Diary of a Chambermaid (1964)
Kammarjungfrun Célestine börjar arbeta hos en familj i Normandie. Husbonden är fruntimmersgalen och hans svärfar är skofetischist.
Så bra som den här filmen börjar så trodde jag nästan att jag skulle få sätta min första femma för i år ett tag. Karaktärerna, med sina olika quirks som får representera överklassens avsaknad av moral, och setting presenteras på ett sätt som snabbt ger tittaren koll över allting. Den är rolig, väldigt konkret i sin kritik och samtidigt subtil nog att inte skriva tittaren på näsan.
Sedan tar filmen en vändning och i samma veva tappar den lite av sin skärpa och den lyckas aldrig riktigt återhämta sig. Den faller en bra bit från det toppbetyg jag hade hoppats på. Den lyckas fortfarande hålla mig engagerad och underhållen rakt igenom och alla de positiva aspekter är där. Kamera-arbetet är också något av Buñuels bättre. Han är fantastisk på många sätt men foto har aldrig varit det som karaktäriserat honom för mig.
Diary of a Chambermaid (1964) visar på att han kan när han vill med den aktiva men klipp-konservativa kamera som följer Célestine och de andra.
3.5/5