Lumpen i Finland

Jo, du verkar jäkligt nervös. Mitt tips är att inte vara det utan att ta allt som det kommer. Om du försöker förbereda för allt i förväg framstår du bara som jäkligt oproffsig och det vill du inte. Det kommer nog gå bra bara du kan lära dig vad som gäller allt eftersom.

Nu är det snart 4 månader sen hemförlovningen för min del, så jag tänkte att jag delger er mina erfarenheter av dem 362 dagarna jag tillbringade inom finska armén.

12 januari åkte jag till Sodankylä med stora förhoppningar och som enligt min önskan kom jag in på SissiK(Jägar.komp). Till en början kändes det psykiskt tungt, inte känna en jävla kotte, nya grejer hela tiden osv.. Men redan efter några dagar började jag tycka att det var för dålig disciplin och mycket onödigt spring, istället för fysiskt krävande aktiviteter som jag väntat mig.

Efter 8 veckor blev jag uttagen till AUK-kursen på jägarlinjen, det var först då jag kände att jag var i lumpen på riktigt, det var fördjävla tungt på alla sätt. Men redan efter ett par veckor så började det bli slappare, om vi fortsatt i samma takt som i början så hade vi kunnat bli riktigt hårda och kunniga soldater, men icke.

Övningarna vi hade under våren var av varierande kvalité och en del var mer krävande än andra, men riktiga jägar-dygn hade vi ganska få. Vi tränade aldrig marsch i flera dagar i sträck, det var mest diverse stridsövningar och aldrig några riktiga strapatser(stor besvikelse).

När nya kullen kom i juli så kom det helt nya utmaningar, det krävdes mycket tid för att vänja sig vid att fatta beslut och leda människor. Dock slogs jag ofta under första tiden av hur mycket otacksamma svin det finns i Finland, majoriteten har inget som helst intresse av att förvalta veteranernas arv och försvara landet. Vilket givetvis avspeglas i utbildningen, både genom engagemang och planeringen av officerarna.

Jag blev uttagen som kompaniets prickskytte-underofficer, så jag gick en 3 veckors kurs inom ämnet. Kursen sög verkligen, man hade kunnat komprimera allt till halva tiden utan problem. Jag tänkte att man får väl försöka inhämta så mycket kunskap som möjligt på stridsskjutningarna istället.. Men det kom inga, under en skjutövning fick jag skjuta 5 skott efter kursens avslutande.

Slutövningen var någorlunda bra, dock kom det där fram att våran plutons instruktör inte skött sin uppgift, jag hade inte fått någon utbildning i vad min uppgift var inom plutonen. Eftersom jag gått jägarlinjen bara innefattar jägarplutonens verksamhet, medan jag låg i Jägar.komp's stabspluton. Tragiskt, skämmigt, u name it.

För att sammanfatta det hela:
I sin helhet var lumpen i Finland en stor besvikelse, dem flesta instruktörerna var inte intresserade av att göra ett bra arbete för landet, utan gled bara runt för lönen. Träffade bara ett par stycken som riktigt brann för verksamheten och höll bra utbildningar, engagerade officerare var en stor bristvara. Som märktes genom att ex "Gör om, Gör rätt" inte ofta tillämpades, man såg igenom fingrarna med för mycket fel.

Det positiva var att jag fick komma i kontakt med finska befolkningen på ett sätt som jag troligen inte fått chansen till om jag inte gjort lumpen.

Under min värnplikt sjönk förtroendet för den finska försvarsmakten något otroligt, och på något sätt så kände jag mig mer svensk när jag kom hem, än när jag åkte till Finland. Men jag ångrar inte att jag genomförde värnplikten.

Det är lite mitt intryck av värnplikten i Finland också. Jag har varit på en del övningar i Finland och jobbat ihop med finska förband och det håller generellt hög klass. Men dom har så jävla mycket skit för sig som bara pajar utbildningen.

Lumpen i Finland är utan tvivels hårdare både psykiskt och fysiskt men blir det bättre soldater. Tror inte det. Fick en finsk kustjägarpluton (amfskytte) underställd mig och förväntade mig ungefär samma skrot och korn som Svenska soldater. Men de verkade fullständigt paralyserade och gjorde inget om de inte blev tillsagda. Inte av lathet utan av rädslan för bestraffning om det skulle bli fel. Funkade efter några dagar men det var annorlunda. Såg finska underofficerar som sysslade med ren pennalism utan något som helst syfte. Mest för att de tyckte det var kul.

Det är lite synd att det ska vara så jo. Hur fungerade de finska soldaterna i rena stridssituationer jämfört med de svenska? Jag misstänker att svenska soldater generellt sett tar mer initiativ och jobbar mera som en grupp än de finska.

Var det förövrigt finlandssvenska soldater eller helfinska?

Å andra sidan, vilka soldater är mest vana att hantera stress? Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, det är det inte. Men en medelväg där emellan, de vore nåt de.

Då Kustjägare nämns bör det vara finlandssvenska då den utbildningen försvann från obbnäs för bra många år sedan..

Men jag är inte säker på att det skiljer sig så mycket när det gäller bra utbildning och "tuffhet" länderna emellan när det gäller den högsta nivån.. Jag är till och med säker på att vissa utbildningar är bra mycket tuffare i Sverige en en vanlig finsk värpliktsutbildning.. ex AJB, K3, AmfSkytte, Flygbasägarna, MP m.fl.

Det som, enligt mig, gör den finska varnplikten hård är avsaknaden av det frivilliga. I Finland finns det krav på att man ska göra värnplikten (civiltjänst är för de flesta inget alternativ) och man blir placerad på det ställe där det passar SA.
Det är klart att det blir jobbigare att vara vaken 70 timmar, åla genom skogar och hoppa ned i en isvak om man inte valt själv att vara där. Jag har kanske missförstått det hela, men de svenska soldaterna är väl mer eller mindre frivilliga oavsett förband? Att då jämföra svenska kustjägare med finska kustjägare, där kanske hälften vill bort, är därför inte rättvist. Men det är även det som gör att den finska värnplikten är hård; tuffa krav ställs på soldater som inte frivilligt befinner sig där.
En bättre jämförelse borde därför vara att jämföra finska stridsdykare och fallskärmsjägare med de svenska motsvarigheterna. Frivilliga ställs mot frivilliga!

Bra kommentar. Tycker dock även att det varit liknande gnäll om längtan efter muck etc från mina kamrater i Sverige som varit i sk hårdare förband och sökt sig dit frivilligt genom både vanlig mönstring och extramönstring. Jag tror att när man väl är placerad på ett förband med framförallt många fältdygn så får man gräva djupt inom sig för att hitta motivation oberoende av graden frivillighet. Detta beror då främst på att det är svårt att förbereda sig inför en hård värnplikt och vad som väntar i och med den. Frivilligheten har liksom en tendens att avta när det är kallt och jävligt.

Anledningen till att man inte kan jämföra svenska och finska kustjägare rakt av beror på mer än frivilligheten som alla säkert redan vet. Största problemet enligt mig är att kustjägare inte är en "skyddad titel" i Finland, vilket medför att i stort sett hela Nylands brigad titulerar sig det till höger och vänster. Om jag fick bestämma skulle kraven för t ex den gröna baretten höjas markant och även möjligheten att omplacera mindre lämpliga krigare(Sinkomies ) till mindre mödosamma kompanier