del försvinner, men med allmän manlig värnplikt finns det ju att ta av. Placeringarna utgår från trupproduktionen, med datorplacering om det behövs. Till ansvarspositioner görs individuell placering. Sedan finns i placeringen alltid något som kallas "varalisä" dvs reservtillägg. Det betyder ett antal personer som finns för att fylla eventuella luckor, då förbandet grundas.
3)
Inget görs i sista stunden. Placeringarna är gjorda och inkallelsesystemet är planerat och övat i god tid. Been there, done that
2/15 1.KJK stridsordonnans är/var jag, blev hemförlovad i december. Det var mycket roligare än jag trodde på förhand, även om det förstås var mycket tungt ibland. Men man träffade ju människor som man aldrig annars skulle träffa och göra saker som man aldrig skulle göra i det civila.
Som så många andra är väl barettmarschen det man kommer bäst ihåg. Vår var ungefär 80 km enligt en sergeants GPS-klocka, han gick också marschen eftersom han precis börjat jobba i Dragsvik. Bästa minnet är sista delen av marschen när vi gick två timmar utan ordentlig paus vilket skulle löna sig då vi först passerade den första gruppen från vår eget kompani och med några kilometer kvar även den grupp från KJL som var först av alla. Tredje plutons johtopalikka; med en sani, tre eldledningsmän, en prickskytt och så jag; var först i mål, vilket vi inte visste då. Vi visste alltså inte att vi kommit i mål, utan bilarna skulle ta oss från platsen vi var (en bit mot Ekenäs från Harparskog) till Baggby, vilket var lite märkligt eftersom skjutbanan renoverades. Nåja, bilen startade och vi åkte tillsammans med KJL-gruppen som vi gått om och när vi hade stannat började de se ut i springorna på presenningen och konstaterade att vi var på brigaden, men ingen ville tro det. Så steg vi ut och mycket riktigt var vi där, men ingen visste om vi var klara. Tänk om vi ändå skulle till Baggby. Så drog de det klassiska "ett varv runt DP-länken på x minuter" men vi hann bara ta tre steg innan de stoppade oss och berättade att vi klarat marschen. Vår plutonchef som inte trodde att vi skulle komma i mål var överraskad över att vi var först i mål. Då kändes det verkligen bra att lägga sig på sängen efter vapenvård och dusch, man var värd det. Någon grön barett blev det dock inte, jag var för dålig i bland annat cooper även om jag förbättrade mig en hel del under beväringstiden.
Läste i tråden att det talades om löjtnant Tielinen, han är nu kaptenlöjtnant och var kompanichef på 1.KJK. En man med bra humor, på hemförlovningslektionen var han nästan som en ståuppkomiker!
Även löjtnant Duncker nämndes, han är också kaptenlöjtnant och var kompanichef i början av G-perioden. Senare fick vi tillbaka honom som krigstida kompanichef och den mannen satsar verkligen på sin utrustning och allt annat, en riktig elitsoldat.
ÖS Rappu har jag också läst om, så mycket annat gjorde jag inte med honom än att han drog vår sista fysiska fostran på sista veckan när vi hade TJ 3 tror jag det. Det var den absolut värsta fysiska fostran vi hade, det märktes att de ville köra sönder oss en sista gång.
Till sist, preml Bagge. Han hade faktiskt samma TJ som mig, så sade de i alla fall, möjligt att han var kvar några dagar och gjorde kontorsarbete. Men han har alltså gått i pension nu, denne man som vägrar använda regnrock och hörselskydd. På sista anfallet på loppusota, då vi anföll brigaden, var stridslösenordet "bagge" för att hedra honom.
Till sist en fråga: är alla de som är svärdsergeanter och översergeanter egentligen underlöjtnanter eller högre, det vill säga att de gått RUK? I så fall, varför är deras tjänstgöringsgrader bara Serg och ÖS?
Som så många andra är väl barettmarschen det man kommer bäst ihåg. Vår var ungefär 80 km enligt en sergeants GPS-klocka, han gick också marschen eftersom han precis börjat jobba i Dragsvik. Bästa minnet är sista delen av marschen när vi gick två timmar utan ordentlig paus vilket skulle löna sig då vi först passerade den första gruppen från vår eget kompani och med några kilometer kvar även den grupp från KJL som var först av alla. Tredje plutons johtopalikka; med en sani, tre eldledningsmän, en prickskytt och så jag; var först i mål, vilket vi inte visste då. Vi visste alltså inte att vi kommit i mål, utan bilarna skulle ta oss från platsen vi var (en bit mot Ekenäs från Harparskog) till Baggby, vilket var lite märkligt eftersom skjutbanan renoverades. Nåja, bilen startade och vi åkte tillsammans med KJL-gruppen som vi gått om och när vi hade stannat började de se ut i springorna på presenningen och konstaterade att vi var på brigaden, men ingen ville tro det. Så steg vi ut och mycket riktigt var vi där, men ingen visste om vi var klara. Tänk om vi ändå skulle till Baggby. Så drog de det klassiska "ett varv runt DP-länken på x minuter" men vi hann bara ta tre steg innan de stoppade oss och berättade att vi klarat marschen. Vår plutonchef som inte trodde att vi skulle komma i mål var överraskad över att vi var först i mål. Då kändes det verkligen bra att lägga sig på sängen efter vapenvård och dusch, man var värd det. Någon grön barett blev det dock inte, jag var för dålig i bland annat cooper även om jag förbättrade mig en hel del under beväringstiden.
Läste i tråden att det talades om löjtnant Tielinen, han är nu kaptenlöjtnant och var kompanichef på 1.KJK. En man med bra humor, på hemförlovningslektionen var han nästan som en ståuppkomiker!
Även löjtnant Duncker nämndes, han är också kaptenlöjtnant och var kompanichef i början av G-perioden. Senare fick vi tillbaka honom som krigstida kompanichef och den mannen satsar verkligen på sin utrustning och allt annat, en riktig elitsoldat.
ÖS Rappu har jag också läst om, så mycket annat gjorde jag inte med honom än att han drog vår sista fysiska fostran på sista veckan när vi hade TJ 3 tror jag det. Det var den absolut värsta fysiska fostran vi hade, det märktes att de ville köra sönder oss en sista gång.
Till sist, preml Bagge. Han hade faktiskt samma TJ som mig, så sade de i alla fall, möjligt att han var kvar några dagar och gjorde kontorsarbete. Men han har alltså gått i pension nu, denne man som vägrar använda regnrock och hörselskydd. På sista anfallet på loppusota, då vi anföll brigaden, var stridslösenordet "bagge" för att hedra honom.
Till sist en fråga: är alla de som är svärdsergeanter och översergeanter egentligen underlöjtnanter eller högre, det vill säga att de gått RUK? I så fall, varför är deras tjänstgöringsgrader bara Serg och ÖS?
Citat:
ÖS Rappu är iallafall reservofficer och "hemförlovades" som Underlöjtnant. Samma gäller Wiksten (den yngre), i händelse han finns kvar). Tidigare kunde mer eller mindre enbart officerer fungera som utbildare, men någon gång där efter gjordes det om så att också underofficerer kunde arbeta som det. I det skedet blev många underlöjtnanter sergeanter istället. De behåller dock såklart sin krigstida grad.
Begrep aldrig riktigt exakt hur och varför det ska fungera så dock.
Begrep aldrig riktigt exakt hur och varför det ska fungera så dock.
Ja, Wiksten är kvar. Fick höra mycket om honom av US:arna eftersom han var KJL:s utbildare. Själv hade jag inget att göra med honom. Han verkar vara en lite speciell typ vilket hans far också verkar ha varit enligt vad jag läst här.
Sedan, vem är den här fru löjtnant? Bilderna har försvunnit. Är det möjligen nuvarande kaptenlöjtnant B?
Citat:
Ja, Wiksten är kvar. Fick höra mycket om honom av US:arna eftersom han var KJL:s utbildare. Själv hade jag inget att göra med honom. Han verkar vara en lite speciell typ vilket hans far också verkar ha varit enligt vad jag läst här.
Sedan, vem är den här fru löjtnant? Bilderna har försvunnit. Är det möjligen nuvarande kaptenlöjtnant B?
Sedan, vem är den här fru löjtnant? Bilderna har försvunnit. Är det möjligen nuvarande kaptenlöjtnant B?
Haha ja, Wiksten hade mycket god humor.
Fru Löjtnant har jag för mig hette Laitala, eller något liknande.
Citat:
Till sist, preml Bagge. Han hade faktiskt samma TJ som mig, så sade de i alla fall, möjligt att han var kvar några dagar och gjorde kontorsarbete. Men han har alltså gått i pension nu, denne man som vägrar använda regnrock och hörselskydd. På sista anfallet på loppusota, då vi anföll brigaden, var stridslösenordet "bagge" för att hedra honom.
Till sist, preml Bagge. Han hade faktiskt samma TJ som mig, så sade de i alla fall, möjligt att han var kvar några dagar och gjorde kontorsarbete. Men han har alltså gått i pension nu, denne man som vägrar använda regnrock och hörselskydd. På sista anfallet på loppusota, då vi anföll brigaden, var stridslösenordet "bagge" för att hedra honom.
Aha, pension för min gamle (då relativt unga) löjtnant. Time flies when you´re having fun.
Mc-Baggio, ha en bra pensionering.
Det var en gång för länge, länge sen..
- "Henkka!"
- Ja, herr löjtnant!
- Jag har förstått att ni bor i Sverige...
- Det stämmer herr löjtnant.
- Jag har ett uppdrag åt er...
/Hälsningar "Henkka"
Citat:
Aha, pension för min gamle (då relativt unga) löjtnant. Time flies when you´re having fun.
Mc-Baggio, ha en bra pensionering.
Det var en gång för länge, länge sen..
- "Henkka!"
- Ja, herr löjtnant!
- Jag har förstått att ni bor i Sverige...
- Det stämmer herr löjtnant.
- Jag har ett uppdrag åt er...
/Hälsningar "Henkka"
Mc-Baggio, ha en bra pensionering.
Det var en gång för länge, länge sen..
- "Henkka!"
- Ja, herr löjtnant!
- Jag har förstått att ni bor i Sverige...
- Det stämmer herr löjtnant.
- Jag har ett uppdrag åt er...
/Hälsningar "Henkka"
Haha, exakt samma visa fick jag höra från Löjtnant Turkka. Vid mer än ett tillfälle.
Bagge var en riktig karaktär på brigaden, tillika mycket begåvad konstnär. Ett av hans alster nedan.
http://imgur.com/gLp2cYu
Wiksten is live and kicking. Tillhör inte själv KJL men får höra en hel del. Har dock själv blivit tillrättavisad av honom. Iofs av vettig anledning.
Har dock själv blivit tillrättavisad av honom. Iofs av vettig anledning.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
