Ursprungligen postat av Malmohenke
Men detta betyder inte att man inte behöver göra något när någon förlorar en stor mängd blod i samband med en olyckshändelse eller en operation. Om förlusten är hastig och stor, sjunker patientens blodtryck, och han kan drabbas av chock. Det som i första hand behövs är att blödningen stoppas och att vätskevolymen i blodkärlen återställs. På så sätt förhindras chock, och de kvarvarande röda blodkropparna och andra komponenter i blodet kan fortsätta att cirkulera.
Den förlorade vätskan kan ersättas utan att man använder helblod eller blodplasma. Olika vätskor som inte innehåller blodkomponenter är effektiva plasmasubstitut. Den enklaste är vanlig koksaltlösning, som är både billig och väl förenlig med vårt blod. Det finns också vätskor med speciella egenskaper, till exempel dextran, Haemaccel och Ringers laktatlösning. Hydroxietylstärkelse är ett relativt nytt plasmasubstitut som används bland annat i USA, och "det kan utan risk rekommenderas åt de [brännskade]patienter som har invändningar mot blodprodukter". (Journal of Burn Care & Rehabilitation, januari/februari 1989) Sådana vätskor har definitiva fördelar. "Kristalloida lösningar [t. ex. vanlig koksaltlösning och Ringers laktat], dextran och hydroxietylstärkelse är relativt icke-toxiska och billiga, lätta att ha till hands, kan förvaras vid rumstemperatur, kräver ingen korstestning och är fria från risken för transfusionsöverförda sjukdomar." — Blood Transfusion Therapy— A Physician’s Handbook (Blodtransfusionsterapi — en läkarhandbok), 1989.
Men du kanske frågar: Hur kan det komma sig att ersättningsvätskor utan blodbeståndsdelar fungerar bra, när man behöver röda blodkroppar för att transportera syre ut i kroppen? Som tidigare nämnts har vi en syretransportreserv. Om man förlorar blod, träder en fantastisk kompensationsmekanism i verksamhet. Hjärtat pumpar mer blod än vanligt per slag. Eftersom det förlorade blodet ersatts med en lämplig vätska, flyter det nu utspädda blodet lättare, också i de små blodkärlen. Till följd av kemiska förändringar avges mer syre till vävnaderna. Dessa anpassningar är så effektiva att syretransporten kan bli omkring 75 procent av den normala, även om bara hälften av de röda blodkropparna finns kvar. En patient som är i vila förbrukar bara 25 procent av det syre som finns tillgängligt i blodet. Och de flesta narkosmedel minskar kroppens behov av syre.
Kunniga läkare kan hjälpa den som har förlorat blod och alltså har färre röda blodkroppar. Så snart vätskevolymen är återställd kan läkare ge syrgas av hög koncentration. På så sätt blir mera syre tillgängligt för kroppen, vilket ofta har gett mycket goda resultat. Brittiska läkare använde detta på en kvinna som hade förlorat så mycket blod att "hennes hemoglobinvärde sjönk till 18 g/l. Hon behandlades framgångsrikt . . . [med] höga syrekoncentrationer i inandningsluften och transfusioner av stora mängder gelatinlösning [Haemaccel]." (Anaesthesia, januari 1987) I rapporten heter det också att andra med akut blodförlust har behandlats framgångsrikt i syrekammare med övertryck.
OPERATION — JA, MEN UTAN TRANSFUSIONER
Gäller detta också små barn? "Fyrtioåtta fall av öppen hjärtkirurgi på barn utfördes med hjälp av blodfri teknik, oberoende av hur komplicerad operationen var." De minsta vägde inte mer än 4,7 kilo. "Eftersom vi alltid har haft framgång med Jehovas vittnen och eftersom blodtransfusion innebär risk för allvarliga komplikationer, utför vi numera de flesta av våra hjärtoperationer på barn utan blodtransfusion." — Circulation, september 1984.
Och slutligen: Kan komplicerad hjärt- och kärlkirurgi utan blod utföras på vuxna och barn? Doktor Denton A. Cooley var pionjär när det gällde just detta. Som framgår av den medicinska artikel, som återges i Appendix, på sidorna 27— 29, var dr Cooleys slutsats, grundad på en tidigare analys, "att risken i samband med att operera patienter som är Jehovas vittnen inte har varit nämnvärt större än i samband med andra operationer". Han skriver nu, sedan han utfört 1.106 sådana operationer: "I vartenda fall upprätthålls min överenskommelse eller mitt kontrakt med patienten", dvs. att inte använda blod.