Shame (2011)
Av Steve Mcqueen
I skuggan av den flerfaldigt hyllade 12 years a slave är det lätt att glömma att regissören Steve McQueens faktiskt gjort andra filmer. En heter Hunger som jag kan rekommendera för alla, den senare är Shame. Shame har fått, om än bra recensioner, inte fullt lika mycket beröm som de andra. Finns det någon anledning till detta, eller har Shame inte fått vad den förtjänar?
På en tunnelbana sitter en man och tittar på en ung kvinna. Hon tittar tillbaka och deras blickar möts i flera sekunder, kanske en minut. Han vill ha henne och hon lyckas nästan övertalas. Michael Fassbender spelar Brandon, en ung, snygg och rik affärsman som på ytan är framgångsrik men i hemlighet brottas med ett urholkande sexmissbruk. En snuskig film med Fassbender längst fram är bara det nog för att fånga de flestas intresse. Men ifall någon förväntar sig något snyggt och sexigt blir Shame ett slag i magen. Sex är för honom en rutin som behöver mättas på samma sätt som hunger. Det är smutsigt och framförallt skamligt. En dag dyker hans syster upp. Hon behöver hjälp och har ingenstans att bo. Systern för med sig saker från det förflutna Brandon inte vill veta av längre. Sexberoendet går djupare och djupare ner i märgen tills det knappt finns någonting kvar av mannen.
Skrynkliga lakan, svettig hud och dyra underkläder, lyckas tillsammans med musiken och framförallt det småskumma ljuset att skapa en atmosfär och stämning som nästan går att ta på. Vi har sett dessa stadsmiljöer och lyxlägenheter förut, men i Shame har de aldrig varit lika nakna, kalla och på något sätt äckliga.
Shame är en film om sin huvudkaraktär. Michael Fassbender spelar rollen bättre än någon kunde ha bett om. Han ger en ångest och en bottenlös smärta till varenda rörelse och blick. Det påminner ibland om Joaquin Phoenix i The Master, men Fassbender spelar istället sin version på ett väldigt tystlåtet och delikat sätt. Med Brandons trånande och utsvulten blick smeker kameran över kvinnorna just lite för länge. Jag uppmärksammade tidigt i en scen där han onanerar i duschen, att han helt enkelt inte njuter. Det är något som kommer tillbaka under varje sexuell akt. Sexscenerna är långt ifrån sexiga. De är kompulsiva och krampaktiga som en sjukdom eller missbildning i köttslig form. Skam är ett mycket passande ord för den här filmen.
Med långa, monotona scener fyllda av smärta och meningslöshet är det lätt att avskräckas från att se Shame. Det kan helt enkelt lätt bli platt och ointressant. Gränsen mellan en riktigt fin subtilitet och ihålighet är mindre än man kan tro. Shame gör en balansgång på den gränsen men varje gång jag tror att den är meningslös och deppig dyker lekfulla scener upp som den vid baren där han har det bra med sin chef. De flörtar med ett par tjejer, chefen bjuder en blondin upp till dans medans han tittar på och ler. Plötsligt från andra sidan dansgolvet, bakom ryggen på chefen, börjar hon ge Brandon blickar, och under en enda sekund är han tillbaka i sin hunger och sin skam. Hans ansikte som tidigt skrattat och lyst upp av glädje sjunker som en sten när han hittar sig själv tillbaka i sin rutin, och inser att han måste ha henne. Den är så full av liv, full av känslor och smärta att mina farhågor om att Shame skulle vara grå och deppig försvann helt och hållet mycket tidigt in
Syskonförhålandet mellan Brandon och Sissy (Carey Mulligan som är minst lika bra som Fassbender) känns så riktigt. Den kanske allra bästa scenen scen där hans syster sjunger en blygsam jazz, en sång som varar i nästan fem minuter helt och hållet filmat på hennes ansikte, klipps bara en enda gång. det enda klippet skiftar fokus från hennes ansikte till Fassbender som lyssnar och tyst börjar gråta. När systern frågar hur det var, säger han att det var helt okej. Rädslan att komma för nära inpå ett syskon, en obrydd och besvärad attityd som man försvarar med sitt liv, har aldrig porträtterats bättre. Men det ligger något mer bakom deras problematiska förhållande, något mörkare. Kanske sexuellt? Detta är ren och skär spekulation och jag vill inte veta mer än jag får av Mcqueen. Men när hans chef förför systern i hans egen lägenhet börjar han reagera kraftigt, inte bara utifrån rent äckel av tanken på ens syster och ens kompis tillsammans på det sättet, utan av något som liknar svartsjuka.
Efter chanser till kärlek som han sumpat, efter meningslösa orgasmer och efter en oundviklig tragedi för systern befinner sig Brandon på samma tunnelbanevagn som i början. Och slutet av filmen lämnar det upp till oss tittare ifall han lärt sig något under resans gång eller är dömd att för alltid vara kvar i samma skadliga beteende. Vi själva får bestämma, och jag kunde inte ha bett om ett mer perfekt slut på en närapå perfekt film. Carey Mulligan är fantastisk, detsamma gäller sekreteraren och chefen som kompenserar för all superb tystnad Fassbender använder sig av. Det är en otrolig film, den film av Mcqueen som berör mig mest. Den tar framförallt sin tid och stannar kvar precis så länge den vill utan att stressa. Då var det sagt. Steve Mcqueen har bevisat att han är en mästare. Och Shame är för mig ett litet mästerverk. Jag kan inte göra annat än Mycket Starkt Rekommendera Shame.
