Citat:
It’s a Wonderful Life (1946)
http://www.imdb.com/title/tt0038650/?ref_=rvi_tt
George Bailey (James Stewart) har under hela sitt liv åsidosatt sig själv för att människorna runtomkring honom ska få en drägligare tillvaro. När det ser som mörkast ut och han funderar på att ta självmord kommer ängeln Clarence (Henry Travers) ner och ger honom ett annat perspektiv, nämligen hur saker och ting hade varit om han inte hade funnits överhuvudtaget.
Wow, det här var en riktigt tearjerker. Blev faktiskt tårögd mot slutet. Det är en storebrors last i livet att vara den ansvarstagande personen i gruppen. George Bailey visar gång på gång hur han trots sina egna äventyrliga drömmar om att resa runt och upptäcka världen ändå väljer att stanna kvar och omhänderta familjefirman och hjälpa sin familj och hembygd istället. James Stewart är väldigt bra i rollen. Det är väl i några scener som jag tyckte att han överspelade och tog i för mycket, särskilt mot slutet, men under större delen av filmen är det han som bär filmen med sitt lysande skådespel. Vi sympatiserar och känner med honom när han måste offra sina drömmer och egna pengar för att hjälpa sin bror och sina medmänniskor.
Resten av skådespelarna gör ett bra jobb. Blir ju lite mer stereotypa karaktärer för Stewart att agera mot. Jag tänker främst på Lionel Barrymore i rollen som Mr. Potter, krösus i staden som nästan äger allting, är en nidbild på den hjärtlöse kapitalistiska affärsmannen som inte bryr sig om sina medmänniskor. Det fungerar väl i handlingen men blir kanske lite tröttsamt i längden. Donna Reed som Mary, sedermera fru till Stewarts karaktär, lyser upp skärmen med sitt vackra inre och yttre. Hon blir tillsammans med sin man en ledstjärna för den altruistiska livsfilosofin som de båda verkar leva efter.
Fotot var överraskande bra i filmen. Frank Capra vet hur man berättar en film visuellt med kameran. Riktigt snyggt i flera scener. Musiken tänkte jag inte så mycket på. Antar att den fungerar bra då jag inte kan klaga på den.
En närapå 70 år gammal klassiker som jag inte har sett tidigare har äntligen blivit sedd, och vilken välgjord film det är! Kanske vill jag gå ut 2015 med ett stort bang och sätter nu min tredje femma på mindre än en månad, men detta var verkligen en stor film som berörde mig djupt. Det tidlösa temat om att den som har vänner är rik hur fattig han än är och att livet trots alla motgångar ändå är värdefullt och värt att leva är vackert och hjärtevärmande. Jag förstår att den har blivit en julklassiker och det kommer den hädanefter att vara för min del också. En riktigt bra film!
Betyg: 5/5!
http://www.imdb.com/title/tt0038650/?ref_=rvi_tt
George Bailey (James Stewart) har under hela sitt liv åsidosatt sig själv för att människorna runtomkring honom ska få en drägligare tillvaro. När det ser som mörkast ut och han funderar på att ta självmord kommer ängeln Clarence (Henry Travers) ner och ger honom ett annat perspektiv, nämligen hur saker och ting hade varit om han inte hade funnits överhuvudtaget.
Wow, det här var en riktigt tearjerker. Blev faktiskt tårögd mot slutet. Det är en storebrors last i livet att vara den ansvarstagande personen i gruppen. George Bailey visar gång på gång hur han trots sina egna äventyrliga drömmar om att resa runt och upptäcka världen ändå väljer att stanna kvar och omhänderta familjefirman och hjälpa sin familj och hembygd istället. James Stewart är väldigt bra i rollen. Det är väl i några scener som jag tyckte att han överspelade och tog i för mycket, särskilt mot slutet, men under större delen av filmen är det han som bär filmen med sitt lysande skådespel. Vi sympatiserar och känner med honom när han måste offra sina drömmer och egna pengar för att hjälpa sin bror och sina medmänniskor.
Resten av skådespelarna gör ett bra jobb. Blir ju lite mer stereotypa karaktärer för Stewart att agera mot. Jag tänker främst på Lionel Barrymore i rollen som Mr. Potter, krösus i staden som nästan äger allting, är en nidbild på den hjärtlöse kapitalistiska affärsmannen som inte bryr sig om sina medmänniskor. Det fungerar väl i handlingen men blir kanske lite tröttsamt i längden. Donna Reed som Mary, sedermera fru till Stewarts karaktär, lyser upp skärmen med sitt vackra inre och yttre. Hon blir tillsammans med sin man en ledstjärna för den altruistiska livsfilosofin som de båda verkar leva efter.
Fotot var överraskande bra i filmen. Frank Capra vet hur man berättar en film visuellt med kameran. Riktigt snyggt i flera scener. Musiken tänkte jag inte så mycket på. Antar att den fungerar bra då jag inte kan klaga på den.
En närapå 70 år gammal klassiker som jag inte har sett tidigare har äntligen blivit sedd, och vilken välgjord film det är! Kanske vill jag gå ut 2015 med ett stort bang och sätter nu min tredje femma på mindre än en månad, men detta var verkligen en stor film som berörde mig djupt. Det tidlösa temat om att den som har vänner är rik hur fattig han än är och att livet trots alla motgångar ändå är värdefullt och värt att leva är vackert och hjärtevärmande. Jag förstår att den har blivit en julklassiker och det kommer den hädanefter att vara för min del också. En riktigt bra film!
Betyg: 5/5!
Håller med om allt du skriver! Älskar Jimmy!
