Såg den på bio och tror den lämpar sig där bäst. Inte mycket fel med denna film! Strålande visuellt, Matt Demon är stabil i huvudrollen, olidligt spännande osv.
Gillar verkligen att den inte alltför mycket fokuserar på den psykologiska biten med att vara ensam på Mars, utan mer på hur han och Nasa ska lösa det. Matt är en tuff jävel och ligger inte och bölar i fosterställning hela filmen.
Kort och gott en extremt tight popcorn blockbuster! Min bästa Bio upplevelse sedan Mission Impossible: Rogue nation
Vi verkar gilla den båda två, fast där du ser den som en bra tillbakagång från Skyfall tycker jag att denna saknar just det där lilla extra som fick mig att ge Skyfall en femma. Olika smak men kul att vi verkar gillar den här filmen lika mycket.
Håller med om Christoph Waltz. Karln är hetare än vulkanlava och om Tarantinos enda bestående bidrag i filmhistorien var att göra Waltz känd i Hollywood så är det gott nog. En riktig filmskatt och gåva som skådespelare.
Gillar Bondfilmerna (Speciellt Goldeneye) Men gillade inte Skyfall super mycket. Älskade dock Casino Royale på alla sätt och vis. Tror du att man kommer uppskatta Spectre om man jämför den med Casino Royale?
Jag vill säga att jag uppskattar PTAs filmer just för att han känns som en av få amerikanska "mainstream"-regissörer som vågar göra något unikt och eget men jag lyckas bara bli mer och mer besviken för varje gång jag ser en av hans filmer.
Magnolia är ett plottrigt drama med flera olika narrativ som pågår alldeles för länge. En lång uppbyggnad som inte riktigt leder någonstans och som tappar sitt tappa ungefär två timmar in (och då är det ändå en långsam timme kvar). Hur Tom Hanks fick en oscarsnominering för bästa manliga biroll kommer nog alltid vara ett mysterium för mig.
En rätt häftig film med intressanta skådisar och karaktärer och handling. Och jag gillar våldet och goret. Dock flippar den ut i upplösningen då den blir totalt orealistiskt. Filmen hade kunnat få ett högre betyg om den enbenta tjejen inte sprang runt med sin benprotes som är ett maskingevär och skjuter hela tiden.... Det strider även mot vad fantasin kan producera, haha. Dock inte roligt som beståndsdel i filmen...
3.5/5
Skitbra actionkomedi, riktigt feel good! En film jag kommer se många gånger när jag är nere, sjuk osv. Eddie Murphy är perfekt och han gör mig glad bara han skrattar. Jag älskar när han jävlas med de andra snutarna, och många skämt är väldigt roliga. Bra action också.
Denna mytomspunna nazistiska SS-division där krigsbrott var standard både i väst och i öst. Därför är det härligt att det kastas lite ljus över den division av soldater hur de stred och gick på civila osv. Så det är en dokumentär i färg mestadels.
Extremt begåvade Toni Servillo spelar introvert speltorsk som stjäl från sitt jobb för att bekosta sin hobby, efter ett tag stiftar han bekantskap med en yngre förmåga som inte pratar Italienska (filmens språk) trots sina kommunikationsproblem lyckas ändå Servillos karaktär och den yngre kvinnan skapa någon form av relation och han får motivation att rycka upp sig men är det för sent?
Överlag avskydde jag denna filmen, Servillo är som sagt ovan mycket bra men den har extremt lite dialog och använder sig av omotiverat långa scener hela tiden, kameraarbetet är inte speciellt imponerande heller så alla dessa faktorer tillsammans gör denna filmen till en oerhört långdragen historia som endast kan rekommenderas till folk med svår insomnia.
Extremt begåvade Toni Servillo spelar introvert speltorsk som stjäl från sitt jobb för att bekosta sin hobby, efter ett tag stiftar han bekantskap med en yngre förmåga som inte pratar Italienska (filmens språk) trots sina kommunikationsproblem lyckas ändå Servillos karaktär och den yngre kvinnan skapa någon form av relation och han får motivation att rycka upp sig men är det för sent?
Överlag avskydde jag denna filmen, Servillo är som sagt ovan mycket bra men den har extremt lite dialog och använder sig av omotiverat långa scener hela tiden, kameraarbetet är inte speciellt imponerande heller så alla dessa faktorer tillsammans gör denna filmen till en oerhört långdragen historia som endast kan rekommenderas till folk med svår insomnia.
5/5, klart sevärd!
Av din recension att döma borde denna inte vara värd toppbetyg såsom 5/5? De filmer jag har sett med Servillo har han alltid varit sevärd. Har haft ögonen på Paolo Sorrentinos film Il Divo (2008) med just Servillo i huvudrollen som den f.d. italienske premiärministern. Giulio Andreotti.
Nu har visserligen Kirk Douglas skrivit en utmärkt recention.
Fem män rånar en guldtransport som går med järnväg, man delar upp sig i tre lastbilar, vars resa vi får följa på deras väg mot Californien.
Riktigt hyfsad film, med en smart handling.
Kanske filmen som låg till grund för Den vilda jakten på cadillacen.
Stafford Repp, en av rånarna, skulle senare spela den klantiga polisen Ohara i Batmanserien.
4/5, tack för den Kirk.
Roligt att du uppskattade min tipsade film. Du borde registrera dig på Filmtipset så du kan betygsätta dina filmer där också och samtidigt hålla reda på vilka du sett.
Angående filmer på Youtube har jag fastnat för amerikanska B-filmer från förr där en läkare spelar huvudrollen och varje film handlar om hans möte med patienter och sjukdomar han förhoppningsvis kan bota. Dansken Jean Hersholt spelade läkaren Dr. Christian i 6 filmer på 30/40-talet. Har själv sett några stycken och tycker de är mycket trivsamma, kanske något för dig? Mycket kort speltid dessutom ca 1 h/per film.
Roligt att du uppskattade min tipsade film. Du borde registrera dig på Filmtipset så du kan betygsätta dina filmer där också och samtidigt hålla reda på vilka du sett.
Angående filmer på Youtube har jag fastnat för amerikanska B-filmer från förr där en läkare spelar huvudrollen och varje film handlar om hans möte med patienter och sjukdomar han förhoppningsvis kan bota. Dansken Jean Hersholt spelade läkaren Dr. Christian i 6 filmer på 30/40-talet. Har själv sett några stycken och tycker de är mycket trivsamma, kanske något för dig? Mycket kort speltid dessutom ca 1 h/per film.
Hade en sida för att hålla reda på sedda filmer, den är tyvärr nerstängd, så allt jobb var förgäves.
Har sporadiskt lagt upp tyckanden på filmtipset, men gillar inte sidan, den är så rörig, och sökmotorn är underlig.
Koyaanisqatsi har totalt golvat mig. Två gånger, samma kväll, var jag tvungen att se detta mästerverk till opus utav Godfrey Reggio och Ron Fricke.
Vi ser en värld i misär, med gudalika bilder, av denna så kallade värld. Reggio och Fricke, porträtterar amerikanska städer. Städer som St. Louis, där förortsprojektet Pruitt-Igoe står i totalt förfall och rivs ner. De tomma och spolade storstadsgatornas fylls med sånger som dansar längs trottoarkanten, i den slitna staden, någonstans där. Vi besöker även New York, Washington och Chicago där gatorna är lika tomma och lika spolade, lika borttappade, lika hänförande och lika vämjeliga i sin romantiserande form.
Mastodonta och storslagna bilder från Utah kanjoner med överväldigande landskap som likt en guds hand, frälser mig till förståelse.
Det är så mäktigt, jag kommer flera gånger på mig själv med att ha gåshud och sitta förstummad i förundran över den verklighet som beskrivs och förklaras här. För filmen är svaren på så många gåtor, i filosofiska tankespråk.
De gigantiska skyskraporna, målas upp som stadens kyrkor som reser sig mot himlen som fallossymboler för makt och rikedom.
Människor sliter ut gatorna med sina skor och jag vill träffa dem alla, jag vill höra deras livshistorier, eller bara sitta ner en kort stund och växla några ord. Jag vill tala med staden, känna pulsen från människorna, höra orden som viskas på bakgatorna. Känna dofterna från gatstenarna. Bara sitta och lyssna, på livet som går förbi, ännu en dag.
Minimalismen möter maximalismen i en monumental konstruktion. Världen mäts ut i mikro och makro perspektiv, vi får se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Exakta mått tas på samhällsstrukturerna för att hitta ett sammanhängande mönster i civilisationen.
Philip Glass gudalika soundtrack är som en kyrkosymfoni på LSD, galenskap blandat med totalistisk briljans. Både mäktigt och präktigt i balans.
Sektorns mekanik avbildas på heliga premisser där tid och rum bara är ord och inte faktum.
Surrealistiska närbilder på microship bländar till ett annat universum. Storstadsporträtteringen, innan den stora avslutningen, är bland det absolut mäktigaste jag upplevt på film. Över staden flyger vi i dess mörker och ser dess struktur ovanifrån, vi ser gatlyktor, neon och krossat glas, vi ser förändligheten i staden som hela tiden pågår, en dag är aldrig den andra lik. Stadens smärta och lidelse framställs subtilt i känslogripande personporträtt. Det finns så många porträtt, som jag skulle sälja min själ för, endast för en liten pratstund, få kolla på smärtan i deras ögon, få tala om stadens bedrövelse, få ta på och krama om, hämta kraft.
Den magnifika, överdådiga och episka finalen överträffar allting som någonsin hänt. Det är en rymdfarkost, på väg upp till stratosfären, men hann aldrig dit, exploderade i bitar, på väg upp. Just då finns det ingenting annat i hela världen än just den rymdfärjan, ingenting annat existerar, allting är ett uträknat skämt. I flera minuter får vi följa en brinnande del från rymdfärjan som likt en plastpåse i vinden, dansar sin väg ner genom luften.
Stadens mekaniska funktionalism om natten, påminner om filmspråket i 2001: A Space Odyssey, min absoluta favoritfilm. Detta var något av det absolut bästa jag någonsin har sett, har sett den två gånger nu, vissa delar tre gånger, på bara några timmar. Jag är helt tagen, helt förstummad. Det är på grund utav sådana här upplevelser som jag älskar film!
Betyg: 96/100
Vi hade många likadana filmer högt upp i våra topp-100 listor vill jag minnas(Synecdoche och Tree of life bl.a.). Så efter att jag såg denna recensionen igår var jag bara tvungen att se Koyaanisqatsi så snart som möjligt.
Men nu sitter jag här en halvtimma efter att den tog slut och på något märkligt sätt mår jag både illa och känner djup eufori. Sekvenserna den första tredjedelen är så gåshuds-vackra att jag nästan ramlar ur soffan. I kombination med den otroliga musiken blir detta storslaget. Skiftet till stadsmiljö gör att jag blir något förvirrad under den andra tredjedelen. En del som progressivt byggs upp med ett miserabelt storstadskaos och sedan kulminerar i ett så högt tempo att jag inte vet om jag klarar av att se klart filmen utan att behöva kräkas. Denna del framkallade en oerhörd stress och ångest hos mig. Framförallt sekvenserna inom industrin. Väldigt svårt att säga varför dock.
När kaoset har lagt sig och vi går ner i tempo så blir det återigen mycket vackert, framförallt scenen med den äldre damen som inte lyckas tända sin cigarett berörde mig på något märkligt sätt. Under finalen sitter jag likt dig och bara gapar av förundran men får samtidigt en känsla av tomhet.
Kort sagt kan jag bara säga att den berörde mig väldigt mycket. En helt otrolig film som lämnar en med mycket att fundera över. Jag kommer att se om den snart.
Nu ska jag försöka ladda om batterierna och se Dersu Uzala.
Såg den på bio och tror den lämpar sig där bäst. Inte mycket fel med denna film! Strålande visuellt, Matt Demon är stabil i huvudrollen, olidligt spännande osv.
Gillar verkligen att den inte alltför mycket fokuserar på den psykologiska biten med att vara ensam på Mars, utan mer på hur han och Nasa ska lösa det. Matt är en tuff jävel och ligger inte och bölar i fosterställning hela filmen.
Kort och gott en extremt tight popcorn blockbuster! Min bästa Bio upplevelse sedan Mission Impossible: Rogue nation
5/5!
Såg Interstellar direkt efter The Martian som är en film med liknande tema, fast ännu bättre! Rekommenderas.
Senast var det DOPE som levde upp till förväntningarna! 8/10
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
De filmer jag har sett med Servillo har han alltid varit sevärd. Har haft ögonen på Paolo Sorrentinos film Il Divo (2008) med just Servillo i huvudrollen som den f.d. italienske premiärministern. Giulio Andreotti.
