Vilken film såg du senast?

Såg 12 Years a Slave på bio ikväll. Tredje långfilmen av McQueen och tredje 10:an jag ger honom. Hästlängder bättre än Tarantinos slaverifilm, om man ens ska jämföra dem. Lite som att jämföra Inglourious Basterds med något som Schindler's List eller Cross of Iron. Är det någon här som har sett McQueens kortfilmer? Var kan man hitta dem?

Vilka är dom tidigare två 10orna han fått av dig?

Tyckte filmen var bra, dock väldigt tveksam insats av snubben som spelade Solomon, för odramatisk och var inte tillräckligt sympatisk. Dock stod den skalliga svarta tjejen Patsey för en fantastisk insats.

12 Years a Slave (2013)
Shame (2011)
Hunger (2008)

McQueen har bara gjort två andra filmer - Hunger och Shame.

Tyckte inte 12 Years a slave riktigt var en tia. Gav den en stark nia, bästa av McQueen hittills!

Jag gillade hans lågmälda skådespel. Något mer utagerat hade lätt kunnat förstöra en film som denna. Dessutom var ju karaktären bildad och "raffinerad", inte som Michael K. Williams karaktär precis. Du kanske hade föredragit honom och hans karaktär i huvudrollen? Håller med dig om Patsey, helt grym.

Ja den är verkligen ett steg vidare från de två tidigare. Jag gillar alla starkt för vad de är. Skönt att han har behållit sinnet för detaljer och vackert foto och tystnadens och musikens roll.

Jag lutar mer åt Michael K. Williams hållet, någon med en brinnande ilska inom sig, då han vet vad det fina livet har att erbjuda (han var ju en fri man). Tycker inte han ska vika ner sig så enkelt, han betedde sig väldigt slav-nykommen-från-Afrika-aktigt, svårt och förstå att han inte gjorde några rymningsförsök etc.

Däremot så förstår jag dom (du) som såg charmen i hur man valde och porträttera Solomon, det förstörde dock en aning för mig.

Däremot håller jag med som tidigare nämnt, filmen är otroligt vackert filmad och just tystnaderna är underbara i filmer som dessa, låt bilderna och sekvenserna tala, allt måste inte ha en massa musik och ljudeffekter.

Nebraska (2013)

Woody är en alkoholiserad åldrande man som bor i Montana tillsammans med sin fru. När han en dag får ett massutskickat marknadsföringsbrev där det står att han har vunnit en miljon dollar, men måste hämta upp vinsten i Lincoln, Nebraska, så väljer han att tro på brevet och är fast bestämd om att han ska hämta ut sin vinst. Efter flera misslyckade försök att via gång ta sig till Nebraska så blir hans familj orolig för honom och hans hälsa. Hans yngste son - David, väljer att köra honom till Nebraska istället och får på vägen chansen att komma sin fader närmre.

Vi får följa med på en svart, hård och lång resa med David och hans far. Vi bevittnar falskspel, familjetvister, alkoholism och en del riktigt svart humor. Filmen i sig är av ett väldigt lätt slag, det är ingen jättetung story, men det blir väldigt, väldigt tungt att titta på. Det är så jobbigt att se Woody, som så gärna vill ha den där vinsten och så stenhårt tror att han verkligen vunnit den, medan alla i hans närhet avfärdar honom som en idiot.

Att Nebraska är filmad i svartvitt förstärker hela filmen på ett kraftfullt och bra sätt. Melankolien och svarthumorn lyser igenom ännu starkare bakom allt svartvitt. Jag tror inte att filmen skulle fungera om den var filmad i färg, verkligen inte lika bra som den gör nu, i svartvitt, i alla fall. Alexander Payne ville redan från början filma filmen i svartvitt, men detta förslaget avfärdades från Paramount. Men efter att en första visning av filmen i svartvitt fått bättre kritik än den i färg, så gick Paramount med på att släppa filmen i svartvitt. Ett genialt drag som gör en stor del av filmen.

Svartkomik gömmer sig väl och diskret bakom all misär. Jag älskar svartkomik, i alla dess former, från den mest övertydliga extroverta formen till den lågmält diskreta och introverta formen. Detta är svartkomik när den är som allra bäst, den blir aldrig övertydlig och detta är den mest introverta stilen på svartkomik man kan ha i en film. En del skulle nog ha svårt att se den lilla humorn som döljer sig i filmen, men jag tar mig an det med glädje och några få fina skratt bjuder den allt på.

Bruce Dern är fullständigt briljant i rollen som en alkoholiserad godtrogen gammal man. Det är väldigt svårt att spela alkoholist på ett riktigt bra sätt. Det är sällan man ser bra gestaltningar av en riktigt djup alkoholist på film eller tv. Min morfar var en gammal godtrogen alkoholist, så jag vet hur de ser ut och agerar i olika situationer. Därför blir jag ofta besviken när de riktiga hårdalkoholisterna ska gestaltas av en "vanlig" skådespelare. Bruce Dern gör det genialt! Allting han gör påminner mig något fruktansvärt om min morfar, gångsättet, talet, morgonen efter, ja allting. Jag skulle nog våga säga att Bruce Dern gör det bästa porträttet av en alkoholist jag någonsin sätt.

Nebraska är på många sätt lik Alexander Paynes tidigare film About Schmidt. Den handlar om en introvert man, som ska ut på ett långt äventyr bort från sin hemstad. Det var faktiskt till och med tal om att Nicholson skulle få huvudrollen i Nebraska. Även namn som Robert Duvall och Gene Hackman var uppe som förslag för huvudrollen. Nu blev det dock Bruce Dern och det är en klanderfri prestation vi bjuds på. Visst är det kul att leka med tanken hur filmen skulle sätt ut om till exempel Nicholson spelade huvudrollen istället. Men jag är helt nöjd med resultatet som utkom med Dern i huvudrollen.

June Squibb, som spelade frun i About Schmidt, spelar också frun i Nebraska. Det är en väldigt söt, men otroligt duktig roll som June Squibb bjuder på, vilket hon även blivit nominerad en Oscars för. Hon börjar bli gammal, den där Squibb - i november fyller hon 85, men visst fan ser hon lika ung och pigg ut för det. I Nebraska är hon väldigt sprallig och har fått slag med ungdomens trollspö och ser ut att förlorat 15-20 år.

Jag gillade Nebraska väldigt, väldigt mycket. Ännu en riktigt stark film från geniet Alexander Payne. Jag är, som med nästan alla mina filmer, osäker på vilket betyg vi slutar upp på. Jag ger den en svag 8/10 för nu. Men jag lämnar det öppen för sjuan.

Dahmer.

Är uppriktigt sagt förvånad över hur man lyckas få en historia om den mentalt störda Jeffrey Dahmer att bli så tråkig, det läggs för mycket fokus på hans kärlekssida och hans uppdrag kring gaybarer och inte mycket alls kring morden eller hans tidigare år som ungdom när man kunde börja ana att nåt skulle gå extremt snett, sen får man aldrig ens veta hur han nu åkte fast och vissa delar verkar inte ens stämma överens med verkligheten..

Visst märktes det att filmen hade en låg budget men det är ingen acceptabel ursäkt för en så intetsägande produktion, när man gör en film om en utav de värsta seriemördarna i modern tid har man mycket att gå på och mycket som kan berättas på ett intressant sätt men filmen faller stenhårt på den punkten. Jeremy Renner som spelar huvudrollen gör det snyggt och det är den största anledningen till att jag inte ger filmen ett bottenbetyg:

3/10.

Kolla in Bundy! Filmen är lika sinnessjuk som personen den är baserad på.

Menar du Ted Bundy från 2002 så har jag redan sett den

Ridley Scotts The Counsellor fick det bli igår, och jag blir inte riktigt klok på den. Vad är det för film? Det märks att det är Cormac McCarthy som har skrivit manus på grund av den filosofiska och relativt dystopiska dialogen, men filmen i sig känns som ett hafsverk. Den är oengagerande och saknar röd tråd. Om det här ska vara den "nya" No Country For Old Men är det givetvis ett kapitalt misslyckande, och ska den vara art-house, som någon påstod på IMDb, ser jag inte riktigt det "art-housiga" i den. Nu var det ju tyvärr ett tag sedan Ridley Scott gjorde något riktigt bra så förhoppningarna var kanske något omotiverade, men vafan, gubben har ju gjort Alien och Blade Runner!

1,5 bolitos av 5 möjliga