Citat:
Ursprungligen postat av manne1973
Kanske både och? Grundat på tro har man vissa (miss-)uppfattningar om naturlagarna. Sedan använder man dessa uppfattningar för att styrka sin tro.
Jag har för övrigt en sådan. Handlar om solen och månen.
Jag minns för några år sedan när jag gick i gymnasiet. På en religionslektion snackade läraren om hur uråldriga naturreligioner, maya-folkets religion och liknande byggde på dyrkan av solen, och till viss del månen och andra himlakroppar också. En mycket (konservativt) kristen tjej fnyste lite åt det som att det var fånigt och hon var minsann bättre än dem för hon hade minsann lärt sig hur det egentligen ligger till, och jag tänkte direkt "Men det är ju i stort sett samma sak som din religion."
Månen och solen är, från jorden sett, exakt lika stora. De tar upp exakt lika stor plats på himlavalvet. Solen lyser upp allting i ens omgivning, men är svår att faktiskt se, det är svårt att urskilja konturerna mellan solen och himlen omkring den. Månen lägger ett mer tilltalande, mer mystiskt, ljus över omgivningen. Den är lätt att urskilja från himlen omkring sig, tydligare, mer lättillgänglig. Men det är bara våra sinnesintryck av saken. Sanningen är den att månen har inget eget ljus, ingen egen makt. Den är kall och död, och allt ljus vi ser av den lånar den från solen. Månen känns tilltalande, men är faktiskt mindre än oss, mindre än jorden. Solen är däremot ett enormt kraftigt fenomen, större än vi kunnat föreställa oss om vi bara sett den från jorden, med våra egna ögon, och den är faktiskt näringen till alla våras liv. Är det något som förenar alla människor från alla tider är det den påtagliga närvaron av solen och månen. Som den kristna bilden av "Satan" och "Gud".
En spännande tanke både för de som för tillfället är religiösa och ateister, tycker jag. Man kan tänka sig att solen och månen har varit upphov till många idéer om religion. Man kan också se det från det andra hållet, att det är bra märkligt att det enda intelligenta liv vi känner till i hela universum, befinner sig under detta fantastiska förhållande. De enda två himlakroppar som med blotta ögat är av påtaglig storlek. Exakt lika stora (ej konstant avstånd och därmed ej heller konstant perspektiv, zenit osv osv, men det motsäger ej min poäng, eller den symbolik som kan läsas in i det).
Många verkar gå runt med uppfattningen att om man tror på Satan och Gud, tror man på två bokstavliga, människoliknande figurer som inte syns, en "där nere" och en "där uppe", som man sett på tecknat när man var liten ungefär. Så är det förstås inte (för de flesta). Många har nog fått en förenklad bild från när de var små om Satan och Gud, från tecknat på tv eller från förenklade bilder från föräldrar när man som nyfiken dagisunge frågade vad som menades med dessa begrepp, och har sen aldrig släppt det. Tror exempelvis inte det står något om att människor "som är olydiga" hamnar i helvetet, har för mig att det bara står att de "döden dör," vad nu det innebär. Misstänker att katolicismen är en bov i hur bokstavligt det kristna bildspråket tolkas, planerar undersöka.
Nåja! Själv är jag inte hängiven till nån religion eller tro (för tillfället), men är mottaglig och utforskande gentemot dessa saker, och tycker om andra människor som är mottagliga och utforskande, till exempel gentemot solen och månen, exempelvis. (Om man känner sig djärv kan man kanske utveckla vilken symbolisk innebörd mån- samt solförmörkelse har/kan ha.)