The BFG (2016)
En berättelse om en ung flicka från London och en mystisk Jätte som trots sitt skrämmande utseende visar sig vara en vänlig själ som introducerar henne för de underverk och faror som lurar i Jättarnas land.
The BFG är den senaste Steven Spielberg filmen, där han återförenas med manusförfattaren Melissa Mathison (RIP) som skrev manuset till E.T. Även Mark Rylance som har blivit Spielbergs nye stjärngosse som lär dyka upp i kommande filmer från regissören, återvänder även här. Där vi såg honom senast i Bride of Spies.
Detta gjorde att jag hade förhoppningar om denna filmen, inte minst att det var tillbaka till den där magiska Spielberg som vi inte haft på ett tag nu. Okej vi hade Tintin 2011, men annars har avsaknaden varit stor, och med Melissa Mathison kändes det ett steg åt rätt riktning.
Desvärre så blir The BFG en besvikelse, och lever inte upp till den potentiella nivån filmen kunde varit på.
Jag tror det största problemet med filmen är att inget direkt utav större värde hänger på spel. Inget riktigt verkar hända, och filmen har ingen röd tråd. Istället blir det ett möte mellan Sophie och BFG, där de blir vänner, och de snubblar på de elaka jättarna.
Filmen vill ha att den är stor i skalan, den vill ha sig själv mer magisk än vad den egentligen är, den vill ha sig mer äventyrlig och spännande än vad den egentligen är. Den tar liksom för givet, att den är alla dessa sakerna, utan att riktigt vara det.
Jag kände aldrig ett riktigt hot från de andra jättarna heller. Filmen försökte förklara att dessa jättarna har tagit barn från London och ätit dem, men det visas aldrig (bortsett från att BFG och Sophie ser dem på avstånd på kvällen), och med hur de porträttas har man som tittare svårt att se hur de skulle gå till väga för att genomföra en sådan här plan.
De spelar mer som en klumpeduns/dumma personer än själva huvudantagonisterna. Vad som är mer undermedelmåttigt är hur de besegras.
Men filmen förlora mig helt och hållet vid tredje akten, då drottningen kommer in i bilden. Jag har inte läst boken, men jag är rätt så säker att biten med drottningen är med i boken. Men för mig kom det som en helt annan ton över filmen. Det kändes bara märkligt rent ut sagt, och mer som jag hamnade i någon Monty Python sketch.
Vad som gör att man vill krypa ihop och ta fram skämskudden, är hur normalt drottningen beter sig över att där finns en jätte, likaså personalen i slottet. Det är även nu all barnslig humor kommer fram, vilket får filmen att tilltala till den yngre publiken. Samt att de nu tar in armén mitt i allt för att besegra jättarna, som om det är vilken annan dag på jobbet.
Jag förstår det är mer att man ska ha sin fantasi öppen, detta är trots allt Roald Dahl, och jag har läst ett antal böcker från honom. Men just för hur filmen har byggt upp sig själv innan dess, kändes det ur ton och jag kände inte av Spielberg alls.
Trodde aldrig jag skulle se en Spielberg film med TVÅ pruttskämt i sig.
Filmen är också ganska så kort i sin rollista med hur många som är med i filmen. De två första akterna, är det in princip bara Sophie och BFG framför kameran. Där de elaka jättarna dyker upp då och då.
Detta är på både gott och ont för filmen. Det dåliga är som jag nämnt ovanför, att det gör att filmen inte alls känns lika magisk eller blir så äventyrlig som den tror sig själv vara. Vi spenderar hela 30 minuter i bara BFG's hus i början när Sophie anländer dit. Det kan göra så att barnet som ser filmen kan bli uttråkad en bit. Det är ett snyggt hus att kolla på, men det händer inte mycket då det är mycket dialoger under dessa 30 minuterna.
Men då kommer jag in på det positiva jag har med filmen. Relationen mellan Sophie och BFG är filmens höjdpunkt, och är här filmen skiner som bäst.
Ruby Barnhill som spelar Sophie gör ett imponerande jobb. Där hon skådespelar gentemot en dataanimerad karaktär nästan hela filmen. Något Neel Sethi från Djungelboken från detta året också gjorde. Båda två imponerade på mig stort, men jag vill nog ge Ruby Barnhill lite av den större kakan här. Hon levererade och höll ihop filmen väldigt bra, då det mesta bara var hon och BFG. Medan Neel Sethi hade andra sidokaraktärer som var intressanta i filmen, trots dataanimerade.
På tal om BFG, så lyckades Mark Rylance även han övertyga mig om att vara jätte. Effekterna på honom var utmärkta och hans skådespel och ansiktsuttryck gjorde karaktären mer levande. Jag må fortfarande vara sur över Stallone blev snubbad mot mannen, men Mark Rylance har imponerat nu två gånger på raken. Kanske ligger där en anledningen till att Spielberg har fattat fäste om honom.
Där är även ett par scener som ändå får till den där magiska känslan. En scen är när BFG och Sophie fångar "drömmar" vid ett träd. Filmen är väldigt vacker under denna scenen också, och Spielberg känslan kommer fram direkt.
Även ett par snygga kameravinklar som han använder som jag uppskattade, som när Sophie först blir tillfångatagen, eller när de visar hur BFG gör en dröm.
Jag kan även uppskatta moralen bakom berättelsen. Vilket oftast Roald Dahl har i sina böcker. Här är det att både Sophie och BFG är ensamma i deras olika världar, men att de tillsammans skapar en egen liten värld där de båda hör hemma i. Vilket får scenerna där det bara är de två tillsammans vara filmens höjdpunkt.
Även att BFG står upp för sig själv för att rädda Sophie i slutet mot de elaka jättarna, vilket även visar barn ett sätt att hantera mobbning. Stå upp för dig själv, våga vara du.
I sin helhet är The BFG en besvikelse från mästaren Spielberg. Alla ingredienserna var där för att verkligen lyckas. Men det var nästan att allihop tog för givet att det per automatik skulle bli magiskt, äventyrligt, spännande. Men det blev för sentimentalt av den anledningen.
Där var aldrig riktigt något som stod på spel, eller någon riktig röd tråd. Filmen spenderar väldigt mycket tid i början inuti BFG's hus, vilket är coolt att se i början, men blir långrandigt efter 10 minuter. Men när de väl går ut i jättarnas land är det bara som att se en ö ute i havet vid Skottland, inget särskilt imponerar på en. Även de elaka jättarna är inte särskilt stort hot, då det kommer mer av sig som klumpiga dumma personer.
Tredje akten är dock när filmen förlorade mig helt, och det kändes som en totalt annan film i tonen, och Spielberg känslan var borta helt och hållet. Hela delen med drottningen och armén fick mig att vilja krypa ihop med skämskudden.
Även musiken av John Williams kändes som den gick på autopilot.
Det bästa med filmen var relationen som byggs mellan Sophie och BFG, och kemin från båda skådespelarna, Mark Rylance och Ruby Barnhill (som imponerar mest), är fantastiska båda två. Det är dessa två som stärker och håller filmen uppe, och gör mig något mer intresserad inte direkt utav filmen, men utav vad dessa två kommer göra härnäst. Även effekterna var bra och speciellt BFG själv där Mark Rylance hjälpte till med ansiktsuttrycket för att förstärka känslorna.
Även moralen uppskattar jag, och där ligger något som barn kan plocka upp.
Desvärre lär denna filmen bli en bortglömd familjefilm i högen utav alla som kommer ut idag, då den inte utmärker sig tillräckligt. Där var till och med ett barn i publiken som blev uttråkad.
3 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt3691740/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=y1fZg0hhBX8
Rekommenderar starkt Mein liebster Feind (1999) om du inte har sett den ännu, en dokumentär om deras (o-)vänskap genom årens lopp.
