Jönssonligan - Den perfekta stöten (2015)
För att hämnas sin styvfars död samlar den briljante Charles-Ingvar Jönsson ihop en liga bestående av bedragaren Vanheden, sprängexperten Harry och inbrottsspecialisten Rocky för att göra den perfekta stöten.
Denna filmen har gjort sig känd genom att förstöra det heliga och svenska klassiska Jönssonligan. Rocky är nu en tjej, Vanheden är svart etc. Kan även tillägga att de även gjorde Wall Enberg till en tjej för att göra ännu fler folk upprörda i den massan.
Men vad jag vill fokusera på är filmen. Låt oss leka med tanken att filmen inte har Jönssonligan framför sig och bara heter Den perfekta stöten också byter vi ut huvudpersonernas namn, alltså inte en film associerad med Jönssonligan. Då har vi en film som är dålig på väldigt många olika plan.
Till en början med är filmen otroligt förvirrad vilken slags ton den vill ha. Den vet verkligen inte om den vill gå för den dramatiska thriller hållet eller den barnsliga humorn. Vilket får vi? Båda två. Detta resulterar i att filmen är otroligt okoncentrerad i dess ton.
Där är en scen i början av filmen där Dynamit Harry försöker begå självmord och gråter för han har sumpat sitt liv in princip och får inte träffa sin dotter. Detta var för övrigt den enda rollen i filmen som var bra. Torkel Petersson var det bästa denna filmen hade att erbjuda. Men denna scenen kändes som den kunde platsa in en en annan film ,sedan i nästa så är det komedi på hög nivå och de ska fria Rocky från polisbilen.
Det blir bara så jäkla konstigt och otroligt fel att följa filmen när det håller på så här konstant hela tiden.
Där är heller ingen som helst karaktärsutveckling eller att vi får lära känna dessa personerna. Filmens hela centrum består utav att Charles ska hämnas då hans farbror dör via Wall Enberg. Och istället för att kontakta polisen och säga vad som hänt så planerar han hela denna stora kuppen att hämnas via. Problemet är bara vi får aldrig riktigt lära känna till Charles och hans farbrors relation ihop. filmen börjar m,ed dessa två, men man får aldrig någon kännedom hur nära de är varandra och när farbrorn väl dör känner man ingenting.
Nu tänker ni säkert, men snälla nån det är ju en Jönssonligan film. Jo ja, men hela filmen kretsar runt omkring denna incident för hade inte farbrorn dött hade det verken varit någon liga som slagit sig ihop och där hade inte varit en film. Och när jag inte blir berörd resulterar det i att filmens handling inte blir så värst intressant eller välstrukturerad.
Dessutom säg det ut högt eller bara tänk på det. Mord och korruption i Jönssonligan, går inte riktigt hand i hand?
Filmen går också in på en massa olika sidohandlingar som inte känns nödvändiga eller bara gör filmen alldeles för komplex. Det värsta av allt är att filmen aldrig avslutar dem. Vi får inte veta hur det gick för Harry med sin dotter och ex-fru, vi får inte veta vad Charles hade för jobb härnäst som han nämner, vi får inte veta hur det går för Rocky som är efterlyst i hela Sverige.
Filmen bara lämnar det öppet för en ny uppföljare, vilket jag nog inte är ensam om att inte vilja ha.
Men om vi nu associerar den med Jönssonligan då det är det den heter och ska vara, var är charmen och karisman i karaktärerna?
Det som gjorde de gamla klassiska filmerna så klassiska och som vi återkommer till än idag och återser och gillar är att karaktärerna är så sköna. Vi älskar Björn Gustafsons Dynamit Harry som har gått i svensk filmhistoria som den alkoholiserade dynamit galningen som vi alla älskar och citerar. Vi älskar Ulf Brunnbergs charm när han försöker flörta med tjejerna eller ler med läpparna och säger "lysande Sickan, lysande" eller Gösta Ekman som hjärnan bakom allting med sin basker och cigg i munnen "jag har en plan, in i minsta detalj" också börjar den klassiska musiken.
Var är all denna kännedom eller charm eller karisma eller ens en gång igenkänning i filmen? Där är inte ett smack som jag lär komma ihåg nu i efterhand vad som gjorde dessa personerna individer.
Även Rocky som bara var med i två Jönssonligan filmer har mer karaktär än någon i denna filmen. På tal om Rocky så är där en romans som pågår i denna filmen mellan Charles och Rocky. Varför? För Rocky är kvinna nu och varje gång där är en kvinna i huvudrollen MÅSTE huvudpersonen ha känslor och bli kär i henne. Det var bara så jävla tröttsamt att se det verkligen gick den vägen. Lägg på kliché när vi ändå är igång liksom.
Skådespelarna gjorde heller inga stora intryck. Som jag skrev tidigare den bästa av de fyra är nog Torkel Petersson som Dynamit Harry, främst för han är den bästa i rollistan som skådespelare men också för han ger mest intryck och mest karaktär och charm. Alla de andra kommer mer iväg sig som tomhänta och är inte så minnesvärda. Susanne Thorson skådespelar för övrigt riktgit risigt. Något jag också märkte av när jag såg En Gång i Phuket, så det hjälpte ju inte att hon fick en något större roll här.
Många har även kommenterat att Vanheden är svart. Helt ärligt så kunde jag inte bry mig mindre. Jönssonligan ligger väldigt nära hjärtat hos mig och jag älskar de klassiska filmerna. Men jag är inte en person som hackar upp mig på en sådan sak när de gör en reboot. Helt ärligt så gjorde också Alexander Karim okej ifrån sig, men som jag skrev där uppe. Ingen utmärkte sig direkt så mycket.
Något positivt är att trots i allt detta så var där vissa stunder som jag faktiskt skrattade åt. Det är ingen skrattfest och skratten är färre än i de äldre filmerna. Men där var ett par roliga scener med i filmen.
En av de roligare scenerna var ett bajsskämt, hur jävla ironiskt är inte det? Så trots det så var där några komiska scener som faktiskt funkade. Men där var även några som inte funkade, men i det stora hela som i den komiska aspekten är jag åtminstone glad att det inte var en dödsfilm där inga skratt kom ur en.
Samt de spelar den klassiska låten i slutet i början av eftertexterna. Fast jag hade hoppas på den också under introts och att introts skulle vara lite mer åt de äldre filmer med ett intro efter en öppningsscen, men nej det är bara att "Den Perfekta Stöten" dyker upp i någon snabb form som det vore Bourne eller Mission Impossible när Charles och hans farbror kör en snodd bil snabbt. Det kändes ganska fattigt och patetiskt rent ut sagt.
I sin helhet är Jönssonligan - Den perfekta stöten en film som inte är något vidare. Om vi bara låsas att den inte har Jönssonligan namnet framför sig och ser det som en film som inte är associerad med namnet eller filmerna. Då har vi en film som inte är särskilt bra inom dess karaktärer som vi inte får lära känna ett dugg, skådespelare som gör halvdana jobb och sidohandlingar som gör filmen alldeles för komplex än vad den borde vara och avslutar aldrig riktgit någon av dem. Samtidigt som tonen i filmen är helt åt skogen då den blandar dramatisk thriller ihop med barnslig komedi.
Det positiva är att humorn har sina stunder då jag faktiskt skrattade, ingens skrattfest men några roliga scener var där ändå.
Men nu är det en Jönssonligan film och är troligtvis den film som jag kommer minnas minst av och se om minst. Även de tre andra Jönssonligan filmerna som inte har Gösta Ekman i sig är mer underhållande än denna då de är mer underhållande och har fortfarande Ulf Brunnberg och Björn Gustafson i sig som gör de filmerna härliga.
Filmen saknar all charm och karisma som gjorde de gamla klassiska filmerna så kärleksfulla och klassiska i första taget. Allt man kommer sitta och tänka på under denna filmen är, visst fan hade det varit mer underhållande att se en film med Gösta Ekman, Ulf Brunnberg och Björn Gustafson i en Jönssonligan film där de är pensionärer och ska bryta sig ut ur deras ålderdomshem.
2 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt3220192/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=5KrzCtCMv2Q
)