Ja det är verkligen en fantastiskt usel film. Att man ens kan göra något så dåligt med så mycket pengar och talang är en otrolig bedrift.
+2. Svintråkig och hjärndöd kalkon som visar hur dålig en film med en budget på över 200 miljoner dollar kan bli. Filmen är ett sömnpiller med noll underhållningsvärde, trots att nästan vad fan som helst händer i den. Eller så är det just på grund av att nästan vad fan som helst händer i den som den är så jävla tråkig. Det är svårt att leva sig in i en film som är för fantasifull. Så här skrev Roger Ebert i sin recension av "Wild Wild West", och jag håller helt och hållet med honom:
"In a movie where anything can happen, does it matter that anything does?"
Drama / Komedi om en diplomatfru som tar en schimpans som älskare.
Man kastas rätt in i handlingen då äktenskapsbrottet uppdagas under dom första tio minuterna varpå den äkta mannen i vad jag bara kan anta är ett försök att förstå frun / relationen föreslår att primaten ska flytta in i deras gemensamma bostad vilket såklart ger upphov till en hel del märkliga situationer.
Denna filmen har komiska element men är framförallt en Dramafilm vars viktigaste tema är svartsjuka och kärlek. Jag tycker att denna är sevärd, filmen har högt underhållningsvärde och är faktiskt rätt tänkvärd dessutom är Charlotte Rampling och Anthony Higgins mycket bra i huvudrollerna.
Dark Places Nästan alla i en familj blir dödade och den hårdrocksälskande sonen blir dömd för gärningen och beskylld för att vara en satanist och pedofil. När hans syster är vuxen blir hon kontaktad av ett gäng personer som vill lösa brottet eftersom de är säkra på att hennes brorsa är oskyldig.
Dålig film och Charlize Theron är lika tråkig som vanligt och visar återigen att hon är en kvinnlig Ben Affleck.
Sagolikt foto i lika sagolika miljöer och en egendomlig berättelse som jag skulle beskriva som något så motsägelsefullt som en romantisk revisionistwestern då den skildrar en rå och våldsam tid samtidigt som den istället för att lyfta fram våldet låter oss se skeendet genom ett trolskt skimmer.
Detta ger ibland intrycket av en förhöjd verklighet och något som nästan skulle kunna liknas vid en mild form av magisk realism där tittaren (som i det här fallet är jag) förtrollas och förbryllas då man i slutet av sagan, som är lika smärtsamt som vackert, bör minnas författaren Werners ord om att det förflutna kommer att ses "med selektiv nostalgi; mytologiserad och förskönad..." vilket lämnar mig med både en fadd smak i munnen och en tår i ögat.
För mig personligen är det en rätt unik känsla med en film som på ett så subtilt sätt låter betraktaren ifrågasätta vad man nyss sett och om det egentligen spelar någon roll då min upplevelse, precis som allt annat, kommer att blekna och glömmas bort (den som nu har lust att kräkas efter mitt hobbyfilosoferande är välkommen att göra så).
__________________
Senast redigerad av Situations 2015-09-22 kl. 02:58.
Kanske överdriver ett poäng men jag är väldigt förtjust i den här filmen och har sett den flera gånger. Den är inte bara oerhört snyggt filmad med en poetisk anklang hos själv berättelsen, och med flera träffsäkra observationer om livet, den är dessutom rolig och rörande. Plus att jag nästan kommer ihåg och saknar den tiden när man var ung och tjejernas lojalitet faktiskt var så där naiv och totalt äkta. Good times...
Denna filmen var faktiskt bra, men också otroligt konstig, men ändå så känns storyn och handlingen så nära mig. Även om det absolut inte är verkligt så kände jag karaktärernas situation på något sett och jag fick en fantastisk stund med denna filmen. Märklig, men på ett bra sett.
Två flickor försvinner i en misstänkt kidnappning och deras föräldrar ser frustrerat på hur polisutredningen trampar vatten medans dagarna går och hoppet om att finna dom vid liv rinner ut. En av papporna bestämmer sig för att ta saken i egna händer, att inte sky några medel för att hitta sin dotter, och ger sig in på en väg där det inte längre finns nån återvändo.
För det första förtjänar Hugh Jackman alla hyllningar han kan få. Hans tolkning av en frustrerad och desperat farsa är så intensiv, så laddad, att världen skälver under hans vredesutbrott. Sällan har desperation fångats med sån intensitet och jag skulle tänka två gånger om att dejta hans dotter i verkligheten. Han är skrämmande. Hans scener med Jake Gyllenhaal som spelar polisutredare slår det gnistor om och är som ett vulkanutbrott på väg att hända. Gyllenhaal är också fantastisk - alla är fantastiska med något av det starkaste skådespel jag sett av en ensemble. Paul Dano är lysande och värd ett hedersomnämnande för sin roll som förståndshandikappad som får utstå fruktansvärda saker.
Det är en i närmast perfekt thriller. Denis Villeneuve visar sig vara en av vår tids stora regissörer med endast en plump i sitt förvisso korta CV - Enemy (2013). Hans kommande Blade Runner film gör mig exalterad bortom ord. Med Prisoners skapar han en underbar nerv mellan varje karaktär och knyter ihop en komplicerad historia rasande skickligt. 2.30 bara flyger förbi och aldrig kompromissar han på spänningen eller lägger in onödiga saker. Jo, en anmärkning jag har är att i ett par scener klipps det av lite i förtid. Precis som i Se7en (1995) låter han kraftigt regn skapa en tung och dyster atmosfär och alla referenser till mästerverket Se7en får mig att dra på mungiporna.
Prisoners är också närapå ett mästerverk. Som dödspessimist älskar jag att det är mörkt rakt igenom utan några förmildrande ljusa stunder så publiken ska "orka med det". Obehagliga scener får verkligen ta sin plats. Den träffar helt rätt känslomässigt och storyn är skönt oförutsägbar till slutet men ändå inte långsökt efteråt. En stark och fängslande (höhö) film, på gränsen till ett snäpp högre betyg. 4/5
En av dom bästa filmerna jag sett på hela 2000-talet! Fantastiskt välgjord och spännande!
Sagolikt foto i lika sagolika miljöer och en egendomlig berättelse som jag skulle beskriva som något så motsägelsefullt som en romantisk revisionistwestern då den skildrar en rå och våldsam tid samtidigt som den istället för att lyfta fram våldet låter oss se skeendet genom ett trolskt skimmer.
Detta ger ibland intrycket av en förhöjd verklighet och något som nästan skulle kunna liknas vid en mild form av magisk realism där tittaren (som i det här fallet är jag) förtrollas och förbryllas då man i slutet av sagan, som är lika smärtsamt som vackert, bör minnas författaren Werners ord om att det förflutna kommer att ses "med selektiv nostalgi; mytologiserad och förskönad..." vilket lämnar mig med både en fadd smak i munnen och en tår i ögat.
För mig personligen är det en rätt unik känsla med en film som på ett så subtilt sätt låter betraktaren ifrågasätta vad man nyss sett och om det egentligen spelar någon roll då min upplevelse, precis som allt annat, kommer att blekna och glömmas bort (den som nu har lust att kräkas efter mitt hobbyfilosoferande är välkommen att göra så).
Denna filmen var faktiskt bra, men också otroligt konstig, men ändå så känns storyn och handlingen så nära mig. Även om det absolut inte är verkligt så kände jag karaktärernas situation på något sett och jag fick en fantastisk stund med denna filmen. Märklig, men på ett bra sett.
7/10
Jag gillar skräckfilmer, även om det är väldigt svårt att hitta tillräckligt bra sådana, men Poltergeist är verkligen inte min typ av film. Det är för mycket av allt. Det händer för mycket, för många grejer som flyger runt i luften, för många skelett, man får se för mycket och hela tiden. Man tröttnar. Jag gillar skräckfilmer som är mer subtila, där den kusliga stämningen byggs upp gradvis, där man inte får se spöket för tidigt (för då vänjer man sig och slutar vara rädd för att det ska dyka upp), och där det inte finns för många spöken eller andra övernaturliga entiteter (less is more i detta fall), och det mesta händer i ens egen fantasi...
"Plymouth Adventure" från 1952. En omtumlande film, som jag på något märkligt vis lyckats missa så här länge! Om the Founding Fathers med sina familjer på väg till Amerika på "The Mayflower" år 1620, med Kapten Christopher Jones vid rodret. Mycket välskrivet, med bitvis vacker och tänkvärd dialog och stark och berörande religiös musik, liksom lättare munter sådan.
Finast är kärlekshistorien mellan Kapten Jones (Spencer Tracey) och Mrs Dorothy Bradford (Gene Tierney). Ingen vet förstås om det har hänt i verkligheten, men så mycket är sant att:
Mrs Bradford dog oväntat i något som kunde ha varit ett självmord
"...and my scurvy-ridden crew, and the empty water casks and last crumbs of food. And my broken ship. And my nights alone. With this hunger for you that will not leave me. Perhaps it will end soon in the darkended sea - and good riddance to us all!"
Ger den 9/10!
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2015-09-22 kl. 20:24.
Såg precis Jurassic World. Jag tyckte den var ganska bra, rätt så spännande. Det fanns några saker jag tyckte var överdrivet men allt som allt var det en bra film. Den får 6/10.
Halvdokumentär vars syfte är att förmedla något förvirrat resonemang om att Jazzmusik är en manifestation för svart lidande och därför inte kan utövas av vita.
Går att se på grund av suverän musik och schysst foto men filmens budskap ger jag inte mycket för.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
