Vilken film såg du senast?

Welcome to the Rileys (2010)

Doug Riley, en man i medelåldern, behöver ett avbrott i sitt liv. Hans dotter dog när hon var typ 15 och sen dess har hans fru gått på mediciner och isolerat sig mer och mer för varje dag. Droppen som får bägaren att rinna över är när hans älskarinna plötsligt dör i en hjärtattack. Lite senare på en affärsresa till New Orleans stöter Doug på en ung strippa som väcker något inom honom och snart försöker han bli en fadersfigur för henne.

Ganska otippad story även om den inte är helt orealistisk. Det blir ganska spännande sen när han ska berätta för sin fru att han inte kommer hem från New Orleans. "Jo, jag stannar ett tag till. Har en liten strippa jag måste uppfostra och ta hand om...". James Gandolfini gör i princip sin Tony Soprano fast snäll, helt omöjligt att inte tycka om honom. Efter 6 säsonger av Sopranos är det dock lite ovant att se Gandolfini i en roll där han inte dödar folk med jämna mellanrum. Kristen Stewart har jag tidigare bara sett i Twilight och här spelar hon en roll som nog är raka motsatsen - en framfusig, fattig strippa med hård attityd. En ganska tuff roll som hon faktiskt klarar av riktigt bra. Det är inte direkt någon film som trollbinder en även om regi och allt det tekniska är bra. Ska man se den här skulle jag säga att det främst är för just Gandolfini och Stewart. Lite för mycket hjärtvärmande familjedrama och för lite edge för att få ett högre betyg av mig.

3/5

Deadbeat At Dawn (1988)

Underhållande lågbudget action/gängbråk/hämnd film.
Rätt så våldsamma scener fast med en hel del "cheese" inbakat så där typiskt 80-tal.

6 / 10

En av mina absoluta favoritfilmer som ni stampar ner i gruset.

Tycker man kan se en ganska tydlig Hitchcock-pastisch i sättet Scorsese använder musiken och fotot i filmen. Kanske lite too much men jag gillar stilen skarpt. Väldigt genretypiskt även om det kan bli för mycket och för övertydligt för vissa. DeNiros prestation eller hans karaktär i remaken är väl antingen att man älskar eller hatar den. Själv gillar starkt hans rollgestaltning. Tuff, hård och samtidigt sådär äckligt självgod och charmig som värsta aristokratskurken. Sällan man får se DeNiro spela sådär, annars brukar han vara lite inåtvänt och tystlåten i sina filmer, förutom när han verkligen hettar till och blir arg, men här spelar han en helt annorlunda karaktär än vad man är van vid att se honom. En av största behållningarna med filmen är att se DeNiro bjuda på sig själv som han gör här. Är också väldigt svag för sydstadsdialekt vilket spelar en stor roll i min förtjusning av filmen i allmänhet och DeNiros karaktär i synnerhet.

Ganska intressant också om hur det gick till bakom kulisserna med den här filmen. Var ju egentligen tänkt att Spielberg skulle regissera den och att Scorsese skulle göra Schindler's List, men de bytte projekt och Scorsese var väl inte alltför glad över att göra en remake på den gamla 60-talsfilmen. Skulle tydligen, enligt honom, ha varit första filmen där det verkligen kändes som att gå till ett jobb och arbeta, om jag minns rätt från en samlingsbok jag läste om Scorsese. Så han själv var inte så jättesugen på projektet, därför försökte han kanske medvetet göra den lite annorlunda och sätta om inte sin prägel på den så åtminstone försöka göra en så typisk genrefilm av materialet. Ändrade om lite i familjestrukturen så att de skulle ha interna bråk istället för att vara glada som i originalet. Fast jag har ej sett originalfilmen från 1962 så jag kan inte uttala mig med säkerhet om den, men Cape Fear anno 1991 är faktiskt min favoritfilm av Scorsese och en av de bästa/minnesvärda prestationer jag har sett av DeNiro efter The Deer Hunter.

Vill inte starta något bråk men jag kände att jag behövde försvara den här filmpärlan, då jag älskar den högt.

Den är grym! Äkta guerilla-film!


Hell no, inget bråk! Förstår varför du gillar filmen, du beskrev det hela mycket bra. Det du skriver om DeNiro stämmer verkligen, det är en väldigt annorlunda roll för honom. Och även om jag inte tycker att filmen är bra, så kan jag ju inte säga annat än att den är underhållande i alla fall.

Själv tycker jag att det är en av De Niros bästa roller efter 1990. Innan dess gjorde han ju några storslagna, men efter Cape Fear vette fan, då blev det bara samma mimik i likartade roller. Den buttre gangstern liksom.

Igår såg jag Catch and Release från 2006 i regi av Susannah Grant. Handlar om Gray (Jennifer Garner) vars fästman precis dött. Hon försöker acceptera snubbens död och hantera alla hemligheter han lyckats dölja för henne. Sam (Kevin Smith), Dennis (Sam Jaeger) och Fritz (Timothy Olyphant) är tre färgstarka personligheter som försöker finnas där för henne och det är på gott och ont.

Jag förväntade mig inget mästerverk och det är det verkligen inte heller. Underhållande är den i alla fall och man får sig åtminstone ett par skratt. Jennifer Garner är som vanligt bra men det här är ingen av hennes bättre filmer. Filmen är klart godkänd och duger till att fördriva tiden med i brist på annat men det är väl också allt.

Jag ger filmen betyget 5,5/10.

SSF: Avengers: Age of Ultron (2015.) Ett ondskefullt datavirus hotar stänga ner all porr på nätet och våra superhjältar i Avengers samlas återigen för att stoppa dom genomvidrigt onda planerna - mer motiverade än någonsin och med en världs ångest på sina axlar. Nej, en sån genialisk handling får vi såklart inte. Det här är en vanlig superhjältefilm: en ny superskurk introduceras, hjältar splittras och loppet verkar kört, på slutet när skurken är på vippen att förgöra världen enas dom återigen och under en parad av sista sekunden räddningar av så gott som alla karaktärer lyckas dom på nåt sätt både överleva, krossa skurken och rädda världen.

Behöver jag nämna att jag är trött på superhjältefilmer? Jag blir extra trött när dom är så blaskiga som den här. Tråkig skurk som visserligen har en hyfsat cool röst men som tillför absolut ingenting i den flora av superskurkar vi sett innan, trötta hjältar utan djup och mening, skämt som fick mig vilja kväva Iron Man med en skämskudde varje gång han öppnade truten, förutsägbar handling, dåligt klippt där tempot böljade upp och ner utan att finna en balans, nya karaktärer där inte en enda en gjorde mig exalterad - The Vision liksom? En design som slängdes ihop på lunchrasten och menlös som en knähund, tillförde ingenting.

Att se Hulken hoppa mellan skyskrapor, flyga igenom skyskrapor och jonglera med skyskrapor är underhållning om man är på rätt humör men överlag var actionscenerna snabbt tröttsamma och utan finess. Vilken tur då att dom kastat in en romans mellan Natasha och Hulken för att fräscha upp det hela! Sicken otur att den var närmast olidlig att traggla sig igenom då... Dom misslyckas med att få oss att lida med våra hjältar, känna att dom är i fara. Känslan som byggs upp nu är att dom kan brinna i tio timmar och få hjärnan nedmald och ändå gå/flyga därifrån med ett leende på läpparna. Till och med dom mänskliga karaktärerna utan superkrafter studsar runt som en random Bumbibjörn och tål mer stryk än ett medelstort land.

Det är inte längre häftigt att se så många superhjältar i en och samma film. Det blir urvattnat och ytligt och jag har tröttnat rejält. 1/5

Tack för trivian. Mer sånt här i tråden!

Trodde att du menade allvar med porrstoryn och funderade på hur fan jag hade missat det och om det kanske var värt att se filmen bara därför.

Sen en sak jag funderat på ett tag, vad menar du med SSF?

Den där värdelösa godingen måste jag se igen!

Det står för Senast Sedda Film. Jag skriver primärt för mitt Instagram-konto och då skiljer jag ut vilka bilder som är filmrecensioner med SSF gentemot dom vanliga vardagsbilderna. Och nu på senare tid har jag börjat kopiera in texten även i den här tråden, då följer SSF med. =)

"Cicciolina amore mio" (1979).

En ung man är fullkomligt besatt av den vackra och otroligt sensuella Ilona Staller. Den stackars mannen tänker dag och natt på hennes kropp, hennes ögon och sensuella mun. Det är ingen porrfilm men lättsam och sensuell som en mjukporrfilm. Ganska rolig mellan varven också.

7/10