Vet inte. Det hände inte jättemycket egentligen. Rätt underhållande ändå. Endel av King's klichéer finns där som vanligt men det räkande jag med. Har du ändå inget vettigt för dig så duger den.
San Andreas Ytterligare en film där man lyckas förutsäga vad som ska hända långt innan det händer. Jag glodde på den i ca tjugo minuter innan jag raderade den från hårddisken.
Betyget blir 2/10
Horribel film. Proppfull av alla tänkbara klichéer. Själv pallade jag 15 minuter.
Jag gick definitivt in med väldig skepsis. Majoriteten av Ted 2's recensioner har signalerat ett ordentligt bottennapp. Jag har historiskt sett inte lockats särskilt mycket av infantil och hysterisk dussinkomik; med några undantag. Ted 2 är ett av dom. Filmen har några dippar/trasportscener och kunde gott varit en halvtimme kortare. Trots detta så når den hela vägen fram, för mig. Tidvis så skrattar jag ljudligt, exempelvis när Liam Neeson gör en genial cameo, och jag är road hela vägen fram. Jag tror en del av den goda mottagningen kan tillskrivas mina låga förväntningar så jag kan bara tacka er som skrev ner filmen. "Spolade" tillbaka filmen och såg den igen samma kväll.
Här följer den längsta och mest dedikerade recension jag någonsin skrivit på en film. Det var kul att skriva, men det tog ju över en timme att knåpa ihop det här. Fattar inte hur exempelvis Lotso kan orka göra det här så ofta. Kredd till er som gör det!
Cape Fear (1991)
Bakgrund till filmen: Cape Fear från 1991 är alltså Martin Scorceses remake av filmen från 1962 med samma namn. I originalet spelar Robert Mitchum rollen som nyutsläppt från fängelse med bara hämnd i sikte, en roll han antagligen fick pga att han hade exakt samma roll i Night of the Hunter (1955). Ja det jag egentligen vill komma fram till är att storyn i Cape Fear tycktes vara väldigt lik den i Night of the Hunter, vilket gjorde mig lite orolig. Men filmen har lyfts fram som en av de bästa Southern Gothic-filmerna, en genre jag lärt mig älska genom filmer som Deliverane (1972) och Southern Comfort (1981).
Cape Fear bygger på romanen The Executioners till skillnad från Night of the Hunter som bygger på romanen Night of the Hunter, så jag var inte orolig för att det skulle vara exakt samma grej, men de verkade påminna skrämmande mycket om varandra.
Scorcese och jag: En sak som talade emot filmen var alltså att jag var rädd att den skulle var för lik Night of the Hunter. En annan sak jag oroat mig för var hur olika Martin Scorcese (regissören) och jag tycktes vara i vår filmsmak. Martin och hans ögonbryn gillar filmer om manliga män som gör manliga saker. Allt är så arketypiskt macho att det nästan slår knut på sig själv. Detta är i alla fall min mentala bild av hur en Scorcese-film ter sig, men då har jag ändå bara sett Taxi Driver (1976) och Shutter Island (2010). Mina "att se"-listor är fyllda av filmer som Scorcese gjort, såsom Raging Bull (1980), Goodfellas (1990), Casino (1995), Gangs of New York (2002), The Aviator (2004), The Departed (2006) och The Wolf of Wall Street (2013). Men pga min oförmåga att sympatisera med Scorcesiska machomän har jag alltså undvikit att se samtliga dessa, och istället låtit dem stå kvar på att se-listorna, orörda.
Till saken: Cape Fear gjorde mig ytterst besviken. Jag ska försöka bryta ner varför. Men jag gör det innanför en spoilertagg, för nu kommer filmen spoilas.
Antagonisten, eller om han är protagonisten (jag kan allvarligt talat inte avgöra om man ska gilla honom eller inte, jag gör det inte i alla fall), är okarismatisk och därtill finesslöst överlägsen hela tiden. Vi vet att han snart dyker upp. Vi vet att alla försök att få kol på honom är meningslösa. Vi vet att familjen inte kan fly från honom. Filmen misslyckas kapitalt med att skapa någon som helst nerv, eftersom vi inte vid ett enda tillfälle har sett honom misslyckas.
Det går naturligtvis att göra bra omänskliga antagonister som inte går att ta kol på, det har vi sett i exempelvis Halloween (1978), men nyckelordet där är just omänskliga. Där Michael Myers (i Halloween) är ett stumt psykfall utan ansikte som mer agerar som en mördarrobot, tillskrivs Max Cady, som skurken heter, snarare en bunt mänskliga (uteslutande positiva) egenskaper. Han upplevs som charmig och lyckas förföra flera kvinnor med enda syftet att utnyttja dem. Många scener fokuserar på hans muskler, hur han klär i tangakalsonger och hur mycket han tränar. Men det jag har allra svårast för är attityden som Robert De Niro (mycket skickligt, kan tilläggas) utstrålar. Ni känner alla till den här typen av killar vars hela existens tycks kresta kring att se så arketypiskt macho ut som möjligt. Ta mycket plats, tala som att den du talar med är avundsjuk på dig, kisa med ögonen på det där vidriga sättet som du bara gör om du vill utstråla självgodhet.
Antagonisten är kort sagt mitt största problem.
Det näst största problemet är filmens förutsägbarhet. Filmen innehöll två timmar utgången mellanmjölk, helt utan någon som helst pulshöjare. Inte en enda. De allra flesta scener var utgången alldeles uppenbar på, och de som inte var uppenbara var istället ointressanta.
I slutskedet, när Max Cady härjade på en båt, var det en sak som stod klar. Det enda sättet familjen skulle kunna klara sig ur det här var om båten krängde till eller körde på någonting så att han hamnade ur balans och de fick en chans att fly. Och döm av min bristande förvåning när så också hände. När Cady och Sam Bowdy, protagonisten spelad av Nick Nolte, slutligen låg kraftlösa och slog på varandra, med Cady galet skrattande, då exploderade nästan förutsägbarhetsmätaren. Tack och lov att den var över kort därefter.
Om jag skulle betygsätta filmer efter hur ofta jag facepalmar, så skulle den här få höga betyg. För många slag i ansiktet blev det, och många uppgivna händer som höjdes över huvudet när jag frågade mig "varför!?". Varför inte göra någon enda liten twist? Flera gånger frågade jag mig om filmen i själva verket försökte parodisera någonting. Undrar om det inte gjort sig ganska bra med ett laugh track. Familjen tror att de är säkra igen. Max Cady tittar fram igen. Burkskratt. Tre hårdföra män försöker klubba ner Max Cady. Cady övermannar dem. Plats för skratt.
Och på tal om scenen där tre karlar ska spöka på Cady. Här skiljer sig min och Roger Eberts åsikter markant. Ebert skrev i sin recension: "Nolte's character [..] finally agrees [...] that maybe three guys should be hired to pound some sense into Max Cady. When Cady thrashes the three goons and comes looking for the Nolte character, we realize the complexity of this movie. "
Där jag ser förutsägbarhet ser Ebert komplexitet. Jag är en glaset är halvtomt-kille, Ebert är (var) en glaset är halvfullt-kulle.
Jag hoppas att det framkommit hur mycket jag ogillade den här filmen. Skådespelarna i all ära, de gjorde ypperliga insatser, men det var i det här fallet verkligen att måla läppstift på en gris. Kanske rentav att en hel arsenal välrenomerade sminköser varit framme, men det är alltjämt fortfarande en gris. Filmen får rungande betyg 1 av 6 och tyvärr är jag fortfarande inte det minsta såld på Martin Scorcese.
Bonus, två exempel på töntighet!
Exempel 1. Max Cady sitter på en mur i en scen som jag antar ska vara skrämmande. Men varför har han klättrat upp där och intagit samma position som en fotbollsmålvakt i en gruppbild? Har han planerat att verka kusligt avslappnad, och sitter nu och bara väntar på att någon ska titta ut på honom? Och framför allt, är det den här töntiga scenen som inspirerade en annan töntig scen, där Rickard Wolff (I Änglagård (1992)) gör exakt samma effektsökande tönteri fast på en gravsten?
Exempel 2. Max Cady är nästan skrämmande lik Sean Penns pundar-karaktär från Fast Times at Ridgemont High (1982). I'll just leave it at that.
Jag gick definitivt in med väldig skepsis. Majoriteten av Ted 2's recensioner har signalerat ett ordentligt bottennapp. Jag har historiskt sett inte lockats särskilt mycket av infantil och hysterisk dussinkomik; med några undantag. Ted 2 är ett av dom. Filmen har några dippar/trasportscener och kunde gott varit en halvtimme kortare. Trots detta så når den hela vägen fram, för mig. Tidvis så skrattar jag ljudligt, exempelvis när Liam Neeson gör en genial cameo, och jag är road hela vägen fram. Jag tror en del av den goda mottagningen kan tillskrivas mina låga förväntningar så jag kan bara tacka er som skrev ner filmen. "Spolade" tillbaka filmen och såg den igen samma kväll.
Stark 4/5!
Jag uppskattade den inte lika mycket som du, men jag håller med om att den fått lite väl mycket skit. Om man är sugen på lite hjärndöd underhållning en kväll så är den helt klart ett bra val, även om ettan är ett ännu bättre val.
Först ut var Christina's House i regi av Gavin Wilding. Filmen handlar om Christina (Allison Lange) som på många sätt är en helt vanlig tonårstjej. Hon bor i ett hyreshus tillsammans med sin pappa (John Savage) och sin lillebror (Lorne Stewart) medan hennes mamma (Chilton Crane) vårdas på ett mentalsjukhus. Hon umgås med sina vänner och tar hand om sin bror på fritiden medan hennes pappa arbetar och hon har en pojkvän (Brendan Fehr) som hennes pappa ogillar. Men konstiga saker händer både i och omkring deras hus - saker försvinner spårlöst och dyker sedan upp på samma plats, möbler flyttas omkring och mystiska lappar dyker upp men snart börjar ännu värre saker hända.
Det här var en av mina favoritfilmer under tonåren och den står sig fortfarande. Filmen är ganska spännande och emellanåt flyger misstankarna åt alla håll. Skådespelarna är bra och särskilt då Allison Lange.
Och nu ska man väl betygsätta filmen. Jag bryr mig egentligen inte om betygsättningarna på IMDb men denna film har där fått betyget 4,0/10 vilket jag anser vara lite för lågt. Jag ger den 6,2/10.
Näst ut var Civic Duty i regi av Jeff Renfroe, som handlar om Terry (Peter Krause) som blivit arbetslös. Han har fått en ny granne vid namn Gabe Hassan (Khaled Abol Naga) och Terry blir mer och mer övertygad om att Gabe är terrorist, så han börjar spionera på Gabe och kontaktar till och med FBI och ber dem gripa in. Men ingen tror på Terry så till slut bestämmer han sig för att ta saken i egna händer.
Skådespelarnas insatser kan man inte klaga på men på omslaget står det att det ska vara en thriller och det anser jag inte stämma till 100% - dramathriller hade passat bättre. Hur som helst så jag gillar jag i alla fall filmen och jag vill gärna se den fler gånger.
På IMDb har filmen fått betyget 6,3/10 och för en gångs skull är mitt betyg ganska nära - jag ger den nämligen 6,0/10.
__________________
Senast redigerad av Luke-Skywalker 2015-08-30 kl. 14:21.
Kul att du att du la ner tid på din recension. Trist bara att du inte gilla den, en av mina favoriter med Scorsese, lätt 4/5. Förstår dina poänger, framförallt den sistnämnda. Jag blev dock så pass överrumplad av De Niros skådespel, blev lite rädd för honom faktiskt, så jag funderade inte över historiens komplexitet.
Förövrigt så är en film jag skulle rekommendera av Scorsese The King of Comedy, där De Niro verkligen inte är macho. Är besläktat med Taxi Driver, men med en lite mer "underfundig" approach.
Även den bortglömda Alice Doesn't Live Here Anymore, där en kvinna faktiskt spelar huvudrollen. Inte heller är det vilken kvinna som helst, utan Ellen Burstyn!
Tyvärr var den inge vidare, för teatralisk och för melodram, inte någon av Ingrids bästa insatser heller.
Fotot och miljöerna är hur läckra som helst och gör att filmen klarar Godkänt med nöd och näppe.
Älskade filmen och var tvungen att se den två gånger i rad. Rörande film med sympatiska och äkta karaktärer som man verkligen känner för, speciellt Charlie och Peter. Det är inte bara en vanlig feelgod-film som det ofta är i genren coming out of age. Tårarna rann vid scenen när Charlie ringde sin syster för att han mådde dåligt och ville skada sig själv.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!