Blondie vill ha en piga, men så här var det inte tänkt.
Dagobert får ett specialjobb, att bo två veckor, med familjen, i stort hus som tillhört en trollkarl.
Det betyder mängder av lönngångar och hemliga rum.
En kväll kommer ett äldre par och knackar på, dom hävdar att dom är tjänstefolk, givetvis släpps dom in.
Men mannen hävdar att huset är hans, och att familjen Krickelin ska dö.
men just när han är färd med att kniva Blondie, som svimmat som en bowlingkägla, kommer Dagobert och bankar ner knivmannen, och polisen kommer till huset
Ja, jag vet inte.
Kanske lite i tramsigaste laget, 2/5
Coola cocacolakillen från staterna drar till didgeridoons, dingon och Dundees hemland för att kränga coke. Väl där upptäcker Kid att det finns en plats på kartan som inte säljer det svarta porlande guldet. Så coola killen tar colakompaniet till krokarna och låter munlädret smattra som en stressad kolibri inlåst i en oljetunna. Det är en del naket i filmen, så det är trevligt - att få se lite skäggbiff till colan och lite patté. Själv drack jag cola under titten så jag tillhör nog den grupp på sisådär 5% som gjorde så.
The lives of an ex-con, a coffee-shop owner, and a young couple looking to make it rich intersect in the fictional and hypnotic Rain City.
Det bästa med filmen är musiken. Själva handlingen är inget att ha så det är mest känslan filmen inger med sina märkliga personligheter, mode och den stundtals underbara audiovisuella upplevelsen. Filmen är udda, men inte tillräckligt udda. Den är med andra ord lite varken eller. I början kändes det som en konventionell film för att sedan bli lite märklig för att i slutet bli sådär bisarr som jag ville - och förväntade mig - att hela filmen skulle vara. Vet inte vad jag ska jämföra filmen med men det är väl lite Twin Peaks åtminstone. Av någon anledning pratar de sporadiskt japanska i filmen. Som sagt, lite udda men också lite uddlöst och 112 minuter var 12 minuter för långt för min smak.
Vari det planeras för Selmas 60-års dag, samtidigt som företagets löner försvinner spårlöst.
En serie lustiga missförstånd gör att Selma inser att väninnans varning om mäns farliga ålder är befogad.
Men givetvis ordnar sig allt till sist.
pengarna kommer tillrätta, dom fanns i i lönnfack i kassaskåpet, och Selma blir rejält uppvaktad och undrar vad dom ska hitta nästa år, då hon fyller 60,
Douglas Hågen och Hjördis Pettersson är riktigt bra i sina roller.
Detta är den fjärde, och sista filmen om Fridolf. Kanske hade det blivit fler, men Håge dog under hösten -59
En Opel Kapitän, jubileumsmodellen, 1959 syns som hastigast, tänk, den var helt ny då.
Lite småkul, oförargligt film som kan vara kul att se ibland 3-/5
A shock to the system
When electrocuted by the basement fuse box at home, Graham Marshall develops sinister ideas concerning both his nagging wife Leslie and his colleague Robert Benham, who was given Graham's promotion at their corporate office.
Skriven av självaste Andrew Klavan som blivit lite av en youtubepersonlighet de senaste åren och har en cameo som sig själv i Lady Ballers. Denna film är mysig men platt men som tur är, är den också kort och det är alltid fint att se Michael Caine caina. Kan inte rekommendera filmen men om man är ett stort Andrew Klavan-fan så är den ett måste.
Andra filmer låtsas att de är dokumentärer fast de är noga arrangerade presentationer av fabricerat material. Rolling Stonesdokumentären Cocksucker Blues är motsatsen, en dokumentär med konsertmaterial som först av allt har en friskrivningsskylt om att endast musikframträdandena är dokumentära, medan resten är "fiktion". Tvärt om är det "fiktiva" materialet helt äkta backstage-, hotellrum- och turnématerial som visar livet för bandet, hustrur, tillfälliga flickvänner och groupies och, roadies, med flera. Det är också en av de mest ökända dokumentärer som någonsin har spelats in. Inte värsta, men ökända, för att den handlar om idoler som många har älskat på avstånd. Vi får se misären som alla lever i under den nästan lika ökända USA-turnén 1972. En recensent på IMDB skriver:
Citat:
Det är de rika och berömda som interagerar med de inte så rika och långt ifrån kända, där alla beter sig illa. På sitt sätt är det en sorglig historia som Mick och pojkarna verkar driva med planlöst i sina burar. Hur de lyckades överleva det och inte bli galna och fortsätta turnera är förmodligen en historia som borde berättas.
Filmen gjordes av producenten Marshall Chess som sedan blev chef för Rolling Stones Records tills han sade upp sig för att han blev kroniskt sjuk av allt knark som florerade runt bandet, samt av regissören Robert Frank. Rolling Stones blev upprörda över den här filmens skildring av dem och stämde för att förhindra att den släpptes. Filmen fick ett domstolsbeslut som bara tillåter att den visas en gång om året med regissören Robert Frank närvarande personligen. Det beslutet lär gälla fortfarande, trots att Robert Frank dog 2019, vilket är en konstig uppgift som man kan fråga sig är sann.
Jag tycker Stenarna hycklar. Den ofina titeln på filmen är direkt hämtad från en skiva som Stenarna spelade in som ett utsträckt långfinger åt sitt skivbolag Decca, för att möta bolagets krav på dem enligt kontraktet men som man medvetet gjorde så vulgär att den skulle bli omöjlig att släppa på marknaden. Och filmen visar precis det liv som deras kommersiella produkter marknadsför. Några bilder skulle kunna ha varit tagna från albumomslaget Sticky Fingers som kom ut året innan, men i filmen är fingrarna antagligen spermakladdiga på riktigt.
Det knullas mitt i röran i turnébussen RÄTTELSE: Turnéflygplanet, någon får njuta av fellatio, och det knarkas mycket ofta, LSD och heroin, mer än vad det röks vanliga cigaretter. En och annan ses utslagen. Jagger verkar hallucinera på scen medan han "sjunger". Keith Richards och Bobby Keys anges i eftertexterna som "tv-reparatörer", vilket i filmen innebär att de kastar ut en tv de knappt orkar bära, från en balkong. En knarkande groupie är nedstämd över att ha blivit orättvist behandlad av myndigheterna. De har tagit hennes dotter ifrån henne för att hon är LSD-missbrukare. "Hur kunde de göra det bara för att jag tar LSD? Min dotter föddes med LSD! Jag vill ju bara vara tillsammans med de rockband som gör mig lycklig".
Några andra kändisar dyker också upp, som Bianca Jagger, naturligtvis. En av de vettigaste är nog Tina Turner som verkar pigg och glad här. Mindre vettiga: Andy Warhol och Truman Capote.
Jag vet nästan inget om Stones eller deras musik men jag tycker det verkar som om musiken på dessa konserter var mycket bluesigare än i de radiohits jag har hört. Men jag känner mig lite förvånad över att folk gillade det här skräpljudande oväsendet. Jag föredrar absolut deras senaste album Hackney Diamonds som framstår som en välgjord syntetisk underhållningsprodukt av en mycket högre klass än denna turné 1972, och det gäller också fusklive-utgåvan av Hackney Diamonds. De går ju faktiskt att lyssna på. Fast jag vill nog inte veta något om vad de gör utanför strålkastarljuset idag, trots att de nu är gamla gubbar.
__________________
Senast redigerad av ZweiLife 2024-11-16 kl. 17:47.
Anledning: rättelse
En alien materialiseras till en änkas nyligen bortgångne man. Hon blir rädd, han kidnappar henne, det blir en road movie, hon försöker fly vid varje rasthållplats tills hon inser att hon älskar utomjordingen som ligger med henne och gör hennes ofruktbara livmoder bördig. Regeringen jagar utomjordingen, utomjordingen flyr till ufots nedslagsplats, ufot far hem. Bra musik av John Carpenter.
En alien materialiseras till en änkas nyligen bortgångne man. Hon blir rädd, han kidnappar henne, det blir en road movie, hon försöker fly vid varje rasthållplats tills hon inser att hon älskar utomjordingen som ligger med henne och gör hennes ofruktbara livmoder bördig. Regeringen jagar utomjordingen, utomjordingen flyr till ufots nedslagsplats, ufot far hem. Bra musik av John Carpenter.
4/5
Såg den för en evighet sen, men minns att jag tyckte mycket om den. Däremot hade jag ingen aning om att det var Carpenter som regisserat. Måste vara den minst typiska Carpenterfilmen av alla han gjort.
Såg den för en evighet sen, men minns att jag tyckte mycket om den. Däremot hade jag ingen aning om att det var Carpenter som regisserat. Måste vara den minst typiska Carpenterfilmen av alla han gjort.
Kanske det, men jag vet inte riktigt vilken som är hans stil. Han har ett stort kvalitetsspektrum åtminstone, från geniala filmer som Attack mot polisstation 13 till skräp som Ghosts of Mars.
Esoterisk sci-fi om några MIT-studenter som gnabbas med en hackare som brutit sig in i universitets servrar. Spåren leder dom ut i ödemarken.
Suggestiv och mystisk atmosfär och en allmänt lågmäld ton, som regissören inte riktigt lyckas hålla genom hela filmen. Många skulle säkert ogilla filmen för att "det händer ju ingenting"
2,5 / 5
Dungeons & Dragons: Honor Among thieves (2023)
Film som jag hade velat se när jag var 11 år gammal. Överraskande kul och fartfylld. Hade helt missat att det fanns en sån här franchise. En kvart för lång i mitt tycke, men i det stora hela en glad överraskning. Bradley Cooper typer upp i en fin liten femminutersroll.
Back to college-komedi av Todd Philips med Luke Wilson, Will Ferell, Vince Vaughn och ett gäng andra riktigt bra skådisar i birollerna. Fånig, men kul. Vill man bara ha lite hjärndöd underhållning utan några större avsteg från den småborgerliga normen funkar det här utmärkt.
Kanske det, men jag vet inte riktigt vilken som är hans stil. Han har ett stort kvalitetsspektrum åtminstone, från geniala filmer som Attack mot polisstation 13 till skräp som Ghosts of Mars.
Menade mest tematiskt. Starman är ju New Age-drama så långt man kan komma från skräck och monster och psykopater med kalla knivar.
En alien jagar människor med hjälp av köttätande frisbees som ser ut lite som fejskramarna från Alien. Han hänger sina offer i ett skjul och äter, kanske, upp dem lite senare. Så detta är inte direkt Rovdjuret, eller Alien för den delen, men den har en viss charm och det är inte ofta jag sett en slutscen där någon springer mot en alien och skriker "Alien! Alien! Alien!"
Tillräckligt underhållande för att se en gång, eller så kanske man är ett stort fan av David Caruso och är man inte det så kan man se honom dö tidigt i filmen. Martin Landau är underbar som skogstokig alienjagare, som har blivit så utskrattad och störd att han till slut inte ens ser skillnad på alien och människa och blir både potentiell hjälte och massmördare.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
