SSF: BlacKkKlansman (2018) | 🌑🌑🌑🌕🌕 |
Baserat på en sann historia om Ron Stallworth, den svarta polisen i Colorado som på 70-talet gick undercover och lyckades infiltrera självaste Ku Klux Klan. Med hjälp av en vit kollega som fungerade som hans stand-in på möten blev han snart accepterad och var även i kontakt med KKK's högsta ledare, David Duke. Men ju djupare han kom, desto farligare blev det.
Spike Lees verk har alltid genomsyrats av hans kamp för att belysa rasism i USA och hur historien har behandlat svarta. Ibland gravallvarligt som i dokumentärfilmen 4 Little Girls (1997) eller genom undertoner i hans spelfilmer. Ibland känns det som han anser sig ha ensamrätt i den aspekten för han klagar gärna på andra filmskapare såsom Quentin Tarantino och Clint Eastwood om han tycker de tar sig friheter med svarta porträtteringar - men det är såklart en hedersam kamp han för. Frågan är om inte BlacKkKlansman är hans kraftfullaste film hittills.
Spoilervarning: då pratar jag om filmens sista tio minuter som egentligen inte har ett dugg med huvudhistorien att göra - men som lämnar ett avtryck. Själva filmen är så där, tycker jag. Den bygger upp bra och börjar berätta en historia som jag direkt känner mig investerad i med coola 70-tals vibbar och fräckt berättande. Men längre in har den svårt att hitta balansen mellan lättsamhet och thriller och man vet inte riktigt vilken ton den går för. Till exempel så slarvas nerven bort i scener där Stallworth är på vippen att avslöjas som gör att man aldrig får den där "åh nej" känslan.
Parallellt med KKK-nissarna följer vi också en Black Power förening och filmens starkaste stund för mig är under en lång, påfrestande, sekvens där vi växlar mellan deras möten under tiden som talen intensifieras i styrka. Där kände jag obehag, det gav lite reflektion.
Slutet på filmen, inte slutet-slutet, var ett stort antiklimax och kändes bara ihopslängt och stressat. Sammantaget är det en på gränsen bra film som är välspelad och har en intressant historia. Smockan med nutidspolitik efteråt träffar bra - men Spike Lee fungerar minst lika bra när han inte gör det så uppenbart.
Baserat på en sann historia om Ron Stallworth, den svarta polisen i Colorado som på 70-talet gick undercover och lyckades infiltrera självaste Ku Klux Klan. Med hjälp av en vit kollega som fungerade som hans stand-in på möten blev han snart accepterad och var även i kontakt med KKK's högsta ledare, David Duke. Men ju djupare han kom, desto farligare blev det.
Spike Lees verk har alltid genomsyrats av hans kamp för att belysa rasism i USA och hur historien har behandlat svarta. Ibland gravallvarligt som i dokumentärfilmen 4 Little Girls (1997) eller genom undertoner i hans spelfilmer. Ibland känns det som han anser sig ha ensamrätt i den aspekten för han klagar gärna på andra filmskapare såsom Quentin Tarantino och Clint Eastwood om han tycker de tar sig friheter med svarta porträtteringar - men det är såklart en hedersam kamp han för. Frågan är om inte BlacKkKlansman är hans kraftfullaste film hittills.
Spoilervarning: då pratar jag om filmens sista tio minuter som egentligen inte har ett dugg med huvudhistorien att göra - men som lämnar ett avtryck. Själva filmen är så där, tycker jag. Den bygger upp bra och börjar berätta en historia som jag direkt känner mig investerad i med coola 70-tals vibbar och fräckt berättande. Men längre in har den svårt att hitta balansen mellan lättsamhet och thriller och man vet inte riktigt vilken ton den går för. Till exempel så slarvas nerven bort i scener där Stallworth är på vippen att avslöjas som gör att man aldrig får den där "åh nej" känslan.
Parallellt med KKK-nissarna följer vi också en Black Power förening och filmens starkaste stund för mig är under en lång, påfrestande, sekvens där vi växlar mellan deras möten under tiden som talen intensifieras i styrka. Där kände jag obehag, det gav lite reflektion.
Slutet på filmen, inte slutet-slutet, var ett stort antiklimax och kändes bara ihopslängt och stressat. Sammantaget är det en på gränsen bra film som är välspelad och har en intressant historia. Smockan med nutidspolitik efteråt träffar bra - men Spike Lee fungerar minst lika bra när han inte gör det så uppenbart.
