Citat:
Ursprungligen postat av Occultus
Leviticus, jag kunde förstås ha tagit detta i PM, som jag gjorde med andra frågor, men jag tror att ditt svar kan vara av intresse för fler än mig.
Du är väldigt vettig, påläst, och en av de främsta kritikerna av JV här på religionsforumet. Ändock är du medlem i JV. Det är uppenbart att du inte delar mycket av det JV står för, så varför lämnar du inte organisationen? Din tro ligger ju inte i JVs ståndpunkter precis, du kanske inte vill lämna utav sociala skäl?
Obs: Ta absolut inte detta som någon kritik, mer en undran jag haft länge
mvh Occultus
Ursäkta, jag hade missat detta inlägg...
Tack för dina positiva ord
Jag känner mig inte som en kritiker i ordets värsta betydelse (avfälling, buhu)...men jag ifrågasätter det JV skriver här, (de två som nu dyker upp ibland). Jag känner så väl igen sättet att bara blunda för alla argument och svara nedlåtande om man inte har ngt svar på frågor eller påståenden. Det irriterar nåt otroligt.
Jag kan inte förstå att man inte själv märker hur man låter (!)....och hur lite förståelse och tolerans man har med andra människor. Och att man på allvar kan tro att det är ok att vara så för den Gud och Son man säger sig följa...att man verkligen kan tro att det är arroganta, farisée-lika, ytliga och skenheliga människor som Gud vill ska befolka jorden.
Jag kom till insikten att om det är sant att det blir ett Harmageddon och sen ett Paradis...så vill inte jag vara där...inte med sådana människor. Jag har mött kärleksfullare personer utanför JV än innanför...och då har jag ändå varit med typ hela livet. (Hyfsat många år

)
Uj vad jag yrade iväg där....ja...kritiker var det...njae, jag känner mig som en realist nu. En som sett det hela från två håll...och nu ser jag så klart, till skillnad från förr. Det är så tragiskt att man måste ge upp hela sin person bara för att man går med där.
Och varför är jag då fortfarande med kan man undra.
Jaa...vad kan det rimligen finnas för orsak...kanske ingen egentligen. Men än så länge finns det det, för mig. Jag vill inte orsaka oro och ledsamhet för vissa. Även om jag inte går dit eller umgås med ngn så är jag ju ändå "med på papperet"...det verkar vara det som betyder ngt. Ingen bryr sig om vad som finns i hjärtat. Och skulle jag ngngång yttra ngt litet ifrågasättande eller en annan tanke för de få JV jag samtalar med (vilket jag inte gör så ofta)...så märker jag direkt att det blir en lite jobbig stämning och nån tar det som kritik och nån viftar bort det. Ingen är intresserad av att veta hur jag tänker eller varför jag egentligen inte kommer till mötena. Och det visar för mig att allt bara är yta....
Flertalet (alla) i "min" församling håller sig dock på avstånd och hör öht inte av sig, men det kanske beror på att jag utstrålar ovilja att umgås, vad vet jag.
Har du fått svar på din undran?

Det blev mkt text men kanske mest babbel....