Vilken film såg du senast?

Har du som princip att enbart posta här och inte i de individuella trådar som finns om enskilda filmer? För det finns en om Dunkirk. Menar inte detta som kritik, men det kunde vara coolt att se din åsikt postad där (också).

Mitt eget betyg är en svag 🌑🌑🌕🌕🌕. Till stor det av de skäl som du anger. Yta men inget djup. Inget fokus på karaktärer, vilket förvisso var med avsikt, men som ändå känns som en svaghet. Plus att den trots allt var ganska sentimental tagen som krigsfilm. Tex angående

Nej det är ingen princip alls, har bara inte tänkt på det! Så det skulle jag kunna göra i de fall det finns en tråd, i alla fall då det gäller en bioaktuell storfilm.

På tal om Dunkirk var mitt omdöme i filmens tråd en ganska likartad upplevelse som din. Jag kände mig aldrig engagerad i soldaternas story, det enda som fick mig att känna något var Mark Rylance, hans son och George och vad som hände på båten.

Ja, intressant intrig där med Cillian Murphy.

Crimes and Misdemeanors (1989)

När jag var ung var jag lite av en Woody Allen-fanatiker. Hade sett alla hans filmer (många av dom flera gånger) fram till nån gång i slutet av 90-talet, då tyckte jag han började bli sämre och tråkigare och det blev bara sporadiskt. Det var svårt att få tag på på den tiden. Särskilt i tonåren när inte internet fanns. Minns att jag fick tag på hans science fictionkomedi genom att tjata på nån jag inte ens kände som gick i min parallellklass på gymnasiet bara för jag hört att hans familj hade nån filmkanal som sände den så han fick banda den åt mig. Det konstiga är att jag numera minns så lite av hans filmer. Den här kommer jag inte ihåg mycket av.

Det är två parallella historier som då och då korsar varandras väg. En med Martin Landau som otrogen läkare. Han får bekymmer när hans älskarinna vill avslöja allt för hustrun. Det här är ett rent relationsdrama och mycket svart. Den andra storyn är om Woody Allen som misslyckad dokumentärfilmare. Han är också är gift men får tycke för en annan. Hans "chef" och svåger blir hans rival. Den här delen är mer typisk komisk Woody, men oftast lite mer lågmäld.

Personligen tycker jag inte det funkar så bra att blanda stilar i den här filmen. Det är så jävla stor skillnad på de hemskheter som försigår i den ena storyn bara för att hoppa till flamsige pladder-Woody. Det är också så att relationsdramor inte riktigt är min grej. Eller så hade jag förväntat mig mer komedi än jag fick och det passade sig inte. Jag vet inte. Jag kallar filmen medioker.

Men den innehåller ändå en av de roligaste scenerna i någon Woody Allenfilm, det enda jag minns från filmen sen tidigare. Hade glömt att det var i den här. Det är när Woodys syster berättar för honom om sina, ja sexuella äventyr kan vi säga för att inte spoila. Tror jag tycker det är så roligt för att det är en så sjuk grej som man inte rikigt brukar se hos Woody Allen. Allra roligast är när han går hem till sin fru efteråt och de ska lägga sig och han sätter sig på sängen och bekymrat säger:


Jädrar vad jag fnissade. Men det säger kanske mer om mig än Woody Allen. Vad vet jag, det spelas med sånt gravallvar att det kanske inte ens var tänkt att vara roligt?

The Hunt for Red October | Året var 1990
http://www.imdb.com/title/tt0099810/?ref_=nv_sr_1

Tom Clancy med Sean Connery, Alec Baldwin, Stellan Skarsgård m.fl. Låter intressant, tyvärr, var det inte särskilt intressant för min del.

Jag tycker mest filmen var rörig. Det är en rad olika utbåtar iblandade samt både ryskan och amerikanska byråkrat/militärsidorna. Det är bara korta dialoger som byts ut hit och dit. Sällan på något annat. Då filmen är rätt lång (över två timmar) vet jag faktiskt inte om jag klarat igenom hela filmen utan att somna ifall den inte ökat tempot sig senare.

Tempot och handlingen tar fart längre fram i filmen, men den är forfarande rätt rörig. Sean Connery och Alec Baldwin blir dessutom lite mer "corny". Lite kul, men passade inte filmens allvarliga ton. Tydligen talar Sean Connery ryska, men bara när icke ryssar är med. I största delen av filmen pratar han amerikanska (gjort för att amerikanska publiken inte ska förlora intresse?).. Blev mest konstigt i mina öron.

Sista 45 minuter av filmen är ganska mycket bättre än första delarna, musiken är klart godkänd och dom få scenerna på själva ubåtarna och över havet är klart godkända med. Filmen som helhet lämnar dock inte mycket att återgå till. Kul att ha sett filmen för allmänbildningens skull då den är rätt känd. I övrigt är det inget jag kan rekommendera.

Betyg?

One More time (2015)
http://www.imdb.com/title/tt3662066/?ref_=nv_sr_2

Handlar om Jude som åker hem till sina föräldrarnas hus i Hamptons efter ha blivit vräkt ur sin lägenhet av sin hyresvärd där hennes pappa ska göra en comeback i musikbranschen med sin nya låt!

Okej film men inte mer!

6/10

They Shoot Horses, Don't They? (1969)

Under depressionen på 30-talet i USA anordnades dansmaraton. Det par som kunde dansa längst tid vann ett stort pris, vilket var åtråvärt för många fattiga. Likaledes kunde de skaffa sig ett sponsrande företag eller uppträda med sång eller solodans för att få den mer bemedlade publiken hungriga på underhållning att kasta pengar pengar till dom.

Låter det som ett roligt sätt att bedriva välgörenhet? Så var det inte riktigt. Sedvänjan var så barbarisk att den så småningom kom att förbjudas. Skrupelfria personer anordnade ett skådespel med cyniskt utnyttjande av fattiga för att tjäna pengar. De som hade pengar skrattade åt spektaklet när person efter person stupar av utmattning.

Och innan du tänker att det kanske inte var så farligt ändå, de här tillställningarna pågick inte några timmar utan vi pratar dagar och veckor. 10 minuter rast varannan timme är allt. Äta för man gör från en buffé som rullas in, bara man dansar medan man äter annars blir man diskad. Sova får man göra medan ens danspartner håller upp en. Folk blev galna av sömnbrist och kollapsar sjuka av utmattning. Endast desperationen driver dom. Det framstår som tortyr mer än dans.

Tydligen var det så här på riktigt. Och den här filmen skildrar då främst ett par som ställer upp, men mycket fokus även på några andra av deltagarna och arrangörerna. Företeelsen i sig är väldigt fascinerande men det gör sig inte lika bra som en spelfilm. Jag vet inte hur hårt dom skruvat till verkligheten och det stör mig. För handlingen är egentligen inte så intressant - dom dansar, nån stupar, dom andra dansar vidare, arrangörerna räknar pengar och uttrycker sig cyniskt om deltagarna och så vidare.

Jag hade mycket hellre sett en seriös dokumentär om företeelsen än en påhittad story baserad på företeelsen. Det blir lite för tråkigt helt enkelt. Det är inte som en stor historisk händelse som kan göra sig som spelfilm utan bara som ett skeende som rullar på.

The Killing of a Sacred Deer (2017).

Långsam, malande thriller med rikliga mängder autism (no joke) där Colin Farrell spelar en framstående kirurg vars liv börjar krackelera till följd av gamla misstag. Flytande beskrivning, men man får mest ut av filmen om man vet så lite av handlingen som möjligt när man ser den. Mycket snyggt foto och regi, ett soundtrack som mest påminner mig om naglar mot glas (på ett positivt sätt - det är otäckt och skärande), och briljant skådespel, framför allt från Barry Keoghans sida. Samtidigt finns det luckor i manuset där man tagit sig stora friheter, och slutet var för mig mest ett "jaha? vad var poängen?".

Det mycket långsamma tempot, den sterila, offbeat dialogen och kontrasterandet mellan apati och emotionellt är knappast något för alla, men för mig var det halva filmen.

Svag 7/10.

EDIT; Glömde nämna; detta är alltså senaste filmen av Yorgos Lanthimos och Efthymis Filippou, samma snubbar som tidigare gjort filmer som The Lobster och smått fantastiska Dogtooth.

SSF: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001) | 🌑🌑🌑🌑🌓 |

En uråldrig ring, smidd av mörkrets härskare Sauron och fylld med makt att styra över världen, har efter århundranden hittats igen. Den har dykt upp i Fylke, av alla ställen, där hobbiten Frodo med hjälp av trollkarlen Gandalf inser att den måste förstöras innan mörkrets makter kommer knackandes på dörren. Endast vid Domedagsberget kan det ske, och en livsfarlig resa genom Midgård tar sin början.

J.R.R. Tolkien's kultklassiska fantasyäventyr kommer till liv genom splatterkungen Peter Jackson som har behandlat verket med imponerande respekt och detaljrikedom. Det känns som att komma hem på många sätt - när Gandalf rullar med sin vagn genom Fylke för att fira Bilbo på hans hundraelfte födelsedag. Det är enormt mysigt och inbjudande, varenda gång man ser det. Framförallt älskar jag musiken som är så identifierbar, lekfull och förmedlar känslor mästerligt.

Storyn går sen vidare mot ett episkt äventyr där godhet ställs mot ondska i ett klassiskt manér. Den mystiska Aragorn introduceras, mötet i Rivendell hålls där brödraskapet bildas och i Moria så slåss det mot en Balrog. Det är inte många scener jag inte älskar och knappt någon karaktär jag inte gillar.

Gandalf är definitivt favoriten - den pyromaniska trollkarlen som är så vis men ändå en liten spjuver, underbart spelad av Ian McKellen. Skådespelet överlag är väl lite överdriven ibland men det passar in perfekt i den här världen så man köper det.

När man sett den så många gånger så är det naturligt att magin avtar lite. Jag ser mer brister nu när man inte överväldigas lika mycket av miljöerna och produktionsvärdet. Det är ganska klyschigt emellanåt och scenerna där det pratas älviska med släpig röst och långsamma rörelser vill jag faktiskt helst spola förbi.

Men magin finns där och kommer alltid göra det. Besvikelsen över att filmen tar slut när brödraskapet splittras och Frodo och Sam ger sig iväg själva är lika stor varje gång - trots att man precis spenderat 3 timmar i Midgård så vill man inte lämna.

En fantastisk start på trilogin som jag minns var min favorit av de tre. Återstår att se om det håller i sig.

Jag såg The Killing of a Sacred Deer alldeles nyss och kommer sätta en 8a. Den satte sig krypande under skinnet på mig. Jag tycker du fick med det mesta i din välskrivna recension, jag är inte lika kritisk till slutet som du verkar vara men ja det är nog det svagaste med filmen. Barry Keoghan blev jag riktigt imponerad av.

Jag är egentligen inte helt på det klara med hur jag ska tolka den (har ej läst något om den utöver att jag visste det var en film av Yorgos Lanthimos), det blir nog att man kommer ha den i huvudet ett tag det känns som en sådan film. Jag önskar det gjordes mer sådan här film för jag gillar det skarpt, en av de bättre jag sett från i år.

Rage at dawn (1955) Renoligan

Bygger på en historia om bröderna Reno som terroriserade Indiana på 1860-talet.

En specialagent kopplas in för att infiltrera ligan

Hygglig underhållning 3-/5