Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Den har jag inte sett på väldigt länge och minns den enbart lite luddigt, och på den tiden visste jag inte riktigt vem Stern var även om jag kände till att han var en radio-DJ. Ska nog se om den idag, mulet väder och inte lika varmt så då orkar man i alla fall att se på film.
Har du sett Talk Radio av Oliver Stone? Den kanske skulle passa dig i smaken också då du gillade Private Parts så pass mycket.
Citat:
Shame (2011)
Av Steve Mcqueen
I skuggan av den flerfaldigt hyllade 12 years a slave är det lätt att glömma att regissören Steve McQueens faktiskt gjort andra filmer. En heter Hunger som jag kan rekommendera för alla, den senare är Shame. Shame har fått, om än bra recensioner, inte fullt lika mycket beröm som de andra. Finns det någon anledning till detta, eller har Shame inte fått vad den förtjänar?
På en tunnelbana sitter en man och tittar på en ung kvinna. Hon tittar tillbaka och deras blickar möts i flera sekunder, kanske en minut. Han vill ha henne och hon lyckas nästan övertalas. Michael Fassbender spelar Brandon, en ung, snygg och rik affärsman som på ytan är framgångsrik men i hemlighet brottas med ett urholkande sexmissbruk. En snuskig film med Fassbender längst fram är bara det nog för att fånga de flestas intresse. Men ifall någon förväntar sig något snyggt och sexigt blir Shame ett slag i magen. Sex är för honom en rutin som behöver mättas på samma sätt som hunger. Det är smutsigt och framförallt skamligt. En dag dyker hans syster upp. Hon behöver hjälp och har ingenstans att bo. Systern för med sig saker från det förflutna Brandon inte vill veta av längre. Sexberoendet går djupare och djupare ner i märgen tills det knappt finns någonting kvar av mannen.
Skrynkliga lakan, svettig hud och dyra underkläder, lyckas tillsammans med musiken och framförallt det småskumma ljuset att skapa en atmosfär och stämning som nästan går att ta på. Vi har sett dessa stadsmiljöer och lyxlägenheter förut, men i Shame har de aldrig varit lika nakna, kalla och på något sätt äckliga.
Shame är en film om sin huvudkaraktär. Michael Fassbender spelar rollen bättre än någon kunde ha bett om. Han ger en ångest och en bottenlös smärta till varenda rörelse och blick. Det påminner ibland om Joaquin Phoenix i The Master, men Fassbender spelar istället sin version på ett väldigt tystlåtet och delikat sätt. Med Brandons trånande och utsvulten blick smeker kameran över kvinnorna just lite för länge. Jag uppmärksammade tidigt i en scen där han onanerar i duschen, att han helt enkelt inte njuter. Det är något som kommer tillbaka under varje sexuell akt. Sexscenerna är långt ifrån sexiga. De är kompulsiva och krampaktiga som en sjukdom eller missbildning i köttslig form. Skam är ett mycket passande ord för den här filmen.
Med långa, monotona scener fyllda av smärta och meningslöshet är det lätt att avskräckas från att se Shame. Det kan helt enkelt lätt bli platt och ointressant. Gränsen mellan en riktigt fin subtilitet och ihålighet är mindre än man kan tro. Shame gör en balansgång på den gränsen men varje gång jag tror att den är meningslös och deppig dyker lekfulla scener upp som den vid baren där han har det bra med sin chef. De flörtar med ett par tjejer, chefen bjuder en blondin upp till dans medans han tittar på och ler. Plötsligt från andra sidan dansgolvet, bakom ryggen på chefen, börjar hon ge Brandon blickar, och under en enda sekund är han tillbaka i sin hunger och sin skam. Hans ansikte som tidigt skrattat och lyst upp av glädje sjunker som en sten när han hittar sig själv tillbaka i sin rutin, och inser att han måste ha henne. Den är så full av liv, full av känslor och smärta att mina farhågor om att Shame skulle vara grå och deppig försvann helt och hållet mycket tidigt in
Syskonförhålandet mellan Brandon och Sissy (Carey Mulligan som är minst lika bra som Fassbender) känns så riktigt. Den kanske allra bästa scenen scen där hans syster sjunger en blygsam jazz, en sång som varar i nästan fem minuter helt och hållet filmat på hennes ansikte, klipps bara en enda gång. det enda klippet skiftar fokus från hennes ansikte till Fassbender som lyssnar och tyst börjar gråta. När systern frågar hur det var, säger han att det var helt okej. Rädslan att komma för nära inpå ett syskon, en obrydd och besvärad attityd som man försvarar med sitt liv, har aldrig porträtterats bättre. Men det ligger något mer bakom deras problematiska förhållande, något mörkare. Kanske sexuellt? Detta är ren och skär spekulation och jag vill inte veta mer än jag får av Mcqueen. Men när hans chef förför systern i hans egen lägenhet börjar han reagera kraftigt, inte bara utifrån rent äckel av tanken på ens syster och ens kompis tillsammans på det sättet, utan av något som liknar svartsjuka.
Efter chanser till kärlek som han sumpat, efter meningslösa orgasmer och efter en oundviklig tragedi för systern befinner sig Brandon på samma tunnelbanevagn som i början. Och slutet av filmen lämnar det upp till oss tittare ifall han lärt sig något under resans gång eller är dömd att för alltid vara kvar i samma skadliga beteende. Vi själva får bestämma, och jag kunde inte ha bett om ett mer perfekt slut på en närapå perfekt film. Carey Mulligan är fantastisk, detsamma gäller sekreteraren och chefen som kompenserar för all superb tystnad Fassbender använder sig av. Det är en otrolig film, den film av Mcqueen som berör mig mest. Den tar framförallt sin tid och stannar kvar precis så länge den vill utan att stressa. Då var det sagt. Steve Mcqueen har bevisat att han är en mästare. Och Shame är för mig ett litet mästerverk. Jag kan inte göra annat än Mycket Starkt Rekommendera Shame.
Av Steve Mcqueen
I skuggan av den flerfaldigt hyllade 12 years a slave är det lätt att glömma att regissören Steve McQueens faktiskt gjort andra filmer. En heter Hunger som jag kan rekommendera för alla, den senare är Shame. Shame har fått, om än bra recensioner, inte fullt lika mycket beröm som de andra. Finns det någon anledning till detta, eller har Shame inte fått vad den förtjänar?
På en tunnelbana sitter en man och tittar på en ung kvinna. Hon tittar tillbaka och deras blickar möts i flera sekunder, kanske en minut. Han vill ha henne och hon lyckas nästan övertalas. Michael Fassbender spelar Brandon, en ung, snygg och rik affärsman som på ytan är framgångsrik men i hemlighet brottas med ett urholkande sexmissbruk. En snuskig film med Fassbender längst fram är bara det nog för att fånga de flestas intresse. Men ifall någon förväntar sig något snyggt och sexigt blir Shame ett slag i magen. Sex är för honom en rutin som behöver mättas på samma sätt som hunger. Det är smutsigt och framförallt skamligt. En dag dyker hans syster upp. Hon behöver hjälp och har ingenstans att bo. Systern för med sig saker från det förflutna Brandon inte vill veta av längre. Sexberoendet går djupare och djupare ner i märgen tills det knappt finns någonting kvar av mannen.
Skrynkliga lakan, svettig hud och dyra underkläder, lyckas tillsammans med musiken och framförallt det småskumma ljuset att skapa en atmosfär och stämning som nästan går att ta på. Vi har sett dessa stadsmiljöer och lyxlägenheter förut, men i Shame har de aldrig varit lika nakna, kalla och på något sätt äckliga.
Shame är en film om sin huvudkaraktär. Michael Fassbender spelar rollen bättre än någon kunde ha bett om. Han ger en ångest och en bottenlös smärta till varenda rörelse och blick. Det påminner ibland om Joaquin Phoenix i The Master, men Fassbender spelar istället sin version på ett väldigt tystlåtet och delikat sätt. Med Brandons trånande och utsvulten blick smeker kameran över kvinnorna just lite för länge. Jag uppmärksammade tidigt i en scen där han onanerar i duschen, att han helt enkelt inte njuter. Det är något som kommer tillbaka under varje sexuell akt. Sexscenerna är långt ifrån sexiga. De är kompulsiva och krampaktiga som en sjukdom eller missbildning i köttslig form. Skam är ett mycket passande ord för den här filmen.
Med långa, monotona scener fyllda av smärta och meningslöshet är det lätt att avskräckas från att se Shame. Det kan helt enkelt lätt bli platt och ointressant. Gränsen mellan en riktigt fin subtilitet och ihålighet är mindre än man kan tro. Shame gör en balansgång på den gränsen men varje gång jag tror att den är meningslös och deppig dyker lekfulla scener upp som den vid baren där han har det bra med sin chef. De flörtar med ett par tjejer, chefen bjuder en blondin upp till dans medans han tittar på och ler. Plötsligt från andra sidan dansgolvet, bakom ryggen på chefen, börjar hon ge Brandon blickar, och under en enda sekund är han tillbaka i sin hunger och sin skam. Hans ansikte som tidigt skrattat och lyst upp av glädje sjunker som en sten när han hittar sig själv tillbaka i sin rutin, och inser att han måste ha henne. Den är så full av liv, full av känslor och smärta att mina farhågor om att Shame skulle vara grå och deppig försvann helt och hållet mycket tidigt in
Syskonförhålandet mellan Brandon och Sissy (Carey Mulligan som är minst lika bra som Fassbender) känns så riktigt. Den kanske allra bästa scenen scen där hans syster sjunger en blygsam jazz, en sång som varar i nästan fem minuter helt och hållet filmat på hennes ansikte, klipps bara en enda gång. det enda klippet skiftar fokus från hennes ansikte till Fassbender som lyssnar och tyst börjar gråta. När systern frågar hur det var, säger han att det var helt okej. Rädslan att komma för nära inpå ett syskon, en obrydd och besvärad attityd som man försvarar med sitt liv, har aldrig porträtterats bättre. Men det ligger något mer bakom deras problematiska förhållande, något mörkare. Kanske sexuellt? Detta är ren och skär spekulation och jag vill inte veta mer än jag får av Mcqueen. Men när hans chef förför systern i hans egen lägenhet börjar han reagera kraftigt, inte bara utifrån rent äckel av tanken på ens syster och ens kompis tillsammans på det sättet, utan av något som liknar svartsjuka.
Efter chanser till kärlek som han sumpat, efter meningslösa orgasmer och efter en oundviklig tragedi för systern befinner sig Brandon på samma tunnelbanevagn som i början. Och slutet av filmen lämnar det upp till oss tittare ifall han lärt sig något under resans gång eller är dömd att för alltid vara kvar i samma skadliga beteende. Vi själva får bestämma, och jag kunde inte ha bett om ett mer perfekt slut på en närapå perfekt film. Carey Mulligan är fantastisk, detsamma gäller sekreteraren och chefen som kompenserar för all superb tystnad Fassbender använder sig av. Det är en otrolig film, den film av Mcqueen som berör mig mest. Den tar framförallt sin tid och stannar kvar precis så länge den vill utan att stressa. Då var det sagt. Steve Mcqueen har bevisat att han är en mästare. Och Shame är för mig ett litet mästerverk. Jag kan inte göra annat än Mycket Starkt Rekommendera Shame.
Grym analys. Håller mer eller mindre med om allt utom sångnumret som jag tyckte var ett magplask. Förstår jämförelsen med The Master också. Gillar man den ena gillar man nog den andra också även om Shame är mycket råare. Måste se Hunger också nån dag.
The Act of Killing (2012)
Av Joshua Oppenheimer
The Act of Killing är inte en dokumentärfilm om det som hände på sextiotalet i Indonesien. Om den fruktansvärda utrensningen av miljontals kommunister, intellektuella och kineser. Det är en dokumentär om idag, och om dagsläget för de hyllade människorna som utförde folkmordet. En av dem heter Anwar Congo. Han var ansvarig för hundratals människors död. Filmskaparen Joshua Oppenheimer erbjuder honom en långfilm, en återbild av hans karriär inom utrensningen, vad han gjorde och hur det kändes. I själva verket är det inte långfilmen som Oppenheimer är intresserad av att göra, utan vad som händer emellan inspelningen samt reaktionerna på filmen.
Först och främst är det här en karaktärsstudie av Anwar. Det är en fascinerande man, och han vet om det. Han lever på sin image, sina tidigare dåd, vilket speglas i fixeringen av sitt utseende. Genom hela filmen färgar han håret från grått till hans yngre svarta färg, klickar konstans in löständer. Han visar upp sina flashiga, gangsteraktiga kläder och flera gamla foton där man kan se honom i sina gyllene år. Det som är intressant med Anwar är dock att han är den enda som faktiskt visar ett viss vemod och en ånger till vad han gjort. Han berättar gång på gång hur offren hemsöker honom om nätterna.
Indonesien är en plats vi västerlänningar inte har någon bild av. Här presenteras landet så starkt så att man hade kunnat beskriva det som en karaktär. Det är ett land där borgmästaren öppet proklamerar ut hur bra det är för landet att det finns gangsters, eller som man ofta vill kalla det: ”fria män”. Korruptionen flyter som sirap genom varenda liten del av landet. Folkmördare hyllas på bästa sändningstid där gangstrar sitter i tv-publiken och applåderar.
Och allting är bara så absurt. Människors reaktioner till fruktansvärda händelser stämmer inte överens med verkligheten på något sätt. Detta sjuka, skruvade och surrealistiska matchar själva långfilmen de spelar in, fylld med dansnummer, tjocka dragqueens och Anwar som en gudalik figur. I en scen berättar en man om sin kinesiska styvfar som blev mördad och hur han var tvungen att dra kroppen till vägkanten, som en rolig anekdot för hans potentiella mördare. Varför skrattar mannen genom sin berättelse när han har all rätt att vara hatisk och rent ut sagt förbannad? Jag vet inte, och jag kommer aldrig någonsin att förstå det.
The Act of Killing är effektiv på så många olika plan. En scen där Anwar ser på inspelningen av återskapandet av en masslakt. Han sitter ner och ser bekymrad ut, och just när man tror att han ska reflektera över sina handlingar kläcker han ur sig att han aldrig skulle ha haft på sig vita byxor. Han klagar över att hans byxor får det hela att se ut som en picknick. Jag kunde inte göra annat än att gapskratta. Det var såklart en absurd sak att säga och en ganska rolig kommentar, men skrattet fungerade också som en slags lättnad, en försvarsmekanism för att klara av och kunna copa med hur jäkla sjukt det egentligen är. En annan smått absurd scen är en mycket kort tagning på ett kafé där två unga flickor tar selfies på varandra. Vid bordet bredvid sitter en folkmördare och himlar med ögonen. Han försöker läsa tidningen men stör sig något fruktansvärt på hur flickorna nästan trycker upp mobilen i ansiktet på honom. Det är roligt ett kort tag, men leendet försvinner när man inser vilket samhälle det här är, där öppet erkända folkmördare sitter och fikar precis bredvid ett gäng helt vanliga, moderna ungdomar. Politiska massmördare dog för mig ut för länge sedan med nazisterna, och här sitter den här mannen bredvid potentiella klasskamrater till mig. Känslor kastas fram och tillbaka av den här filmen.
När ämnet blir våldtäkt var jag, som sett det mesta och blivit avtrubbad med åren, tvungen att pausa och samla mig. En ledare inom paramilitärgruppen beskriver hur han gav sig på alla kommunistkvinnor han såg, och hur det var särskilt trevligt när de var i fjortonårsåldern.
All galenskap och allt det sjuka i människans inre kulminerar till ett slut som lämnade mig mållös. Anwar Congo blir, efter att ha sett hela sin långfilm och särskilt slutet där han själv utsätts för sina egna tortyrmetoder, illa till mods. Han frågar Joshua Oppenheimer ifall hans offer kände likadant, kände sig lika förödmjukade. Joshua svarar med att det för dem kändes många gånger värre. Det stora syftet med filmen var i slutändan att påverka något hos mördarna: Sympati. När sympatin slår till hos Anwar slår den till med en sån enorm kraft att han börjar kräkas med hela kroppen i krampaktiga rörelser och ett fruktansvärt ljud från hans strupe. Sen är filmen slut. The Act of Killing är ett bevis på att den dokumentära filmen är lika förmögen att väcka känslor som någon annan konstform. När så många dokumentärer skapas för att ge svar på frågor är The Act of Killing en film som istället ger oss mer frågor än vi kan hantera. Hur kan människosläktet vara i en sådan här situation? Det finns inga svar som presenteras, allt är lika moraliskt förvirrande som när jag började se den, och jag kan Mycket Starkt Rekommendera det.
Av Joshua Oppenheimer
The Act of Killing är inte en dokumentärfilm om det som hände på sextiotalet i Indonesien. Om den fruktansvärda utrensningen av miljontals kommunister, intellektuella och kineser. Det är en dokumentär om idag, och om dagsläget för de hyllade människorna som utförde folkmordet. En av dem heter Anwar Congo. Han var ansvarig för hundratals människors död. Filmskaparen Joshua Oppenheimer erbjuder honom en långfilm, en återbild av hans karriär inom utrensningen, vad han gjorde och hur det kändes. I själva verket är det inte långfilmen som Oppenheimer är intresserad av att göra, utan vad som händer emellan inspelningen samt reaktionerna på filmen.
Först och främst är det här en karaktärsstudie av Anwar. Det är en fascinerande man, och han vet om det. Han lever på sin image, sina tidigare dåd, vilket speglas i fixeringen av sitt utseende. Genom hela filmen färgar han håret från grått till hans yngre svarta färg, klickar konstans in löständer. Han visar upp sina flashiga, gangsteraktiga kläder och flera gamla foton där man kan se honom i sina gyllene år. Det som är intressant med Anwar är dock att han är den enda som faktiskt visar ett viss vemod och en ånger till vad han gjort. Han berättar gång på gång hur offren hemsöker honom om nätterna.
Indonesien är en plats vi västerlänningar inte har någon bild av. Här presenteras landet så starkt så att man hade kunnat beskriva det som en karaktär. Det är ett land där borgmästaren öppet proklamerar ut hur bra det är för landet att det finns gangsters, eller som man ofta vill kalla det: ”fria män”. Korruptionen flyter som sirap genom varenda liten del av landet. Folkmördare hyllas på bästa sändningstid där gangstrar sitter i tv-publiken och applåderar.
Och allting är bara så absurt. Människors reaktioner till fruktansvärda händelser stämmer inte överens med verkligheten på något sätt. Detta sjuka, skruvade och surrealistiska matchar själva långfilmen de spelar in, fylld med dansnummer, tjocka dragqueens och Anwar som en gudalik figur. I en scen berättar en man om sin kinesiska styvfar som blev mördad och hur han var tvungen att dra kroppen till vägkanten, som en rolig anekdot för hans potentiella mördare. Varför skrattar mannen genom sin berättelse när han har all rätt att vara hatisk och rent ut sagt förbannad? Jag vet inte, och jag kommer aldrig någonsin att förstå det.
The Act of Killing är effektiv på så många olika plan. En scen där Anwar ser på inspelningen av återskapandet av en masslakt. Han sitter ner och ser bekymrad ut, och just när man tror att han ska reflektera över sina handlingar kläcker han ur sig att han aldrig skulle ha haft på sig vita byxor. Han klagar över att hans byxor får det hela att se ut som en picknick. Jag kunde inte göra annat än att gapskratta. Det var såklart en absurd sak att säga och en ganska rolig kommentar, men skrattet fungerade också som en slags lättnad, en försvarsmekanism för att klara av och kunna copa med hur jäkla sjukt det egentligen är. En annan smått absurd scen är en mycket kort tagning på ett kafé där två unga flickor tar selfies på varandra. Vid bordet bredvid sitter en folkmördare och himlar med ögonen. Han försöker läsa tidningen men stör sig något fruktansvärt på hur flickorna nästan trycker upp mobilen i ansiktet på honom. Det är roligt ett kort tag, men leendet försvinner när man inser vilket samhälle det här är, där öppet erkända folkmördare sitter och fikar precis bredvid ett gäng helt vanliga, moderna ungdomar. Politiska massmördare dog för mig ut för länge sedan med nazisterna, och här sitter den här mannen bredvid potentiella klasskamrater till mig. Känslor kastas fram och tillbaka av den här filmen.
När ämnet blir våldtäkt var jag, som sett det mesta och blivit avtrubbad med åren, tvungen att pausa och samla mig. En ledare inom paramilitärgruppen beskriver hur han gav sig på alla kommunistkvinnor han såg, och hur det var särskilt trevligt när de var i fjortonårsåldern.
All galenskap och allt det sjuka i människans inre kulminerar till ett slut som lämnade mig mållös. Anwar Congo blir, efter att ha sett hela sin långfilm och särskilt slutet där han själv utsätts för sina egna tortyrmetoder, illa till mods. Han frågar Joshua Oppenheimer ifall hans offer kände likadant, kände sig lika förödmjukade. Joshua svarar med att det för dem kändes många gånger värre. Det stora syftet med filmen var i slutändan att påverka något hos mördarna: Sympati. När sympatin slår till hos Anwar slår den till med en sån enorm kraft att han börjar kräkas med hela kroppen i krampaktiga rörelser och ett fruktansvärt ljud från hans strupe. Sen är filmen slut. The Act of Killing är ett bevis på att den dokumentära filmen är lika förmögen att väcka känslor som någon annan konstform. När så många dokumentärer skapas för att ge svar på frågor är The Act of Killing en film som istället ger oss mer frågor än vi kan hantera. Hur kan människosläktet vara i en sådan här situation? Det finns inga svar som presenteras, allt är lika moraliskt förvirrande som när jag började se den, och jag kan Mycket Starkt Rekommendera det.
Beach Boys: An American Family. Grymt bra skildring av The Beach Boys; man får följa både karriären och deras privatliv. Att de gestaltas av skickliga skådespelare som dessutom är väldigt lika dem de ska föreställa gör ju inte saken sämre. Man får även höra mycket bra musik. Men jag stör mig som fan på farsan:
Men den är väldigt intressant och jag gillar den. Jag gillar biografigenren som helhet.
Han misshandlade sina söner och Brian blev döv på ena örat tack vare det, och senare gick han bakom ryggen på dem och sålde rättigheterna till deras musik och tog pengarna själv.
Men den är väldigt intressant och jag gillar den. Jag gillar biografigenren som helhet.
Citat:
The Act of Killing (2012)
Av Joshua Oppenheimer
Av Joshua Oppenheimer
The Act of Killing är inte en dokumentärfilm om det som hände på sextiotalet i Indonesien. Om den fruktansvärda utrensningen av miljontals kommunister, intellektuella och kineser. Det är en dokumentär om idag, och om dagsläget för de hyllade människorna som utförde folkmordet. En av dem heter Anwar Congo. Han var ansvarig för hundratals människors död. Filmskaparen Joshua Oppenheimer erbjuder honom en långfilm, en återbild av hans karriär inom utrensningen, vad han gjorde och hur det kändes. I själva verket är det inte långfilmen som Oppenheimer är intresserad av att göra, utan vad som händer emellan inspelningen samt reaktionerna på filmen.
Först och främst är det här en karaktärsstudie av Anwar. Det är en fascinerande man, och han vet om det. Han lever på sin image, sina tidigare dåd, vilket speglas i fixeringen av sitt utseende. Genom hela filmen färgar han håret från grått till hans yngre svarta färg, klickar konstans in löständer. Han visar upp sina flashiga, gangsteraktiga kläder och flera gamla foton där man kan se honom i sina gyllene år. Det som är intressant med Anwar är dock att han är den enda som faktiskt visar ett viss vemod och en ånger till vad han gjort. Han berättar gång på gång hur offren hemsöker honom om nätterna.
Indonesien är en plats vi västerlänningar inte har någon bild av. Här presenteras landet så starkt så att man hade kunnat beskriva det som en karaktär. Det är ett land där borgmästaren öppet proklamerar ut hur bra det är för landet att det finns gangsters, eller som man ofta vill kalla det: ”fria män”. Korruptionen flyter som sirap genom varenda liten del av landet. Folkmördare hyllas på bästa sändningstid där gangstrar sitter i tv-publiken och applåderar.
Och allting är bara så absurt. Människors reaktioner till fruktansvärda händelser stämmer inte överens med verkligheten på något sätt. Detta sjuka, skruvade och surrealistiska matchar själva långfilmen de spelar in, fylld med dansnummer, tjocka dragqueens och Anwar som en gudalik figur. I en scen berättar en man om sin kinesiska styvfar som blev mördad och hur han var tvungen att dra kroppen till vägkanten, som en rolig anekdot för hans potentiella mördare. Varför skrattar mannen genom sin berättelse när han har all rätt att vara hatisk och rent ut sagt förbannad? Jag vet inte, och jag kommer aldrig någonsin att förstå det.
The Act of Killing är effektiv på så många olika plan. En scen där Anwar ser på inspelningen av återskapandet av en masslakt. Han sitter ner och ser bekymrad ut, och just när man tror att han ska reflektera över sina handlingar kläcker han ur sig att han aldrig skulle ha haft på sig vita byxor. Han klagar över att hans byxor får det hela att se ut som en picknick. Jag kunde inte göra annat än att gapskratta. Det var såklart en absurd sak att säga och en ganska rolig kommentar, men skrattet fungerade också som en slags lättnad, en försvarsmekanism för att klara av och kunna copa med hur jäkla sjukt det egentligen är. En annan smått absurd scen är en mycket kort tagning på ett kafé där två unga flickor tar selfies på varandra. Vid bordet bredvid sitter en folkmördare och himlar med ögonen. Han försöker läsa tidningen men stör sig något fruktansvärt på hur flickorna nästan trycker upp mobilen i ansiktet på honom. Det är roligt ett kort tag, men leendet försvinner när man inser vilket samhälle det här är, där öppet erkända folkmördare sitter och fikar precis bredvid ett gäng helt vanliga, moderna ungdomar. Politiska massmördare dog för mig ut för länge sedan med nazisterna, och här sitter den här mannen bredvid potentiella klasskamrater till mig. Känslor kastas fram och tillbaka av den här filmen.
När ämnet blir våldtäkt var jag, som sett det mesta och blivit avtrubbad med åren, tvungen att pausa och samla mig. En ledare inom paramilitärgruppen beskriver hur han gav sig på alla kommunistkvinnor han såg, och hur det var särskilt trevligt när de var i fjortonårsåldern.
All galenskap och allt det sjuka i människans inre kulminerar till ett slut som lämnade mig mållös. Anwar Congo blir, efter att ha sett hela sin långfilm och särskilt slutet där han själv utsätts för sina egna tortyrmetoder, illa till mods. Han frågar Joshua Oppenheimer ifall hans offer kände likadant, kände sig lika förödmjukade. Joshua svarar med att det för dem kändes många gånger värre. Det stora syftet med filmen var i slutändan att påverka något hos mördarna: Sympati. När sympatin slår till hos Anwar slår den till med en sån enorm kraft att han börjar kräkas med hela kroppen i krampaktiga rörelser och ett fruktansvärt ljud från hans strupe. Sen är filmen slut. The Act of Killing är ett bevis på att den dokumentära filmen är lika förmögen att väcka känslor som någon annan konstform. När så många dokumentärer skapas för att ge svar på frågor är The Act of Killing en film som istället ger oss mer frågor än vi kan hantera. Hur kan människosläktet vara i en sådan här situation? Det finns inga svar som presenteras, allt är lika moraliskt förvirrande som när jag började se den, och jag kan Mycket Starkt Rekommendera det.
Först och främst är det här en karaktärsstudie av Anwar. Det är en fascinerande man, och han vet om det. Han lever på sin image, sina tidigare dåd, vilket speglas i fixeringen av sitt utseende. Genom hela filmen färgar han håret från grått till hans yngre svarta färg, klickar konstans in löständer. Han visar upp sina flashiga, gangsteraktiga kläder och flera gamla foton där man kan se honom i sina gyllene år. Det som är intressant med Anwar är dock att han är den enda som faktiskt visar ett viss vemod och en ånger till vad han gjort. Han berättar gång på gång hur offren hemsöker honom om nätterna.
Indonesien är en plats vi västerlänningar inte har någon bild av. Här presenteras landet så starkt så att man hade kunnat beskriva det som en karaktär. Det är ett land där borgmästaren öppet proklamerar ut hur bra det är för landet att det finns gangsters, eller som man ofta vill kalla det: ”fria män”. Korruptionen flyter som sirap genom varenda liten del av landet. Folkmördare hyllas på bästa sändningstid där gangstrar sitter i tv-publiken och applåderar.
Och allting är bara så absurt. Människors reaktioner till fruktansvärda händelser stämmer inte överens med verkligheten på något sätt. Detta sjuka, skruvade och surrealistiska matchar själva långfilmen de spelar in, fylld med dansnummer, tjocka dragqueens och Anwar som en gudalik figur. I en scen berättar en man om sin kinesiska styvfar som blev mördad och hur han var tvungen att dra kroppen till vägkanten, som en rolig anekdot för hans potentiella mördare. Varför skrattar mannen genom sin berättelse när han har all rätt att vara hatisk och rent ut sagt förbannad? Jag vet inte, och jag kommer aldrig någonsin att förstå det.
The Act of Killing är effektiv på så många olika plan. En scen där Anwar ser på inspelningen av återskapandet av en masslakt. Han sitter ner och ser bekymrad ut, och just när man tror att han ska reflektera över sina handlingar kläcker han ur sig att han aldrig skulle ha haft på sig vita byxor. Han klagar över att hans byxor får det hela att se ut som en picknick. Jag kunde inte göra annat än att gapskratta. Det var såklart en absurd sak att säga och en ganska rolig kommentar, men skrattet fungerade också som en slags lättnad, en försvarsmekanism för att klara av och kunna copa med hur jäkla sjukt det egentligen är. En annan smått absurd scen är en mycket kort tagning på ett kafé där två unga flickor tar selfies på varandra. Vid bordet bredvid sitter en folkmördare och himlar med ögonen. Han försöker läsa tidningen men stör sig något fruktansvärt på hur flickorna nästan trycker upp mobilen i ansiktet på honom. Det är roligt ett kort tag, men leendet försvinner när man inser vilket samhälle det här är, där öppet erkända folkmördare sitter och fikar precis bredvid ett gäng helt vanliga, moderna ungdomar. Politiska massmördare dog för mig ut för länge sedan med nazisterna, och här sitter den här mannen bredvid potentiella klasskamrater till mig. Känslor kastas fram och tillbaka av den här filmen.
När ämnet blir våldtäkt var jag, som sett det mesta och blivit avtrubbad med åren, tvungen att pausa och samla mig. En ledare inom paramilitärgruppen beskriver hur han gav sig på alla kommunistkvinnor han såg, och hur det var särskilt trevligt när de var i fjortonårsåldern.
All galenskap och allt det sjuka i människans inre kulminerar till ett slut som lämnade mig mållös. Anwar Congo blir, efter att ha sett hela sin långfilm och särskilt slutet där han själv utsätts för sina egna tortyrmetoder, illa till mods. Han frågar Joshua Oppenheimer ifall hans offer kände likadant, kände sig lika förödmjukade. Joshua svarar med att det för dem kändes många gånger värre. Det stora syftet med filmen var i slutändan att påverka något hos mördarna: Sympati. När sympatin slår till hos Anwar slår den till med en sån enorm kraft att han börjar kräkas med hela kroppen i krampaktiga rörelser och ett fruktansvärt ljud från hans strupe. Sen är filmen slut. The Act of Killing är ett bevis på att den dokumentära filmen är lika förmögen att väcka känslor som någon annan konstform. När så många dokumentärer skapas för att ge svar på frågor är The Act of Killing en film som istället ger oss mer frågor än vi kan hantera. Hur kan människosläktet vara i en sådan här situation? Det finns inga svar som presenteras, allt är lika moraliskt förvirrande som när jag började se den, och jag kan Mycket Starkt Rekommendera det.
Det är en extremt speciell film. Hyfsat underligt också att under samma period som många sydostasiatiska länder blev kommunistiska så bedrev man i Indonesien massmord på de man ansåg vara kommunister. Extra konstigt blir det med tanke på att den sittande presidenten när morden började höll på att reformera i riktning mot mer kommunism.
Citat:
Hunger är riktigt bra men var på humör för ett sjukt mörkt verk, Shame är rena rama solskenshistorian i jämförelse.
Citat:
Hunger ligger i hyllan inplastad och fortfarande orörd på BD, vet inte varför som jag inte har sett den då jag gillade Shame rätt mycket, men samtidigt gav inte 12 Years a Slave mig någonting i utbyte, så får väl spana in Hunger tids nog.
Citat:
Hah!
För mig är det 12 years a slave som ligger och dammar och dammar.
Är verkligen inte sugen alls men jag måste se den tror jag då jag gett Shame och Hunger stabila fyror.
Den är verkligen urdålig. Visst var den fylld med hemska scener, men man brydde sig ju inte om någon av karaktärerna. Man brydde sig inte om något. McQueens tråkiga registil + Ejiofors oberörda stenansikte = oengagerande tråk.
Flicka och hyacinter (1950)
En av svensk films lite bortglömda pärlor.
En ung dam begår självmord, hennes granne (Ulf Palme, ypperlig insats, som vanligt.)
Filmen har samma upplägg som citizen Kane, där Ulf Palme försöker ta reda på varför en ung kvinna tar sitt liv.
Mycket bra film 5/5
En av svensk films lite bortglömda pärlor.
En ung dam begår självmord, hennes granne (Ulf Palme, ypperlig insats, som vanligt.)
Filmen har samma upplägg som citizen Kane, där Ulf Palme försöker ta reda på varför en ung kvinna tar sitt liv.
Mycket bra film 5/5
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
