En dokumentärfilm om 100 metersfinalen i Seuol OS 1988
Jag minns mycket väl detta "tungviktsmöte" mellan Ben Johnson och Carl Lewis.
Johnson fälldes för doping.
Vi får i intervjuer höra de inblandades versioner.
Något riktigt svar fick vi väl inte, Johnson hävdar att amerikanarna, i lönndom, lurat i honom en massa substanser, vilket amerikanarna givetvis förnekar.
Oavsett hur sanningen ser ut, så har Ben Johnson fått bli fuskets galjonsfigur.
(Endast slagen av ryssen med fuskvärjan i modern femkamp 1976)
Fint berättat, fina bilder, även om svaren uteblev. 3/5
Efter den här händelsen slutade jag gå på friidrottsgalor.
__________________
Senast redigerad av Herr.Dittling 2019-07-14 kl. 02:48.
En film som stått i DVD-hyllan ett bra tag. Ett avsnitt av Seinfeld där karaktären Elaine motstrider sig hur fantastisk denna film är fick mig ta steget att se denna långa film. Jag var för ung för att sett denna (och förstå/uppskatta) när den kom 1996, men minns vagt att det var en film som blev stor. Med tanke på alla priser den vann är det inte så konstigt.
Det handlar om en grovt skadad man som möter några karaktärer och man får redan på vad som hänt honom. Detta samt händelser/öden omkring det hela. Det är ett romantiskt drama under krig. Spontant känns det mer som en "tjejfilm" än en "killfilm".. Speciellt om man pratar om yngre killar. Tror inte denna går hem hos 17-åringar som diggar Marvel och Tarantino (kan dock ha fel!).
Jag gillar att det finns en huvudperson, men ändå flera andra som får synas till mycket. Det grafiska har åldrats mycket bra (dock inte huvudpersonens skada... Det ser ut som något ifrån en b-film), men klippningen som konstant hoppar mellan dåtid och "nutid" blir lite lätt jobbigt och det känns ibland som att scener avbryts för att visa något i irrelevant.
Filmen är så pretentiös att jag tror många tappar intresset. Dialogen påminner ofta om svenskt skådespel där dom pratar mer som att det vore en pjäs, onaturligt och i citat. Helt klart filmens svagaste punkt. Lyckligtvis är det inte helt utan glimten i ögat. Det finns en del frivillig och ofrivillig humor samt charm. Utan det hade jag var betydligt mer kritisk. Filmens näst svagaste punkt är de konstanta ändringarna i humör. Humören kan svänga flera gånger i samma relativt korta scen. Ibland med bra effekt, men oftast känns det konstlat. Varför kan inte en dialog eller scen få vara helt glad, ledsen, djup eller spännande? Det drar ner helhetsintrycket.
Jag gillar skådespelarna Ralph Finnes, Willem Dafoe och Colin Firth, men Ralph Finnes ger det mest tveksamma intrycket, Willem Dafoe har sina stunder men det blir bra flummigt och Colin Firths karaktär är ganska anonym. Det som är överraskade bra kommer från kvinnliga karaktärerna Juliette Binoche (som spelar en mer söt och naiv karaktär) samt Kristin Scott Thomas (som spelar den snygga, världsvana drömtjejen). Även om deras dialog drogs ner lite av det onaturliga och pratande i citat-form var det ofta dom som tillförde det som kändes genuint. Det nakna skadar inte heller!
Tycker jag det är en av 90-talets bästa filmer? Nej.. Dom svaga momenten drar ner alldeles för mycket för det. Är den skittråkig utan substans och med mest konstnärligt flum? Inte det heller. Den lämnar mig med blandade känslor. Det blir som en strid mellan dåligt och bra i samma film.
Betyg?
Har du sett denna film? Vad tyckte du? Är genuint intresserad!
Kan inte sova så jag kopplar av med lite film
En klassiker på sitt eget sätt. Barndom för mig.
För att vara en kult / kalkon film med stort K så är det ändå en ok
Men det är många minnen till denna så jag är väl lite jäv på sitt eget sätt.
The English Patient och året var 1996 https://www.imdb.com/title/tt0116209...1?ref_=nv_sr_1
Tycker jag det är en av 90-talets bästa filmer? Nej.. Dom svaga momenten drar ner alldeles för mycket för det. Är den skittråkig utan substans och med mest konstnärligt flum? Inte det heller. Den lämnar mig med blandade känslor. Det blir som en strid mellan dåligt och bra i samma film.
Betyg?
Har du sett denna film? Vad tyckte du? Är genuint intresserad!
Det är nu över tjugo år sedan jag såg den, men jag minns mycket väl....
Hur otroligt tråkig den var, eller rättare sagt blev.
Första halvan var bra, det fanns en spänning i vem den skadade mannen var.
Andra halvan kom han till sans, och all spänning försvann, ungefär som det var två olika filmer.
Vackert foto var det.
Här kan man tala om en film som knappt orkade över mållinjen, en jättebesvikelse.
Dom rymmer med hjälp av en vakt, vars dotter tagits som gisslan.
I flykten såras Graves, som är den enda som vet var ett större rånbyte finns.
Men en kidnappad läkare fixar till honom så han kan hämta pengarna i ett bankfack.
Dessvärre blir han igenkänd av en bankanställd.
Snsrt är deras gömställe omringat av skjutglada poliser.
Jag tror sällan jag har hört så många skott avlossas i en film.
Slutet var lite oklart, men det verkade som att Peter Graves begick "suicide by cop" när han lämnade gömstället
Synd med ett sådant oklart slut på en, i övrigt, hygglig gangsterfilm
Bara för det får den nöja sig med måttliga 3/5
Summer Dreams: The Story Of The Beach Boys
Bra och intressant rulle där störst fokus på trummisen Dennis. Jag tycker nog att miniserien Beacb Boys: An American Family är strået vassare men även denna ska man ha sett om man gillar Beach Boys.
Sinister
Inte särskilt originell men ändå en bra skräckis.
En TV film som baseras sig på verkliga händelser. I starten var det väldigt dålig bildkvalitet och det tog ett tag innan något av intresse dök upp.
Filmen har ett annorlunda tempo och stil än andra liknande filmer. Man får se gamla Sverige och kontra det mesta jag sett känns det unikt på sina sätt. Det är som en mörk version av Emil i Lönneberga på flera sätt. Handlingen är kontroversiell och minst sagt udda. Skådespeleriet känns lite konstlat, men det är intressant val av dialog och en del saker känns genuina. Den kan vara lite rolig också.
Den udda handlingen och upplägget gjorde detta till en sevärd TV film. Det finns fyra liknande filmer och jag måste skriva att det ska bli intressant att se dessa även om jag inte kommer sitta uppe hela natten för att se film efter film.
Ungdomsligist hamnar i fängelse, fängelsedirektören tror inte alla är så stygga, och lämnar portarna öppna, varpå ligisten smiter.
Riktigt så gick det inte till, men nästan.
Ligisten får ett specialjobb i direktörens trädgård, direktörens dotter blir förtjust i en spännande råbuse.
Vid ett läkarbesök, utanför murarna, försöker en medfånge fly, och medans han brottas med vakten, så passar vår ligist på att smita i folkvimlet.
Han stjäl en bil, och åker raka vägen till direktörens dotter.
Hon övertalar ligisten att ge sig, hon lovar att vänta på honom.
Timslång film som närmast kändes som reklam för human fångvård, eller något liknande.
Kanske den tamaste fängelsefilm jag har sett. 2/5
Handlar om en kille som sånär dör i trafikolycka. Men en ängel hinner fånga upp honom för tidigt dvs att han inte dog där och då. Men då det är dags att återvända till sitt gamla liv så visar det sig att han är kremerad och han får starta om i en annan mans kropp.
Gillar sådana här flmer. fantasy-romantik.
Filmen är godkänd, betyg? = 3/5
Ron Howard gör ett bra jobb som regissör. Anthony Hopkins tillför en berättarröst här och där som förgyller. Jim Carrey är FÖR MYCKET Jim Carrey i denna film. Jag skulle inte påstå att han förstör filmen, men jag tycker inte han riktigt platsar med övriga upplägget. Det blir för mycket av hans barnsliga/udda utspel som blir tröttsamt. En söt ung tjej gör debut på film och gör det bra. Även en hund är med och tillför lite charm.
Stilen av filmen känns lite som något Tim Burton skulle kunna göra. Det är påkostat och mycket är snyggt gjort. Det är inte bara någon grön gubbe som springer runt i "verkligheten" under julen. Tyvärr tycker jag det blir lite väl mycket CGI.. Vilket tillsammans med en i stort förutsägbar handling (det är en barnfilm..) drog ner intresset för mig. Jag vill gilla denna film mer än vad jag faktiskt gör.
Jag tror dock inte barn sitter och tänker lika kritiskt som vad jag gör så för ett barn är filmen nog bättre. En helt okej film som gör fler rätt än fel. Ska du se en film tillsammans med dina barn, syskonbarn eller något är det här inget drömalternativ, men bättre än mycket annat (utifrån en vuxens perspektiv).
En film som stått i DVD-hyllan ett bra tag. Ett avsnitt av Seinfeld där karaktären Elaine motstrider sig hur fantastisk denna film är fick mig ta steget att se denna långa film. Jag var för ung för att sett denna (och förstå/uppskatta) när den kom 1996, men minns vagt att det var en film som blev stor. Med tanke på alla priser den vann är det inte så konstigt.
Det handlar om en grovt skadad man som möter några karaktärer och man får redan på vad som hänt honom. Detta samt händelser/öden omkring det hela. Det är ett romantiskt drama under krig. Spontant känns det mer som en "tjejfilm" än en "killfilm".. Speciellt om man pratar om yngre killar. Tror inte denna går hem hos 17-åringar som diggar Marvel och Tarantino (kan dock ha fel!).
Jag gillar att det finns en huvudperson, men ändå flera andra som får synas till mycket. Det grafiska har åldrats mycket bra (dock inte huvudpersonens skada... Det ser ut som något ifrån en b-film), men klippningen som konstant hoppar mellan dåtid och "nutid" blir lite lätt jobbigt och det känns ibland som att scener avbryts för att visa något i irrelevant.
Filmen är så pretentiös att jag tror många tappar intresset. Dialogen påminner ofta om svenskt skådespel där dom pratar mer som att det vore en pjäs, onaturligt och i citat. Helt klart filmens svagaste punkt. Lyckligtvis är det inte helt utan glimten i ögat. Det finns en del frivillig och ofrivillig humor samt charm. Utan det hade jag var betydligt mer kritisk. Filmens näst svagaste punkt är de konstanta ändringarna i humör. Humören kan svänga flera gånger i samma relativt korta scen. Ibland med bra effekt, men oftast känns det konstlat. Varför kan inte en dialog eller scen få vara helt glad, ledsen, djup eller spännande? Det drar ner helhetsintrycket.
Jag gillar skådespelarna Ralph Finnes, Willem Dafoe och Colin Firth, men Ralph Finnes ger det mest tveksamma intrycket, Willem Dafoe har sina stunder men det blir bra flummigt och Colin Firths karaktär är ganska anonym. Det som är överraskade bra kommer från kvinnliga karaktärerna Juliette Binoche (som spelar en mer söt och naiv karaktär) samt Kristin Scott Thomas (som spelar den snygga, världsvana drömtjejen). Även om deras dialog drogs ner lite av det onaturliga och pratande i citat-form var det ofta dom som tillförde det som kändes genuint. Det nakna skadar inte heller!
Tycker jag det är en av 90-talets bästa filmer? Nej.. Dom svaga momenten drar ner alldeles för mycket för det. Är den skittråkig utan substans och med mest konstnärligt flum? Inte det heller. Den lämnar mig med blandade känslor. Det blir som en strid mellan dåligt och bra i samma film.
Betyg?
Har du sett denna film? Vad tyckte du? Är genuint intresserad!
Inte min tekopp. Bra skådespelarinsatser men för segdragen.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
