SSF: Dune (1984) | 🌑🌕🌕🌕🌕 |
Baserat på Frank Herbert's episka bokserie tar regissören David Lynch sci-fi-äventyret till den vita duken. I en avlägsen framtid pågår ett krig mellan två fraktioner över en speciell "krydda" som bara finns på ökenplaneten Dune där gigantiska sandmaskar lurar under sanden och slukar allt som går på dess yta.
Jag var tvungen att pausa redan den första minuten när förtexterna rullade. Regisserad av Alan Smithee? Det här är ju en David Lynch film, har jag fått tag på fel version? Efter snabb research så visar det sig att David Lynch skäms så mycket över filmen att han inte önskar förknippas med den - Alan Smithee är bara ett pseudonym. Som om inte dess rykte redan fått varningsklockorna att ringa så var klingandet nu öronbedövande.
Och mycket riktigt är det här en röra som känns B-film rakt igenom. Jag gav den en chans, jag gjorde verkligen det. Jag var beredd att se förbi föråldrade specialeffekter och mediokert skådespel som jag hade förväntat mig och koncentrerade mig på att komma in i historien. Men jag har inte läst böckerna och filmen gör mig inte ett dugg sugen på att göra det - den misslyckas fatalt med att bygga upp en spännande och trovärdig värld och historien blir snabbt obegriplig och tråkig.
Berättartekniken där en berättarröst viskar fram karaktärers tankar medans deras uttryckslösa ansikte är i bild är ett märkligt sätt att "berika" historien. Starka såpopera-vibbar, och det indikerar inte kvalitet direkt. Sen är det flygande, skrikande fettot en hemskt irriterande karaktär i en film fylld med svaga karaktärer och grovt överspel. Kyle MacLachlan gör en slät hjälte i sin debut och utmanas inte av någon karismatisk skurk. Max von Sydow är bra dock, som alltid.
Det finns glimtar av kvalitet och scener som fungerar bra. Jag gillade till exempel maskarna som är rätt mäktiga ändå, men självklart så följs såna bra grejer upp med bottenapp som att när de skjuter så ska skotten skrikas fram av någon löjlig anledning som har med magi att göra. Ungefär som vi gjorde i lumpen innan vi fick riktig ammunition. Pang pang!
Det var en totalvilsen David Lynch som gjorde detta och jag förstår hans skamkänslor idag.
Baserat på Frank Herbert's episka bokserie tar regissören David Lynch sci-fi-äventyret till den vita duken. I en avlägsen framtid pågår ett krig mellan två fraktioner över en speciell "krydda" som bara finns på ökenplaneten Dune där gigantiska sandmaskar lurar under sanden och slukar allt som går på dess yta.
Jag var tvungen att pausa redan den första minuten när förtexterna rullade. Regisserad av Alan Smithee? Det här är ju en David Lynch film, har jag fått tag på fel version? Efter snabb research så visar det sig att David Lynch skäms så mycket över filmen att han inte önskar förknippas med den - Alan Smithee är bara ett pseudonym. Som om inte dess rykte redan fått varningsklockorna att ringa så var klingandet nu öronbedövande.
Och mycket riktigt är det här en röra som känns B-film rakt igenom. Jag gav den en chans, jag gjorde verkligen det. Jag var beredd att se förbi föråldrade specialeffekter och mediokert skådespel som jag hade förväntat mig och koncentrerade mig på att komma in i historien. Men jag har inte läst böckerna och filmen gör mig inte ett dugg sugen på att göra det - den misslyckas fatalt med att bygga upp en spännande och trovärdig värld och historien blir snabbt obegriplig och tråkig.
Berättartekniken där en berättarröst viskar fram karaktärers tankar medans deras uttryckslösa ansikte är i bild är ett märkligt sätt att "berika" historien. Starka såpopera-vibbar, och det indikerar inte kvalitet direkt. Sen är det flygande, skrikande fettot en hemskt irriterande karaktär i en film fylld med svaga karaktärer och grovt överspel. Kyle MacLachlan gör en slät hjälte i sin debut och utmanas inte av någon karismatisk skurk. Max von Sydow är bra dock, som alltid.
Det finns glimtar av kvalitet och scener som fungerar bra. Jag gillade till exempel maskarna som är rätt mäktiga ändå, men självklart så följs såna bra grejer upp med bottenapp som att när de skjuter så ska skotten skrikas fram av någon löjlig anledning som har med magi att göra. Ungefär som vi gjorde i lumpen innan vi fick riktig ammunition. Pang pang!
Det var en totalvilsen David Lynch som gjorde detta och jag förstår hans skamkänslor idag.
), för att bli nunna i en kontemplativ orden. Där möter hon överordnade som tycker om henne... och överordnade som inte gör det. Hon möter också, när hon själv är vigd nunna, en ung postulant. Den unga flickan och den medelålders kvinnan bygger snart upp ett vänskapsförhållande - eller är det ett mor-och-dotter-förhållande? - som inte är tillåtet inom klostrets murar. I ett kloster ska ju alla älska varandra lika mycket eller lika litet (Gud ska alltid komma först). Kollektiv-livet fungerar inte om vissa bildar bästispar och kotterier, som stänger de andra ute. (Förmodligen finns det en rädsla för att homosexualitet ska uppstå i den enkönade miljön där alla lever i celibat, också.)
