Alleycats- Tråkig ihopslängd film utan större karaktärsdjup man bryr sig om saker händer bara för att det ska hända, ingen höjdare stängde av den mitt i då jag var totalt ointresserad av den
En yngre förmåga i det lokala A-lagsgänget ärver ett hus, och hans "kompisar" flyttar in.
Efter en bok av Steinbeck. Vad jag förstår skiljer sig filmen en del från boken.
Nåväl, den unge Danny ärver två hus och en fin guldklocka.
Hans kompisar, anförda av Spencer Tracy, övertalar honom att byta klockan mot ett par flaskor vin.
Och sedan eldar gänget upp det ena huset, så alla flyttar in hos Danny.
Danny vill leva ett normalt liv, jobba, och gifta sig, men kompisarna ser till att det inte blir något av det.
Huset förvandlas alltmer till rövarkula.
Danny råkar ut för en svår olycka, och hamnar på sjukhus, då går det upp för Spencer att faktiskt börja jobba ihop lite pengar för att hjälpa Danny att köpa en fiskebåt.
Han får sin fiskebåt, och flickan, Hedy Lamarr, gänget får bo kvar i huset.
Det blir inte så länge, snart lyckas dom elda upp det också, och är lika fattiga som förut.
En liten lektion i vad som händer i ett kravlöst samhälle
Nu vet jag inte hur Steinbecks bok har löst problemet, men i filmen kändes det lite för lyckligt.
Spencer spelar, som vanligt, bra, även om det var en gräslig roll.
Efter att ha fabblat bort tre plutoniumkärnor måste Ethan Hunt och hans team jaga ned en fundamentalist vid namn John Lark som hotar att spränga världen för att ordna fred (storskurkar och deras logik). Samtidigt placerar CIA en nykomling i teamet för att se till att jobbet blir gjort.
Är det bara jag som håller den första MI-filmen från 1996 som den bästa i serien? Det är något med den kalla, gråa spionkänslan i Brian De Palmas film som tilltalar mig mer än efterföljande filmer där actionmomenten skruvades upp till absurda nivåer. I de senaste filmerna så har snacket nästan uteslutande handlat om vilket dödsföraktande stunt Tom Cruise ska hitta på den här gången.
Och det är ju skamlöst underhållande. En fartfylld actionrökare där man inte tillåts ha tråkigt en minut trots en speltid på nästan 2.5h. De stunder där Cruise kör motorcykel mot kommande trafik i Paris vid Triumfbågen, springer på hustak i London och hänger utför Preikestolen i Norge är så mäktiga att man påminns om varför man älskar film. Och det är inte ens hälften av allt det häftiga som händer.
Men sen har vi ju en handling också, som ska engagera och vara intressant men det är den inte överhuvudtaget, tyvärr. Förutsägbarheten får man ta i en sån här film där världen ska räddas - i tillägg till det så finns det en koppling till den förra filmen och det betyder en massa trött exposition där karaktärerna sitter i bilar och ska förklara precis allt. Vändningar måste vi ju ha också, och det är en scen i ett garage som är på gränsen till parodi när det kommer till det. Jag hade ärligt talat inte blivit förvånad om Cruise dragit av sig ansiktet och uppenbarat Maverick från Top Gun (1986) för det fortsatte och fortsatte tills jag bara kunde skratta.
Action i världsklass men svag när tempot sänks. Man vet vad man får när det kommer till en MI-film och det är en trevlig stund så länge det varar - men något bestående intryck lämnar den inte. Nu väntar vi på nästa film där Tom Cruise kommer cykla enhjuling på Globen och skjuta RPG-7 på jetplan samtidigt som hans 30 år yngre flickvän skickar snapchats. Och vi kommer älska det. För stunden.
SvampBob Fyrkant - filmen
TV-serien har jag inte sett särskilt mycket av och jag har heller inte sett den andra långfilmen som kom för ett par år sen så jag låter bli att jämföra. Detta är väl inte den absolut bästa tecknade långfilmen som någonsin gjorts men den är bra ändå. Den är underhållande, snyggt tecknad och så är den ganska rolig på sina ställen. Kan tänka mig att se den fler gånger och jag tänker absolut se den andra SvampBob-filmen också.
Väldigt löjlig komedi, James Franco spelar en man som är gränslös och ärlig och blir alldeles för mycket.
Cedric The Entertainer kunde ha spelats av vem som helst då han inte gjorde ett skit.
Filmen är nästan värre en de flesta Adam Sandler filmer med piss o bajshumor, och jag gillar Adam Sandler haha.
Den enda som var riktigt rolig i filmen var Keegan-Michael Key som fick mig att skratta.
Sett liknande rullar förr, en dotter som ska introducera sina föräldrar till sin pojkvän och allt blir knasigt.
Joaquin Phoenix spelar en private investigator och letar efter sitt ex.
En otroligt seg och tråkig film som är ganska jobbig att hänga med i, kanske för att den är så händelselös.
En berättarröst var 5e-10e minut för att förklara allting.
Skratta väl till någon gång då Joaquin Phoenix tar droger och beter sig konstigt.
Men är inget fan av regissören Paul Thomas Anderson tigigare verk heller och kan vara sista gången jag ser hans filmer.
Grey Lady Down (1978). En amerikansk militärubåt, Neptun, krockar med ett norskt handelsfartyg, blir omanöverbar och sjunker till c:a 400 meters djup. Den blir stående i en sluttning mot ett stup. Om den glider över stupet kommer den att sjunka till ett djup där den är räddningslöst förlorad. Ubåten glider en liten bit i taget... Dörrarna till de vattentäta skotten forceras en efter en av vattentrycket, och besättningen måste tränga ihop sig på mindre och mindre utrymme. Luften börjar bli tjock.
Spoiler en bit in i handlingen, men slutet avslöjas inte:
På ytan förbereder marinen under tiden en insats med en ubåtsräddningskapsel. Problemet är dock, att Neptun står i en sådan vinkel att det inte går att docka den med räddningskapseln, och dessutom är det fullt av lera och sten ovanpå evakueringsluckan. Det finns dock en miniubåt, konstruerad och framförd av en excentrisk kapten i flottan - som inte gärna tar order när det gäller hans egen skapelse - som kanske kan gå ner och göra något åt dessa faktorer.
Spännande ubåtsfilm, mycket bättre än den hypade "Das Boot"! Det händer saker hela tiden, och blir aldrig långtråkigt. Charles Heston är perfekt som den trygge, manlige kaptenen, som har ett vänligt ord till alla sina mannar, men även kan fatta hårda och snabba beslut. David Carradine är också mycket bra som den lätt vildögde uppfinnaren.
Det finns småsaker man kan invända emot, som att specialeffekterna är enkla, att man väldigt tydligt ser att alla undervattensfarkosterna är modeller (OK detta var 1978), att interiörerna inte verkar passa med exteriören på ubåten (utrymmena är för stora och vida), att en av "norrmännen" på handelsfartyget talar svenska (nåja omöjligt är det ju inte att det var en svensk besättningsman ombord) och att ubåtskaptenen inte genast vidtog åtgärder för att besättningen skulle spara på syret. Bland annat spelar de poker och ser på film (som kan vara upphetsande och förbruka onödigt mycket syre), och en av dem spelar flöjt! Egentligen ska de mannar som inte har en uppgift ligga ner när sådant här händer, och helst sova.
Har man sett lite sådana här historier, så är det också förutsägbart hur det kommer att gå. Men i det stora hela är detta en mycket bra film i sin genre.
8/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2019-03-15 kl. 18:45.
Olyckliga människor som lever en miserabel tillvaro för att... jag vet inte, hade jag varit dom hade jag knäppt mig själv för länge sen. Tyvärr är hela filmen lika tråkig som premissen. Här kan vi verkligen snacka style over substance, man leker med ljus och linser och skiter i allt annat. Ibland verkar det som att det ska utvecklas till något intressant som coming of age eller ett klaustrofobiskt otrohetsdrama men nej, det händer absolut ingenting. Det värsta sömnpillret jag har sett på väldigt länge. 1/5.
Play Misty For Me
Clintan tar sig an huvudrollen i sin egen regidebut och spelar en radiopratare som blir utsatt för en stalker. Tycker filmen är en aning seg emellanåt men som helhet är den jävligt bra.
Leaving Neverland
Dokumentär där personer berättar om övergrepp som musikhistoriens mest överskattade artist någonsin ska ha utsatt dem för en gång i tiden. Den är lite ensidig men annars är den väldigt välgjord.
Såg den då många vuxna prisat den till skyarna.
Känner att jag är för gammal för den och det säger jag nästan aldrig, gillar animerade "barnfilmer".
Den är otroligt bra gjord och tog säkert jävligt lång tid o göra.
Liam Neesons karaktär bad cop/good cop var det bästa med rullen och den töntiga musiken
Lessnade efter halva filmen typ, barn älskar den och en del vuxna o de förstår jag.
Mads Mikkelsen är lika bra som vanligt, en personlig favorit.
Han spelar en lönnmördare som är jagad av andra lönnmördare...
Och dem är riktigt "dåligt" gjorda.
Alla är i olika färger och raser, riktig diversity. En karaktär har olika frisyrer varje jävla scene.
Väldigt färgglad film vilket jag inte tycker passar in, hade hellre sett att den var seriösare.
+ för gore och nakenhet.
Jonas Åkerlund är regissören och han är känd för att göra mainstream musikvideos och det är nog det han ska hålla sig till.
Handlingen utspelar sig för sisådär 80 000 år sedan. En grupp människor, som socialt står några pinnhål över babianflocken, håller noga vakt över den dyrbara elden. Tråkigt nog slocknar den efter ett angrepp. Tre "hjältar" utses för att ge sig ut på äventyr och återvända med ny fackla.
Befriande med den här filmen är att den ligger så långt bort från Hollywood-klichéer man kan komma. Ibland kanske nästan lite väl långt och det blir svårsmält: En av "hjältarna" skrämmer bort mammutar i en scen för att i nästa våldta en kvinna som sökt sig till dem i hopp om skydd.
Ändå en sevärd film där skådespelarna lyckas förmedla mycket trots att inget fattbart språk yttras. Rae Dawn Chong (Commando) är riktigt bra och tar mot slutet helt över.
En cuckig Mattew Perry får en ny granne, en torped spelad av Bruce Willis.
Dem påbörjar en vänskapsrelation som är knasig och cucken måste bestämma om han ska gola ner torpeden eller inte.
En helt okej komedi, inget som får en att gapskratta precis.
Ska finnas en sequel men den kommer jag ikke att se.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
