Jag var aldrig något direkt fan och för mig var dom alltid "det där bandet som populariserade Pub Rock-soundet" och som på ett rätt onödigt sätt blev jättestora.
Dom var aldrig ens i närheten av mer viktiga Brittiska band som U2, Blur, My Bloody Valentine, Happy Mondays, The Jesus And Mary Chain, Primal Scream, Mogwai, The Sex Pistols osv.
Jag missunnar egentligen inte Noel Gallagher att det har gått så bra för honom(han är en helt ok person såvitt jag vet och med ett gott rykte) men jag är bara inte något fan av musiken och det känns redan tröttsamt att få höra så mycket om den här återföreningen.
För att återgå till ämnet så är An American Werewolf In London (1981) den senaste filmen jag såg.
Såg den nyligen och för fjärde gången totalt eller nåt sånt.
__________________
Senast redigerad av GoneForever 2024-11-21 kl. 21:44.
Handlingen i Groupie Girl är nästan densamma som i Permissive som jag såg för några veckor sedan och nämnde tidigare i denna tråd, och som kom samma år. Permissive är mer "konstnärlig" och medvetet dyster, och fungerar därför bättre som avskräckande berättelse för flickor som tror att det är glamoröst och utvecklande att hänga på rockband.
Groupie Girl är mer publikvänlig, gjord efter traditionellt engelskt dramakomedisnitt med ibland rätt lättsamma inslag som nästan lutar åt sexkomedier som Confessions of a Window Cleaner/Pop Performer/Driving Instructor.
Tre år senare lade filmens regissör, engelsmannen Derek Ford, till inserts, inmonterade nyinspelade porrbilder med anonyma aktörer för att göra Groupie Girl porrigare. Det är under dess återlanserade titel I Am a Groupie filmen står listad på IMDB, vilket också den dåliga schweizisk-engelska Ich — ein Groupie hette, som också kom året 1970.
Självklart ska denna film bara heta Groupie Girl, inte minst för att det är ledmotivet till filmen spelat av Opal Butterfly, ett band jag aldrig har hört talas om. Sångaren låter som ett mellanting mellan Tom Jones och Engelbert Humperdinck (inte operatonsättaren, utan smörsångaren Arnold George Dorsey som tog sig samma namn som artist).
Det verkar också onödigt att krydda filmen med porrsekvenser. Sexandet är viktigt men bara narrativt, inte grafiskt, i den här filmen. Man fattar ändå att de ägnar sig åt det. Men Ford var uppenbarligen mest intresserad av porr för under 70-talet skulle han parallellt med alltmer ekivoka komedier utvecklas till mot slutet av årtiondet bli en regelrätt pornograf istället för att göra sådana här dramafilmer. Groupie Girl handlar dock mer om att vara lite vilsen och försöka lära sig att bli vuxen, men utan att ännu vilja ta tag i vuxenlivets krav och tråkiga bitar. Vägen till vuxenlivet går delvis genom ens sexualitet, så Sallys äventyr är ändå trovärdiga.
Sally går på Opal Butterflys spelning den kvällen i den lilla stan. Under konserten tittar hon trånande mot den fula och töntiga killen som håller i mikrofonen. Kan hon bli ihop med honom, kommer hennes liv äntligen att vara på väg mot ett förverkligande. Hennes liv är så tråkigt i småstaden så hon planerar att åka på turné med Opal Butterfly.
Efter spelningen på kvällen smyger hon obemärkt in i deras skåpbil och åker med dem en lång bit mot London innan hon ger sig tillkänna och övertalar dem att ta henne med sig på turnén. Ett par av killarna verkar redan sugna på hennes kropp, så de är lättövertalade. Hon ligger med sångaren medan resten av killarna kånkar sina instrument till studion i London. Hon stannar hos dem över natten och nästa morgon använder de henne redan som en köksa och hembiträde.
Sally känner sig snart som en självklar del av gänget men efter en konflikt där dessutom halsen på en Stratocaster råkar knäckas, får hon skulden. Hon byter kärlek till bandet English Rose istället och tar med dem på fest hos en gammal pervers bög som verkar jobba på BBC, Alfred. På Alfreds fest träffar de andra udda typer och Alfred ordnar en sexlek där han försöker gropa en av killarna i bandet, medan de övriga gästerna ska hitta sina egna sexpartners i vad som blir en orgie.
Det här är egentligen inte filmens centrala scen, men den blir det för mig eftersom den för min del tydligast illustrerar filmens anda.
Precis som flickan med Beatlesnamnet Penny Lane i Cameron Crowes film Almost Famous från 2000, vill inte Sally kännas vid att kallas groupie. Det var tydligen ett fult ord även bland dem som var det, åtminstone på film. Plaster casters har jag hört talas om och hört intervjuer med, flickor som gjorde avgjutningar av rockkillars könsorgan, och de verkar inte ha skämts något vidare för att ha kallats vare sig plaster casters eller groupies.
Robert Weiners och Ronald Dorfmans dokumentär Groupies ger sken av att lanseringen av Beatles och deras enorma popularitet orsakade en stor groupiekultur. Vi får där bland andra se kvinnor i USA runt Ten Years After, Alvin Lee, Joe Cocker och Spooky Tooth, där groupiesarna tvärt om uttrycker en stor medvetenhet om vad de gör. En del av dem är en bra bit över tjugo år. På frågor om varför de är groupies är typiska svar:
— Vi får knulla de sötaste killarna, röka det bästa rökat, träffa de häftigaste människorna, det är bara kul! Man är på toppen, flyger högt som i deras [turné-] flygplan och sånt.
— Det får mig att känna mig överlägsen andra. Jag vet att det låter löjligt men det gör jag faktiskt.
De drar en massa kukskämt för varandra och talar om att klättra socialt. Men det är svårt, för när en musiker har blivit riktigt stor har han redan knullat alla andra, så han utgör ingen utmaning, alla tjejer är tillgängliga för honom. Led Zeppelin och Jimmy Page tex är svåra att komma åt att knulla.
— Page behöver inte ragga, tjejerna raggar upp honom. Han är äcklig, säger en kvinna men avslöjar sig mest med en attityd av "Surt! sade räven".
Men en del nyktrar liksom Sally till, och slutar med groupielivet, vilket alla ändå måste förr eller senare:
— Jag reste till New York och alla var supersnälla, jag fattade inte att allt man behövde ha var en kropp, följa med till hotellet och nästa dag visste de inte ens namn eller vem man var. Det här misstaget gjorde jag ungefär 50 gånger innan jag såg mig själv med utmanande kläder i en spegel och sa till mig själv, "oj din jävla hora, vad sysslar du med?"
Men Sally verkar se sig som seriös, någon som vill göra något intressant i livet och kanske hitta kärleken. Detta leder vidare till att Sallys situation ställs på sin spets.
Hon får av en medlem i bandet The Virgin Stigma hjälp att inse att hon är en groupie och att det är självförstörande att leva så, eftersom hon blir utnyttjad och kommer att kastas bort av banden när hon inte längre har något underhållningsvärde för dem, eller när de tycker att hon blir "för jobbig".
En trivia-uppgift på IMDB påpekar att när en turnéskåpbil i inledningen av filmen kör genom stan, verkar den köra på en fotgängare precis innan de kör över ett övergångsställe. Håll utkik efter detta! Det ser ut som de i alldeles för hög fart passerar en handikappad person som ramlar omkull när skåpbilen dundrar förbi (inte kör direkt på). Sannerligen ett pittoerskt inslag i denna film! Hur kan en producent ens låta det vara kvar i den färdigredigerade filmen? Det ser ut som bildbevis inför en rättegång.
Filmen är bra mycket bättre än 3an, åtminstone. Dock är den transsexuella sonen riktigt ful och tråkig. Med tanke på att det är till stor del samma personer som är inblandade i filmerna så förstår jag inte varför dockorna aldrig ser samma ut från film till film. Speciellt Tiffany ser mycket sämre ut här än i förra och Chucky såg bäst ut i första filmen. Det är för mycket metahumor i filmen och jag saknar känslan från den första filmen. Minns inte 6an och 7an, men där är väl Chucky själv igen så det ska bli skönt att slippa det moraliserande bihanget. Bäst i filmen är Redman och John Waters. Att Jennifer Tilly spelar sig själv här är också rätt ologiskt.
Ja, filmen är helt okej men det är något väldigt motbjudande att se docksperma.
En bankrånare utklädd till tomte överlistas av bankbiträdet som genom god iakttagelseförmåga förutsett bankrånet. Biträdet roffar åt sig pengarna och rånaren flyr scenen. Tyvärr för biträdet så visar rånaren sig vara en besinningslös våldspsykopat som med varje medel vill få tillbaks pengarna - så börjar katt- och råttaleken. Vem är smartast? Biträdet spelas av Elliott Gould, och han är sannerligen slug. Psykopaten spelas av Christopher Plummer, och han är sannerligen stilig men åt det sliskiga hållet och han är kalkylerande och rå. En intressant och väl utförd idé.
En bankrånare utklädd till tomte överlistas av bankbiträdet som genom god iakttagelseförmåga förutsett bankrånet. Biträdet roffar åt sig pengarna och rånaren flyr scenen. Tyvärr för biträdet så visar rånaren sig vara en besinningslös våldspsykopat som med varje medel vill få tillbaks pengarna - så börjar katt- och råttaleken. Vem är smartast? Biträdet spelas av Elliott Gould, och han är sannerligen slug. Psykopaten spelas av Christopher Plummer, och han är sannerligen stilig men åt det sliskiga hållet och han är kalkylerande och rå. En intressant och väl utförd idé.
4/5
Bra film, faktiskt kanadensisk.
Se gärna även den danska Taenk på ett tal (1969), som är samma historia fast i Danmark.
Une nouvelle vie 1993
Tina är en ung kvinna som har ett jobb på lagret på en stormarknad. Hon bor fortfarande hos sin mamma Nadine. Tina är redan från början en förvirrad själ men efter ännu en konflikt med modern böjar hon lägga sitt identitetspussel som förhoppningsvis ska kunna ge henne en bättre förankring. Tina börjar leta efter sin far som hon aldrig har känt, Ludovic, eftersom modern alltid förvägrade henne att få träffa sin far, eller få veta något om honom. Kanske på goda grunder.
På sin väg träffar hon ett flertal karaktärer som är lika sura och tråkiga personligheter som hon själv, som halvsystern Lise som visar sig vara en konstig kropp, och även Constantin som är Ludovics advokat och som Lise har ett osunt sadomasochistiskt förhållande till, både emotionellt och sexuellt. Och Constantin är i sin tur gift med Laurence. Hon spelas av Christine Boisson som är mest känd från Just Jaeckins storslam Emmanuelle från 1974.
Kritiker jag läst gillar filmen för att den håller en konsekvent ton. Jag tycker att bristen på dynamik blir tjatig. Det finns ingen modalitet. Tinas nollställda uttryck som är nästan detsamma vare sig hon är på jobbet eller träffar folk, blir irriterande. Detta kompenseras något av kinematografin men det är också jobbigt. För att stärka intrycket av Tinas identitetslöshet och rastlösa letande efter en identitet, väljer regissören Olivier Assayas att ha en lika rastlös kameraföring som "jagar" karaktärerna, som oroligt går runt varandra både rumsligt och relationsmässigt.
Svårigheten för familjen och deras vänner, och antagligen för människor i allmänhet (det är väl så tittaren själv ska kunna relatera till filmen) att nå varandra, förstärks av att karaktärerna inte kan låta bli att ligga med varandra, trots att de är sura och behandlar varandra på otrevligt sätt, en sorts terapiform som vad det verkar, inte fungerar. Filmen håller på alldeles för länge med denna rastlösa tristess som ju längre den pågår avslöjar sig alltmer som ett pretentiöst pekoral om kärlekens omöjlighet, inte bara mellan kvinna och man, utan även inom en familj.
"Ett nytt liv" har 6,4 på IMDB men jag har knappt ens tålamod att se båda två timmar och när den är slut kan jag ge den det mer sansade betyget 4 av 10.
En ful medelålders pornograf är otrogen mot sin feta fru med sin smala men fula sekreterare. Deras son stampar kvinnor på deras fötter så benen knäcks och han är allmänt ful och asocial. Deras dotter viftar på de icke existerande former hon har.
Det finns mycket att gilla i filmen men vissa episoder känns som de är regisserade av en efterbliven tolvåring. På tal om efterbliven så var den bästa rollen i filmen hon som sades vara efterbliven och även fulast. Hon var rätt så festlig. Men hur efterbliven kan man vara om man pratar franska? Det finns inga med down syndrom i Frankrike.
Sista tredjedelen av filmen är tyvärr rätt ointressant. Det vore bättre om rollerna presenterats som seriösa och att de haft en logisk personutveckling. Istället är slutet en enda stor fars som inte ens sträcker sig till det sämsta Stefan och Krister gjort.
Väldigt tråkig film som är svår att följa. Det är nog den våldsammaste Bondrullen. Det kändes inte som en Bondfilm utan mer som en dansk splatter. Alla karaktärer var endimentionella och overkliga. Bra film att klippa naglarna till eller laga middag. 1 av 5 stjärnor.
Tre bankrånare gör en lyckad stöt och den yngste i gänget blir förälskad i en av rånarnas brorsdotter. De försöker fly undan polisen och det kriminella livet. De gifter sig i en liten håla och åker sen vidare för att påbörja ett nytt laglydigt liv fullt med kärlek. Det gamla gänget hittar dem och han blir tvingad till att råna en ny bank då de andra två spenderat sitt byte.
Hade stora förhoppningar på filmen men den är ganska standard för denna typ av film. Det står på imdb att det är en film noir och det håller jag inte med om. Bara för att en film är gammal, svartvit och handlar om brott och (o)lycklig kärlek så är det inte per automatik en film noir.
En kvinna går på blinddejt och kvällen blir varken som hon önskat eller anat.
Främsta namnet i denna film är Gene Hackman och han spelar bra i denna film. Det gör mer eller mindre alla i filmen. Dialogen är både trovärdig, vardaglig och ibland kul. Actionscenerna är välgjorda och filmen använder vinklar samt mörker/ljus till att skapa en snygg atmosfär. Musiken fungerar fint också. Tror denna film gör sig bäst en mörk vinterkväll.
Jag gillar det mesta med filmen utöver att den ofta kändes förutsägba (kanske är det jag som sett för många liknande filmer). Utöver detta kan jag inte peka på något direkt negativt.
Denna film kommer aldrig nämnas som en av Gene Hackmans viktiga filmer, men för enbart underhållning fungerar den absolut.
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2024-11-23 kl. 17:07.
4 vänner ska på en boxningsfajt och åker dit i en luxuös husbil som snajdarn i gänget lånat från en firma som tror han är big. Det är motorstopp på motortrafikleden så dem tar en liten omväg in i slummen där de bevittnar en avrättning. Nu jagar skurkarna våra fyra "hjältar". Varken de goda eller onda i filmen är sympatiska så det är svårt att hålla på någon. Som tur är dör den mest jobbiga och mest irriterande idioten i gänget. Filmen är faktiskt bra men jag gillade inte någon av figurerna så = 2/5
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
