The Grand Budapest Hotel (2014)
Gustave H är en omtalad concierge på ett välkänt hotell i Europa under mellankrigsåren. Zero Moustafa är hisspojken som blev Gustave Hs närmaste vän. Deras fantastiska äventyr innehåller en stöld och ett återbringande av en ovärderlig renässansmålning, en otäck familjefejd över en enorm förmögenhet samt en ljuvligt sockersöt kärlekshistoria. Samtidigt genomgår hela den europeiska kontinenten en dramatisk förändring och så även The Grand Budapest Hotel.
Wes Anderson är antingen hit eller miss för min del, utav alla hans filmer så har jag bara gillat 3st av hans filmer, Rushmore, The Darjeeling Limited och Moonrise Kingdom. Resternade har inte gjort något större för min del där jag verken fann dem roliga, underhållande eller intressanta och där handlingen inte gjorde någonting för mig.
Men framför allt så blev det för mycket av hans egna stil över filmerna medan i de andra tre var där åtminstånde en handling jag gillade och en handling som fick berättas där stilen inte riktigt tog över, utan där stilen gav effekt åt miljöerna och att berätta historien.
The Grand Budapest Hotel tillhör i den andra kategorin tillsammans med de tre andra filmerna och Wes har nu 4st filmer i hans bibliotek som jag uppskattar av honom.
Vad som funkade för mig främst vad Ralph Fiennes som huvudrollsinnehavaren M. Gustave. Vilken inlevelse han gör, jag vet om att det bara är mars månad men det här är än så länge årets bästa insatser från en skådespelare. Han var charmig, rolig och levde in i rollen totalt!
Det intressanta är också att jag fann lite Chaplin i hans insats, sättet han rörde sig på och hur han pratade och reagerade kändes lite så som Chaplin gjorde sina roller både i stumfilms eran och in till prat eran.
Sedan hjälper det också att han har väldigt bra kemi tillsammans med lobby pojken Zero spelad av Tony Revolori. De skådespelar utmärkt utifrån varandra och det märks att båda skådespelarna kom överens väldigt bra på inspelningen och det utformas väldigt väl framför kameran och bildar en väldigt bra kemi tillsammans där du hejar på dessa två att segra i slutändan.
Det kommer låta konstigt men detta är också i mina ögon den mörkaste och roligaste Wes Anderson filmen.
Humor var där gott om, trailern visar ett par godbitar men där bjuds på fler skratt, något jag saknade i en del av hans föregående filmer när de är menade som komedifilmer. Men här funkade det perfekt för mig, kanske beror det på den absurda och mörka handlingen filmen faktiskt har.
Det är definitivt också den mörkaste Wes filmen, där är blod, avhuggna huvud, avskurna fingrar och en del mörka scener överlag som påminner om en skräckfilm.
Men Wes lyckas blanda ihop denna mixen på ett udda men bra sätt där de utgör perfekt ifrån varandra, ungefär som i Pain & Gain.
Filmen är också fullspäckad med kända cameos, men fokuset blir aldrig på dem utan fokuserar hela tiden på Ralph Fiennes och Tony Revolori och deras äventyr om att försöka förklara att Ralph Fiennes är oskyldig.
Men det går inte att undan gå de kända ansikten som dyker upp. Alla gör sina roller bra och kommer av sig som övertygande, men aldrig diskreta. du blir aldrig distraherad över att se Bill Murray i en minuts cameo utan känns mer naturligt här och du går med på det och säger hej och hejdå till honom lika snabbt.
För du är så inverterad i vad som händer redan och vill hellre se hur historian slutar, även ifall den redan förklaras tydligt vad som händer rätt så tidigt och där inte riktigt är något mysterium.
Något jag inte gillade var hur Wes valde att berätta historian. Istället för att göra det simpelt med en vanlig flashback från 60-talet till 30-talet så läger han till ytligare en berättelse där den unga författaren som lyssnar på historian på 60-talet berättar hur han mötte den äldre Zero på 60-talet på 80-talet. Inte nog med det men lägg även till troligtvis nutid eller lite längre fram än 80-talet där en ung flicka läser boken "The Grand Budapest Hotel".
Så du har en flashback, på en flashback, på en flashback på en flashback. Det hela blev lite rörigt när man tänkte efter och lyckligtvis fokuserar filmen främst bara på 30-tals delen och klipper bara fram till 60-tals delen. Det är bara början och slutet som är de andra delarna.
Men minst sagt så var det ett förvirrande val att gå i mitt tycke och hade gott räckt med 30- och -60-talet scenerna, men då hade filmen inte haft något riktigt slut.
Sist som med alla Wes filmer så måste man snacka om miljöerna och hela fotot. Det är ju det som gör Wes filmer annorlunda och speciella, sättet han filmar på och hur han använder färger till sitt berättande.
Här så lyckas han utmärkt med det. Varje gång något hemskt inträffar är färgerna mörk blåa och hotell scenerna är färgglada för att påminna oss om den ståtliga tiden som är något försvunnen idag. Wes lyckas att fånga årtalen mycket bra och det är mycket tack vare det vackra fotot och de fantastiska miljöerna och produktions designen. Det är en mycket vacker film att kolla på och det är något jag kommer ge cred för Wes oavsett om jag gillar hans filmer eller inte. Hans filmer är fina att kolla på där du på vilken som helst kan sätta på ljudlös och fortfarande njuta åt filmen.
Jag tyckte även valet att ha 30-talsscenerna filmade i 4:3 och där de inte fyllde hela skärmen utan bara 1/3 var inte bara snyggt men också smart och elegant. Det gav en helt annan känsla och ton över filmen och jag älskar att han valde att gå den vägen. Desamma gäller resten av scenerna som fyller ut skärmen mer men inte riktigt 100% utan mer 3/4.
Jag kan heller inte hjälpa att hela filmen känns otroligt inspirerad av stumfilmer. Varje gång någon körde bil så var det filmat precis som en stumfilm eller en jaktscen i snön som var tagen direkt ur vilken stumfilms jaktscen som helst.
Man kan med andra ord säga att hela filmen är något utav en live-action tecknad film inspirerad av stumfilmer. Allt från de mönstrade fängelsekläderna till de runda cirklarna som Wes använder då och då (varför vet jag inte riktigt men lite skoj var det).
I sin helhet en mycket bra film. Det är en mycket vacker film att kolla på som har utmärkt med komedi men samtidigt en del brutala scener. Ironiskt nog den roligaste och mörkaste Wes Anderson filmen hittills.
Men det var främst kemin mellan Ralph Fiennes och Tony Revolori som gjorde filmen så pass vass som den är. Deras kemi tillsammans är filmens hjärta och stjäl och du märker att dessa två blir nära vänner under resans gång.
Miljöerna och fotot är en mycket vacker syn för ögonen både produktionen och hur färgerna används. Och hur aspect ration även spelar en viktig roll.
Men för varje skratt och vacker syn så har filmen ett hjärta och en handling som funkar utmärkt. Där slutet är mer bittersött än roligt.
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt2278388/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=1Fg5iWmQjwk
