Vilken film såg du senast?

Gorkijparken (1983)

Tre döda personer hittas i en park, spåren leder till en skum, amerikansk, affärsman.

Ovanligt rörig och pratig actionfilm, 2/5

Någon annanstans i Sverige (2011)

I ett normalt litet samhälle händer inte särskilt mycket.

Drama och komedi försökte den utge sig för att vara, men var varken det ena eller andra.
Faktiskt var den riktigt tråkig och långrandig, borde ha visats igår, långrredag.
2/5

Jag har inte sett filmen men är ändå säker att de mesta tårarna, om inte alla, kom från Redmane. Även om jag undvikit det senaste filmerna han varit med i är jag ändå säker på att han är den som gråter mest i dem eftersom han alltid gråter i sina filmer.

Håller med. Oerhört deprimerande och tråkigt drama. Den tog aldrig slut heller. När man trodde att detta blir ett bra avslut så bara fortsatte den mala på. Alla skådespelarna kändes trötta och verkade vilja gå och lägga sig. Men Stockholmsmiljöerna var lite roliga.

Tangerine (2015)

Sin-Dee (Kitana Kiki Rodriquez) är en prostituerad i Hollywood som kommer ut ur fängelset på julafton och är på jakt efter sin hallick för att hämnas. Vidare skildras diverse "affärsmöten" mellan andra prostituerade och deras kunder, ibland inklusive nakenchocker.

Ganska annorlunda historia och skådespelarna verkar överlag ganska orutinerade.

Betyget blir 5,5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Blitzkrieg 26/45

Ivanovo detstvo (1962) [Ива́ново де́тство/Ivan's Childhood]

Rent visuellt är det nästintill perfektion; fotot är mästerligt. Framför allt scenerna i skogen men även några andra. Nikolaj Burljajev gestaltar 12-årige Ivan på ett utmärkt sätt, även om karaktären i sig är relativt osympatisk - vilket, med tanke på att hans barndom mer eller mindre blivit fråntagen honom, i och för sig är förståeligt.

Däremot tycker jag inte filmen är helt fantastisk. Fotot höjer den rejält, och medan filmen i övrigt inte är dålig så är den nog ändå ganska intetsägande. Visst, det händer saker, men man berörs inte. Trots det som sker i slutet blir man inte så berörd som man nog "borde" bli. Hmm. Betyg ja. Det får nog bli sex av tio björkar. Nästan sju.

6/10

Rosa pantern slår till igen (1976)

Den förre polischefen sitter på mentalsjukhus då han besatt av tanken på att döda en viss inspector Closeua (Peter Sellers), vilket det sannerligen finns fog för.
Han rymmer, och hotar nu världen, om inte en viss inspector överlämnas till honom.

Från början var tanken att filmen skulle roa barnen, men dom tröttnade redan i vinjetten.
Såg den som tonåring, och kände redan då att jag vuxit ifrån den här typen av snubbelhumor.
Enstaka scener är roliga, det får medges, och det är väl det som räddar den från totalsågning.
2/5

SSF: Brooklyn (2015) | 🌑🌑|

En irländsk ung tjej tar den stora båten över Atlanten och landar i 1950-talets Brooklyn där hon först vantrivs men sen finner kärleken. Samtidigt händer det grejer hemma i Irland som tvingar henne att välja: stanna i Amerika med sin nyfunna man eller återvända till det trygga hemlandet där familjen behöver henne?

Låter det tråkigt? Det är ganska tråkigt. Som äventyrsfilm är den tam, som kärleksfilm är den oorginell och historien generellt är förutsägbar och slätstruken. Det kan vara skönt med en film som inte går in 100% för att chocka filmvärlden utan mer är en återgång till dom klassiska filmerna - lite fin och småputtrigt mysigt sådär - och det känns absolut inte som tortyr att sitta igenom den, tvärtom är det oftast trevligt och uthärdligt - som ett tandläkarbesök där dom bara putsar, men tankarna efteråt är: "jag skulle behöva lite chips och ett Die Hard-maraton nu". Hyfsad film men ack så gjord.

Vad kan vi säga mer, Saoirse Ronan gillar jag och i den här huvudrollen gör hon ett fullgott arbete om än väldigt nedtonad och blygsam hela vägen - jag känner inte utvecklingen av hennes karaktär på slutet, hennes "uppväxt". Det är roligt när hon är sjösjuk på skeppet och tampas med sina hyttgrannar om den toalett det är meningen att dom ska dela på. Övriga karaktärer är också väldigt nedtonade och inget som lämnar nåt intryck. Filmen är välgjord och tidsmiljön sitter där den ska, det känns 50-tal både i Amerika och Irland. Musiken är passande och det bjuds även på en och annan irländsk folksång. Sen som kvinnoporträtt på den tiden är det intressant att se hur dom förväntades upprätthålla olika normer som idag känns märkliga.

Det känns lite "bortkastat" att göra en storbudget-film av en så enkel historia när den lika väl kunnat göras för tv men visst, säkerligen kommer många gilla den - rent av älska den. Många kommer likt mig gäspa ofta men ändå trivas i dess sällskap och en del stänger säkert av efter en kvart. En ofarlig film, på både gott och ont.

Hans ledsna ansikte står absolut i fokus men även Vikander gråter sjukt mycket. Det blir för mycket gråtande helt enkelt och då tappar det den känslosamma kraft det är meningen att den ska ha.

Armed and Dangerous (1986)

John Candy och Eugene Levy spelar två nyanställda säkerhetsvakter som anar oråd och korruption mellan vaktbolaget de jobbar på och den väldigt starka fackförening som agerar hotfullt mot sina medlemmar. Dessutom är fackföreningens ordförande Martino (Robert Loggia) en kriminell bedragare.

Parallellerna till maktstrukturen inom LO känns inte alls igen... Denna komedi hade sina roliga stunder, främst i början, och både Candy och Levy spelade ut sina komiska talanger för fulla hus. Men det räckte inte för helhetens skull då manuset var svagt och för det mesta var det mer trams än humor.

Jag kan tänka mig att Armed and Dangerous är en ypperlig bakfyllefilm, då man verkligen kan koppla bort hjärnan, om man är på det humöret.

Betyg: 2/5

Down with love (2003)

Platsen är New York 1962, en kvinna släpper en bok om att män inte behövs för kärlek.
En playboy bestämmer sig för att bevisa att hon visst kan bli kär.

Välgjort, man lurade mig fullständigt till en början, jag trodde verkligen att det var en film från 1962.
Man har verkligen ansträngt sig för det tidstypiska.
Filmen hade mycket väl kunnat vara en, av de dussintals, romantiska komedierna från den tiden.
Kunde gått ha varit lite kortare, poängen hade redan kommit fram.
3/5

Easter parade (1948)

Fred Astaire dumpas av sin danspartner, och tar en balettflicka på måfå, Judy Garland.

Det här brukar inte vara min typ av film, men till och med jag hänförs av de fina dansnumren, kanske är Fred som bäst här.
Den lilla tid som blir över åt handling är kanske inte så mycket att hänga i julgran.
3/5 tycker jag nog att den är värd.