Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Du skulle alltså stå helt handfallen om du behövde benämna en stjärnmejsel eller nackspärr på svenska? Nåväl, i så fall skulle jag nog påstå att du inte pratar svenska flytande heller.

Ingen känner självklart till alla ord som finns och min lilla lista innehöll bara ett fåtal slumpmässigt valda exempel, men syftet med inlägget torde ändå ha varit ganska klart. Förstod du inte det kan jag bara beklaga.

Att tala flytande handlar också mycket om att kunna jobba sig runt saker man inte har något exakt ord för. Om en tioåring förklarar att han har "sådär ont i nacken så han inte kan röra den", utan att använda just "nackspärr", är han inte mindre flytande för det.
Men så bekväma är dock inte många svenskar i sin engelska, utan stannar snarare upp och börjar kallsvettas när en exakt översättning på ett ord saknas i vokabuläret.

Jo, det är sant.

Precis. Jag skulle gärna vilja veta hur många av Iron Maidens otaliga svenska dödsfans som faktiskt kan uttala namnet korrekt.

Sanning med modifikation. När en vuxen persons språk mest kan jämföras med ett barns beskrivande dito skulle jag defintivt inte påstå att personen är flytande på språket, utan snarare talar barnspråk alternativt är på god väg att lära sig det flytande.

Barn har nämligen en tendens att suga åt sig ord och utöka sitt vokabulär för varje dag som går, någonting svenskar i Sverige inte riktigt har... Förstår du hur jag menar?

Men jag håller med dig i sak, det handlar mycket om hur bekväm man är med språket. En person med gigantiskt ordförråd som inte känner sig bekväm kommer i alla situationer uppfattas som sämre på språket än någon som vågar ta för sig och chansa sig fram.

Jag tog barnet som exempel eftersom antagligen väldigt få vuxna är obekanta med "nackspärr", men jag menar att en vuxen också är flytande om han säger likadant (om än lite oallmänbildad). Man använder egentligen ganska sällan särskilt ovanliga, specifika ord i vanligt talspråk utan det blir väldigt ofta "en sån där grej som finns på sånna ställen" eller dylikt. Detta är ju som sagt grundläggande för att kunna vara flytande.


Hajar inte fullt ut. Har svenskar svårt att snappa upp engelska ord?

Svenskar i Sverige. Det vill säga svenskar som inte talar engelska dagligen. De som sitter kvar på ett barns nivå... Förstår du nu?

Medan barn talar ett språk i princip dygnet runt och hela tiden får sitt vokabulär utökat så är en svensk i Sverige på samma nivå hela tiden.

Ok, ok. Det är klart, vill man lära sig någonting måste man anstänga sig och slå upp ord m.m. Men är det egentligen annorlunda i andra länder?

Nej, det tror jag inte. Eller, det beror ju på...

Vill man som fransktalande belgare lära sig nederländska så är det inte svårare än att kolla på andra sidan menyn...

Jag jobbar hela dagarna med folk från från olika länder i olika världsdelar.
Jag tycker att, förutom de engelskspråkiga länderna, förstås, så talar holländare bäst engelska.
Därefter kommer Sverige.
Hade besök av amerikanska släktingar sommaren 2006.
De hade "gjort" Europa på två veckor och var mäkta imponerade över att i stort sett varenda människa i Sverige gick att föra en vettig konversation med på engelska (riktigt gamla människor och blattar undantagna).
Kan vi inte vara åtminstone LITE stolta över detta istället för att starta en sådan här tramstråd.

Det var exakt det man skall göra i högstadiet, för att nå upp till MVG (Eller var det VG ((?) Eller iaf när jag gick där.

Genom att börja i rätt ända när man lär sig språket, dvs genom att inse, höra, ge akt på och förstå hur man använder bokstäverna i det nya språket.
Kan man inte uttala bokstäverna korrekt kan man heller inte förstå och forma ordet fristående genom att bara ha tillgång till bokstäverna och inget annat ljudmässigt stöd. En associationskedja kort och gott. Detta behövs inte skrivas i ljudskrift utan höras och läras in.