Vilken film såg du senast?

Hobo with a Shotgun (2011): http://www.imdb.com/title/tt1640459/?ref_=nv_sr_1

Vi slängs in i en värld där en psykopat styr gatorna och polisen är korrupt. Extremt våld, sex och droger är vardag för alla.

Man kanske kan gissa av titeln att det här filmen inte kommer vinna något pris i årets mest realistiska film, men den har mer att erbjuda än bara våld. En extrem syn på vad som är fel i samhället (rätt och fel) och vänskap gör att filmen reser sig över många andra splatterfilmer.

Jag kan inte påstå att splatterfilmer lockar mig generellt och det blir lite väl mycket av det för min smak. Dock gillade jag denna film mer än väntat ändå. Färgerna i filmen älskar jag och fantasin på skaparna är det inget fel på alls. Jag önskar kanske att dom tagit det "intellligenta" ett steg längre och backat med action delen, men det är som det är.

Om det inte redan är det kan jag tänka mig att det här kan bli en riktig kultrulle!

Betyg? 3 / 5

Död Snö 2. Bättre än den första filmen men den blir något seg emot slutet. Betyget blir 3,5 av 5.

SSF: When Trumpets Fade (1998) | 🌑🌑🌑🌕🌕 |

Andra Världskriget, slaget om Hürtgenskogen. Menige David Manning har precis befordrats till sergeant och får ansvaret att lära upp nyrekryterade soldater under en blodig offensiv mot tyskarna. Manning vill absolut inte ha det här jobbet dock, orsaken till att han fick det är att han är den enda som återstår av sin pluton och han överlevde genom att vara en fegis. Desperata försök att bli hemskickad för mentala skäl är fruktlösa, Manning måste nu leda sin oerfarna pluton genom ett av krigets hårdaste slag.

Regissören John Irvin har även gjort Vietnamfilmen Hamburger Hill (1987) och den här följer samma recept. Budgetmässigt ligger de snäppet under storfilmer och det märks ibland på krigscenerna, men de berättar sin historia på ett väldigt bra sätt. Starkt manus, skicklig regi och han får ut mycket av sina skådespelare. B-känslan smyger sig på då och då, särskilt under striderna där det ibland ser ut som en skolpjäs, scenen med eldkastaren ser till exempel inte alls bra ut - där får man verkligen känslan att det är en medioker skådespelare som leker krig, men det bjuds på en stark berättelse överlag.

Jag gillade speciellt skådespelarinsatserna - Ron Eldard i huvudrollen gör en komplex karaktär som är uppfriskande mänsklig och inte någon supersoldat som alltid går den hjältemodiga vägen. Han backas upp av kommande stjärnor som Timothy Olyphant, Jeffrey Donovan och Bobby Cannavale. Filmen undviker de största krigsklichéerna och är - för att vara amerikansk - befriad från patriotiska undertoner. Soldaterna är livrädda (speciellt de nyanlända som knappt kan ta ett steg utan att darra som ett löv) och vill bara åka hem, dödsångesten är väl skildrad. Lite intressanta moraliska dilemman tas upp också och utgången förvånar en ofta när filmen som sagt inte alltid tar den typiskt hjältemodiga vägen.

Det känns hela tiden som att man ser en ganska unik krigsfilm och man vill verkligen se hur historien ska sluta. Den har precis nog med produktionsvärde för att man får känslan av storskaligt krig och maskerar sina brister hyfsat bra. Den är aldrig nära att aspirera på de höga betygen men är väl värd att se.

Ett brott (1940)

Ett justisieråds halvkriminelle bror hittas ihjälslagen i sitt hem.
Mördaren verkar finnas närmare än man tro.

Ett förfärligt familjedrama, grovt överspel, kändes som en filmad teaterpjäs.
Sällan har ett morddrama engagerat mindre.
Synd, det var goda skådespelare med i filmen.

2-/5

Synecdoche, New York (2008)

Ja, PSH är fantastisk här. De andra är också helt OK. Trots att jag själv kan känna igen mig i depressionen, all självömkan, hopplösheten, de otaliga misslyckandena, och så vidare, var resten urtrist och stundtals är det så överdrivet att det blir löjligt.

4/10

The Girl with All the Gifts (2016)

I en dystopisk nära framtid har mänskligheten drabbats av en underlig svampsjukdom som förvandlar människor till zombies. Mänsklighetens enda hopp är hybridbarn som har drag av både människa och zombie. Dessa barn går på en särskild skola i en militärbas på den brittiska landsbygden, där läraren Helen Justineau (Gemma Arterton) blir särskilt fäst vid den begåvade flickan Melanie (Sennia Nanua). När basen anfalls blir de tvungna att fly och Melanie måste komma underfund med vem hon är.

En intressant och annorlunda vinkel på den traditionella zombiefilmen, med zombies som det emellanåt går att resonera med.

Betyget blir 7,5/10 eller 4/5 på Filmtipset.

Med tio cent på fickan (1941)

Filmregisör vill filma verklighetens misär, och försöker Wallraffa som luffare.


Vet inte riktigt vad jag ska tycka, orginalitet varvas med trams.
Dom får väl ta ut varandra, 3/5

101 åringen som smet från notan, helt ok uppföljare. Robert Gustavsson gör fortfarande en smått underhållande roll. Hade en del roliga skämt faktiskt.Gillade den mer än vad jag trodde att jag skulle göra. 3/5

http://www.imdb.com/title/tt3174378/?ref_=nm_flmg_wr_1

The Inheritance (2013). Bygger på Louisa May Alcotts roman (hon som är mest känd för "Little Women"), som jag dock inte har läst, så jag kan inte bedöma hur bra filmen följer boken.

Utspelas på ett gods i England i början av 1800-talet - även om jag tycker att damernas klädstil snarare ser ut som runt sekelskiftet 1900 (???). En ung kvinna, Edith, har vuxit upp hos överklassfamiljen Hamilton, som en blandning av fosterbarn och sällskapsdam till familjens enda barn, dottern Amy. Trots att familjen är snälla mot Edith och inkluderar henne i det mesta (dock inte allt) som Amy får göra tillsammans med andra högreståndsungdomar, så känner Edith att hon inte riktigt hör hemma i den samhällsklassen. Å andra sidan hör hon inte riktigt hemma bland tjänarna heller, fast det finns tjänare som tycker att hon gör det... Hon vet inte vilket ben hon ska stå på, och hon hamnar i en lojalitetskonflikt mellan "upstairs" och "downstairs".

På godset bor även Lady Ida, som verkar befinna sig i fattiga omständigheter - även hon bor med familjen Hamilton på något slags nåder. (Uppfattade aldrig vilket släktskap hon hade till familjen.) Dock är situationen annorlunda för henne, eftersom hon är adlig och alltså "the real thing", och tänkbar blivande hustru för de överklassmän som kan tänka sig att ta en hustru utan hemgift. Familjen introducerar henne för lämpliga unga män på olika sätt. Ida blir dock som galen, när det visar sig att Edith drar till sig uppmärksamheten från båda de två stiligaste och mest eftertraktansvärda ungkarlarna...

Det blir lite tokigt här, att skådespelerskan som spelar Ida (Jennifer Canell) faktiskt är mycket vackrare än skådespelerskan som spelar Edith (Alison Flannery). Ediths framgång bland männen och Idas avundsjuka hade varit lättare att förstå om det varit tvärtom. Till att spela Lord Percy (Ediths kärleksintresse) har de hittat ett utseendemässigt praktexemplar: Bobby Pavia. Det "hjälper" dock inte, för han ser mest dum ut när han står utplacerad som romantiskt blickfång här och där i salarna, och försöker se känslosam och tragisk ut... Bäst spelar skådespelarna som innehar birollerna i den äldre generationen.

Jag gillade inte denna film så mycket. Historien är för enkel och naiv, och innehåller för många lyckosamma tillfälligheter. Dessutom är personerna uppdelade i antingen genomgoda eller genomonda. INGEN människa skulle i verkligheten vara beredd att offra så mycket som Edith är beredd att offra, på flera olika områden i livet dessutom. Bara för någon princip. Men visst går den att se, om man är road av den här engelska överklassvärlden. Det finns många fina detaljer att titta på. De som gillar "Downton Abbey" bör gilla även det här.

5/10

A City of Sadness (1989)

Jag tog mig friheten att läsa ett par kommentarer om filmen på filmtipset efter jag sett den och blev lite förvånad över hur mycket ris som kastas när jag själv blev väldigt tagen. Jag känner att mycket av den kritiken som dyker upp där kan avfärdas och förklaras genom att Hou Hsiao-Hsien inte ger publiken speciellt mycket hjälp på vägen. Istället för att bemöda sig med några tydligare karaktärsintroduktioner så får man istället plocka upp den information som ofta tydligt presenteras för tittaren på vägen när man placeras hos en familj under en mycket turbulent tid i Taiwans historia.

Stilen är en väldigt observerande sådan där close-ups helt kastas bort till förmån för att uppnå en högre känsla av realtid och stillhet där man verkligen får ta in rummet med hjälp av långa, oavbrutna tagningar. Rök från mat eller cigaretter får ofta vara det som skapar rörelse i bilden som annars ibland hade riskerat bli steril. Det finns en repetition i kamera-placeringar för olika platser där sjukhuskorridoren är den som sticker ut mest och tankarna förs till Ozu i hur dörrkarmar får skapa flera ramar i framen (detta är något som används konsekvent genom filmen för inomhus-scener) och jag gillar verkligen lösningen med intertitles för den dövstumma karaktären. Användadet av Pillow Shots mellan många scener hjälper också till att inte bara placera sig i rummet men ger tid för reflektion för varje händelse. Musiken är jag osäker på vad jag har för åsikt om för även om tonaliteten känns klassisk har den också ett ganska modernt (som i 80-tal) sound som skär sig lite.

Förutom att stå ut som en historiskt viktig film för Taiwan i hur den bröt tabun kring en historisk händelse som det tidigare inte pratades om så är den också väldigt effektiv i att använda en familj för att placera tittaren där. Känslosam utan att vara manipulerande, visuellt vacker utan att vara prålig eller att köra för hårt på naturporren á la Malick.

Tyckte med andra ord filmen var en fröjd att se och det är ett verk som kräver ens fulla koncentration. Jag tyckte dock att filmen kändes lite i längsta laget i att längden känns av även om den inte är speciellt lång och när man tänker tillbaka så är det kanske en eller annan scen som inte känns helt nödvändig (men vad vet jag?). Men fan, det här är riktigt bra och en film som har potential att växa.

4/5

La femme d'à côté (The Woman Next Door, 1981)

Ett lyckligt och välmående gift par, där den manliga delen utgörs av Gerard Depardieu, får nya grannar - ett trevligt och välartat par, med Fanny Ardant som kvinnligt inslag. Frid och fröjd alltså? Nej, de ovan nämnda har nämligen haft ett förhållande för några år sedan och när de tu nu stöter på varandra igen väcks gamla känslor åter till liv.

Truffaut tar några steg in på gamla kollegan Chabrols territorium med den här filmen. Men medan Chabrol var en kall cyniker som ofta skapade karaktärer han själv verkade förakta kan väl Truffaut (tillsammans med Demy, om han räknas) ses som filantropen i nouvelle vague-gänget. Även om han inte gör huvudrollerna i filmen särdeles sympatiska ger han dem ett större djup och någon hånfull chabrolsk nitpicking av borgerligheten ägnar han sig inte heller åt. Filmen är dock inte perfekt på den här punkten, t ex blir kvinnan som spelar Depardieus fru alldeles för anonym och oskriven, sånt tycker jag är slarvigt.

En film man både kan ha och mista. Intresset hålls upp hela vägen och det finns inget att slå ner speciellt hårt på, men inte heller så mycket att ta med sig. En underhistoria med potential, med en handikappad äldre dam vars öde Ardant speglar sig i, väcker intresse och kunde fått mer utrymme. Filmens grundstory har med olika variatoner gjorts tusentals gånger med både bättre och sämre resultat.

2+/5

Den obesegrade döden (1921)

En ung kvinna mister sin älskade och gör ett avtal med döden.
Ett avtal som visar sig bli dyrbart i den Fritz Langfilm.

Svårt att fatta att filmen är närmare hundra år gammal, trickfilmningen är mycket fin, tyvärr är den lite onödigt lång.

3/5