Vilken film såg du senast?

First Reformed (Schrader, 2017)
Hade förväntat mig lite mer. Influenserna är skrivna i pannan så till den grad att filmen inte riktigt står på egna ben. Främst Prästmans Dagbok, men nästan lika stora delar Nattvardsgästerna, lite Koyaanisqatsi och så sluts cirkeln med lite Taxi Driver. Lägg på en estetik som inte sitter helt utan till och från känns poserande.

Även om den känns lite som ett hopkok av referenser har den kraft i vad den försöker säga och jag gillar att Schrader låter sin bitterhet lysa igenom. Den bollar en del olika intressanta, dystra anledningar varför Hawkes karaktär känner som han gör. Det är på det planet filmen funkar bäst. Kan dock inte komma ifrån att nutida USA som spelplats är bra mycket mindre intressant än exempelvis femtiotalets Frankrike eller sextiotalets Sverige, vilket de återkommande referenserna konstant påminner en om.

Det är en av få väldigt få filmer från året som verkligen har gått hem för mig men tycker din kritik är befogad. Tyckte det var problematiskt med graden han har tagit från filmerna du nämner, Tarantino-nivå på det, och det blev för mycket efter ett tag när hela scener är tagna nästan rätt av (med ändringar för att passa sin film).

Ja men precis, inte minst när han hämtade infångade kaniner. Känns som en ansträngd referens som inte tillför någonting. Hade också fått för mig att filmen skulle vara långsam och tycker överlag att Schrader har för många set ups och lite för snabba klipp. Men förstår ju varför den går hem och jag kände i alla fall saker under filmen, så det ska han ha credd för.

Ulzana's Raid | Året var 1972
https://www.imdb.com/title/tt0069436...nm_flmg_act_36

Burt Lancaster känns lite som en trött Zeb Macahan. Bra, men bidrar ganska lite för att vara en huvudperson. Jag tycker dom andra halvstora karaktärerna var mer intressanta.

Temalåten gillar jag, men den är väldigt glad och det känns konstigt till en rätt brutal film. Det är just det brutala jag gillar mest med denna film. Det är det som gör att den står ut lite kontra många andra gamla westerns.

Filmen är i midtempo och jag tror den hade vunnit mycket på att gå upp i lite snabbare tempo ibland. En godkänd western som i vanlig anda får en att tänka lite mellan rätt och fel.

Betyg?

Turinhästen (2011) av Béla Tarr

https://letterboxd.com/film/the-turin-horse/


En äldre skäggig man och hans vuxna dotter lever i ett ödsligt hus kantat av stormvindar och omges överlag av ett landskap som verkar övergivet, ensligt och dött och vindpinat ute på landsbygden. De har en häst som börjar envisas med att den vägrar arbeta och slutar att äta. Sakta men säkert börjar de inse att detta kanske är slutet för deras tillvaro såsom de känner till det.

Man tittar inte på en Béla Tarr-film för att handlingen är så himla spännande. Det gör man bara inte. I så fall blir man gravt besviken inom de första 10-15 minuterna som jag blev när jag först försökte se Turinhästen för en kanske 5-6 år sedan. Jag ber om ursäkt för ett måhända off-topic sidospår men här kommer en längre biografisk anekdot om mitt första möte med Béla Tarr.

Jag hade lånat hem Turinhästen på stadsbiblioteket i hopp om att man skulle få se den tyske filosofen Friedrich Nietzsche då jag förstod referensen i titeln och som mycket riktigt åberopades i en voice-over alldeles i början av filmen. Den store filosofen vandrande en morgon i Turin och slog sina armar om en häst för att skydda den när denne blev piskad av sin ägare varpå han (Nietzsche) tappade förståndet och blev mentalt efterbliven resten av sitt liv. Jag minns att jag var inne i en Nietzsche-fas då som en ung student och läste det mesta av och om honom under en längre period. Jag hoppades att med denna filmen få se den stora tänkaren gestaltad på skärmen. Jag sätter igång filmen och förbereder mig på en högtidsstund. De första 10-15 minuterna var en pärs. Ingenting som jag riktigt hade förväntat mig utan jag var totalt oförberedd på den långa, lååånga tagningen och den vemodiga dystra musiken som satte an tonen i filmen. ”Pust. Nåväl, men de måste väl introducera Nietzsche någon gång va?” tänkte jag. Näe, vi får istället se hur den vänsterarmade gubben glufsar i sig en brännhet potatis smärtsamt intimt med en in-zoomning. ”Wow, det där var helt unikt. Men nu måste de väl snart visa upp Nietszche, va?”. Jag tror jag orkade med en dryg timme vanlig speltid av Turinhästen innan jag halvt desperat och halvt uppgivet förtvivlat började göra dödssynden och snabbspolade DVD-lånefilmen. ”Han måste ju finnas med någonstans!” var min falska förhoppning. Men till slut var det bara att inse och erkänna att Béla Tarr hade lyckats trolla mig. Falsk marknadsföring, ingen Nietzsche. Jag stängde besviket av Turinhästen på min laptop som spottade ut DVD-skivan.

Trots min besvikelse över den uteblivna tyska filosofen så kunde jag redan då tycka att Turinhästen ändå hade ett par kvalitéer. Det var faktiskt rent mästerligt gjort alla de långa tagningarna i filmen och närapå hypnotiskt fängslande hur man kunde göra en sådan stor sak av att äta en skållhet potatis med bara händerna. Men ja, mitt första möte med Béla Tarr blev kanske inte direkt optimalt såhär i efterhand.

Nu kan jag vid en omtitt med ett par mognare ögon konstatera att ja, det är fortfarande en hyfsat o-engagerande handling i filmen, i alla fall på det yttre planet, men dess styrka ligger tveklöst i det visuella som Tarr visar upp här. Herrejävlar vilket snyggt svart-vitt foto som vi bjuds på där alla smådetaljer kommer fram i den mästerliga ljussättningen och bildkompositionen! Färgfilm hade inte ens kommit i närheten av samma detaljrikedom och undersköna kontraster som skapas här. Det är verkligen ögongodis i varje bildruta som syns filmen igenom. Varje utomhusscen svämmar över med rörelse i överflöd på grund av all vind och blåst vilket skapar ett levande konstverk av visuell poesi. Om det inte framgår tillräckligt tydligt så kan jag säga att Turinhästen är en väldigt vacker film att titta på i rätt format.

Kontraster finns också i vad gäller ljudet. Från den tjutande blåsten utomhus till den stundtals dödstysta stillheten inomhus skapar en…. Kanske inte riktig mysig känsla då det är fel ord att beskriva Turinhästen med men man kurrar onekligen ihop sig lite mer i soffan när karaktärerna kommer in och pustar ut från ansträngningen utomhus. Musiken av Mihály Vig gör sitt till och går som hand i handske med filmens övriga visuella ton.

Det finns måhända en djupare underliggande handling som en granne (?) till våra huvudkaraktärer kommer in och klargör med en monolog som kräver diverse analyser för att tolkas riktigt, men som om jag förstår det rätt kopplas samman till de idéer och tankegångar som Tarr har utvecklat sen säg Damnation och framåt. Vi, eller åtminstone karaktärerna i hans filmer, lever i en tid av idealens förfall. De stora framåtskridande ambitionerna lyser med sin frånvaro och kvar finns bara det svåra outhärdliga lidandet av att leva, kämpa sig vidare och överleva i den mörka tillvaron. Det är bittert och pessimistisk så det förslår.

Tarr säger i en intervju: “Do you remember, Milan Kundera wrote this book about the lightness of the being? We just wanted to show you the heaviness of the being”*. Ju mer jag läser om honom och i intervjuer desto mer verkar det dock som att han försöker avvärja sig från filosofiska diskussioner och analyser i sina filmer utan vill istället fokusera på den krassa verkligheten och basala grundläggande fakta.
”Tarr brings the discussion back to basics. ‘It’s about essentials. Man needs fire, needs to eat, needs certain basic things to survive. It is not about money.’ Many grand themes have already been attributed to the film, but he rejects them. ‘It is not apocalyptic, it is more basic than that. We each live, and we each die.’ ”**

Jag vet inte riktigt om det är Tarrs budskap att livet ska vara fatalistiskt mörkt och hårt och svårt, eller att det är meningen att vi ska ”läsa mellan raderna” för att istället stärka oss och undvika att hamna i ett liknande nihilistiskt dekadent levnadstillstånd. Jag tänker mig, och detta är fritt höftat från undertecknad, att allt det mörka och bleka och till synes hopplösa som visas upp istället blir som ett slags vaccin mot förfallet och meningslösheten. Jag hoppas på det senare, att genom att han visar upp mörkret så pass tydligt för oss samtidigt ger oss en väg ut ur det, via just mörkret, till ljuset?

Det börjar låta flummigt och kanske är det dags att avsluta recensionen. Turinhästen är fängslande och stundtals hypnotisk, men den lyckas tyvärr aldrig riktigt gripa tag i mig. På det stora hela uppskattar jag ändå tiden investerad i filmen då den på något sätt stärkt mig och gett mig tankefunderingar som jag anser vara nyttiga att suga på.


Betyg: 3.5/5



* https://www.nytimes.com/2012/02/05/m...ast-movie.html

** https://www.eyeforfilm.co.uk/feature...story-by-chris

Underbar och imponerande recension.


Texten ovan här, från slutet i recensionen, förstörde dock helhetsintrycket.

Jag är lite osäker på hur mkt filosofiskt analyserande man ska göra på filmen, då Béla Tarr själv verkar inte göra någon stor grej av det. Därav formuleringen.
Tack för lovorden i början.

Superswede, en film om Ronnie Petterson

Premiär 2017 och finns nu att se på Svt.se/play https://www.svtplay.se/video/1918838...rson?info=visa

En ren dokumentär med många intervjuer och blidklipp från hans karriär inom motorsporten. Det är främst en film för intresserade av Formel1 men kan ses som en historisk resa under 60 och 70-talet.

Igår var det måndag och då passade det utmärkt med en stämningshöjare i form av hashish och komedi.

Masterminds (2016)

En värdetransportör blir kåtlurad att stjäla fett med cash. Zach Galifianakis spelar älskvärd som få och blir utnyttjad och lurad till Mexiko och ungefär i den vevan blir humorn ytterst bisarr, från att ha varit ganska beskedlig. Det gillar jag men det är kanske inte allas kopp te. En charmig rulle i vilket fall som helst. 3/5.

West Coast (2016)

Coming of age och hiphop, kan det bli bättre? Tyvärr så verkar det som att dom inte hade stålar att köpa loss ett fett soundtrack men ICPs Bitches går i alla fall varm filmen igenom. Men annars tycker jag att den gör allt rätt, äventyret är roligt och ungarna jävligt likeable. En korsning mellan Stand By Me och La Haine. 4/5.

Minns att jag också gillade den, tror jag gav den en trea på Filmtipset då jag fortfarande var aktiv där. Skulle kanske ta och se om den!

Lone Wolf McQuade | Året var 1983
https://www.imdb.com/title/tt0085862...nm_flmg_act_31

Det här kan mycket väl vara den mest cheesy filmupplevelse jag haft.

Filmen startar som en Clint Eastwood western men med allting upp till elva. Musiken finns där, attityden finns där och det löjliga finns där. Ganska snart byter dock filmen till något annat och det känns som man blandar Clint Eastwood och James Bond ganska kraftigt. Handlingen känns i stort som en James Bond-film, men med vissa inslag som tyder på annat.

Actionscenerna är överdrivna, skådespeleriet är så dåligt att det blir kul och dialogen ofta pinsam. Ingen film för den som inte gillar action, inget för den som gillar mer seriös action, men den som kan finna humor i det överdrivna och inte har något emot en oseriöst film? Varför inte!

Musiken gillar jag och underhållningsvärdet finns där.

Betyg?

Såg Superswede på TV igår. Jag tycke den var intressant, med många intressanta bilder och en del fakta som jag inte kände till sedan tidigare, tex. att Ronnie hade hemmaakvarium som hobby. Visste inte heller att fruarna till förarna nästan var anställda (?) av stallen som tidtagare etc.

Dock lite väl sentimental för min smak, med tanke på musiken och vissa bilder. Men överlag klart sevärd.