Juristprogrammet

Med flytt och ny utbildning är det vanligt att tvivel kommer som ett brev på posten. Det viktiga nu är hur du hanterar situationen.

Ge inte för mycket för övertygelse. Jag har kommit halvvägs och gjort en riktigt bra insats men är långt ifrån övertygad om att jag vill bli jurist men såvida jag inte blir övertygad om något annat (och då menar jag övertygad, inte lite intresserad) kommer jag att ta examen och förmodligen jobba som jurist. Jag är realistisk, det stod mellan juristprogrammet, sjuksköterska eller sotare (sant men udda). Jag kommer nog inte hitta något kall i livet och då är kravet på övertygelse en farlig sak. Dessutom vet jag flera kursare som kanske inte uttrycker sig lika starkt som jag gör, men även de visar att de inte alltid är så övertygade om sitt yrkesval. Flera har inte heller något emot att ta ett jobb sedan som kanske inte har någon koppling till juridik överhuvudtaget. Och sådana jobb finns.

Vad gäller den stereotypiska mallen, se till att du inte skaffat dig en förutfattad mening och ge det lite tid. Personligen tycker jag det finns lika många kursare som är tillbakadragna som kursare vilka tar för sig. Känner du dig utanför och annorlunda så ger jag dig rådet att titta folk i ögonen, le och tänka mindre men vara mer. Det krävs inte så mycket om man inte överanalyserar och lär man känna människor kan man upptäcka att man faktiskt har mycket gemensamt med någon man trodde var ens raka motsats. Dessutom går du på termin 2, det är inget som hindrar dig ifrån att lära känna mer människor och lära känna de du redan känner bättre.

Alternativen när man har examen står absolut inte mellan advokatbyråer och tråkiga myndigheter. Jurister behövs inom många områden och stirra dig inte blind på vad stackars T2:are tror sig ha för världsbild. Få utbildningar öppnar så många dörrar som juristprogrammet. På rak hand kan jag dessutom några spännande alternativ; polischef, inom försvaret, säpos aspirantprogram (satan vad macho alternativen var dock). Sedan finns även alla möjliga jobb som inte officiellt kräver någon juristexamen och inte heller har direkt juridisk anknytning. Kontentan är att det finns många alternativ där ute. Allt är möjligt, inget är spikat!


Ge inte efter för tvivel! För många kursare och vänner har jag sett hoppa av pga. tivel! Om något ska driva dig ifrån utbildningen är det inte tvivel utan en ev. glädje över att du hittat något annat du vill satsa på helhjärtat. Du behöver inte vara övertygad om att juristprogrammet är det rätta, vakna upp varje morgon med full visshet om hur ditt framtida yrkesliv ska gestalta sig, gilla varje ämne och vara juriststudent ut i fingertopparna. Men låt å andra sidan inte tvivel styra dina val.

Bullshit ang åldern. Är det rätt personer så spelar åldern ingen roll men man ska kunna passa in med sina kollegor.

Ideellt engagemang och andra triviala saker som du kallar dem är ju ett enkelt sätt att se om en person är driven och resultatorienterad jämfört med någon som enbart har en examen att erbjuda.

Då måste detg vara anledningen till varför jag inte får jobb. För jag trodde att min ekonomexamen och det jag lärt mig där med intresse skulle vara det avgärande, men nej, det är uppenbarligen viktigare att man varit med och arrangerat fester med studentkåren.

Det är nog bara ekonomerna som har denna regel och andra märkliga oskrivna regler såsom t ex ålder etc. Plugga till ett gediget yrke (som jag borde ha gjort och kanske rentav skall göra så samhället får stå för notan igen ) som läkare eller ingenjör, där vad jag vet är kunskaperna och examen det relevanta, samt att åldern inte spelar någon roll såvida du inte tar examen vid 50. dessutom är det humnarae miljö att vistas i. För bland ekonomer är det status, sektgruppsbeteende, "sociala spelregler" och andra kvasiakademiska meriter som gäller att kunna väl.

Det jag undrar över som sagt, är huruvida juristerna har samma spelregler som ekonomer?

Fast nu är det ju så att de vet att en ekonomiutbildning tar inte all den tid man har som student, så om det finns folk som utöver skolgången varit inblandade i projekt som att arrangera fester så visar det ju på större personligt driv. Du kan ju uppnå samma sak genom att arbeta deltid med något relevant, så du måste inte sitta och planera fester.

Detsamma gäller de flesta utbildningar, även om du är ingenjör är det meriterande om du varit kåraktiv och dylikt.

Ni som har exakt koll på det här med högskoleprovets poäng och gymnasiebetygen.

Jag har för mig att Juristprogrammet i typ Örebro har 1,5-1,6 på högskoleprovet för att bli antagen. Men snittet på gymnasiebetyget. Någon? Generellt att läsa Juridik överhuvudtaget. Stad spelar ingen roll.

Mvh

Högskoleintaget går väldigt sällan upp på 1,7 på någon av orterna, som jag förstått det. Det var 1,5 i Lund senast, om jag inte minns fel.

Jag är osäker på hur det var i våras, men förra hösten låg sista intagna i BI någonstans strax över 21,5 i både Lund och Uppsala. Gissningsvis något liknande i Sthlm och Gbg, och lite lägre i Umeå och Örebro.

Hej,

Jag har tänkt läsa Juristprogrammet till hösten men har svårt att bestämma mig för var jag ska läsa.

Sugen på Uppsala men det här med PBL får mig att tveka då jag vanligtvis lär mig bäst på egen hand och misstänker att grupparbeten osv skulle vara slöseri med tid.
(Å andra sidan har jag inte mycket arbetslivserfarenhet så på så vis skulle det kunna vara bra träning, men jag vet inte om det gör det värt det..)

Tror ni att PBL skulle påverka betygen negativt om man inte är den typen, eller är det inte anledning nog till att välja bort Uppsala om man är sugen på att plugga där?

Mitt andrahandsval är Lund men där ska det ju vara så svårt att hitta boende..

Boendet löser sig alltid även om det är motigt de första månaderna, så välj inte bort Lund av den anledningen i alla fall. My five cents. Resten av din fråga får en uppsalare svara på dock.

Nu läser jag vi och för sig i Umeå och inte i Uppsala och vi har därför inte riktigt samma upplägg på PBL det är dock fortfarande PBL vi använder oss av och kan därför delge en del synpunkter som förhoppningsvis är relevanta.

De flesta uppgifter som är betygsgrundande (förutom på en godkänd/icke godkänd nivå) är individuella det samma antar jag gäller i Uppsala men annars får väll någon därifrån rätta mig. Vad det handlar om är istället att du ska gå igenom uppgifter och problem i en basgrupp. Ni ska försöka hitta lösningar på problemen och sedan presentera/diskutera det på ett seminarium.

Jag är själv ingen som direkt älskar grupparbeten eller som lär mig väldigt mycket av dem. Det är dock ytterligare ett sett att lära sig saker. Du läser trots allt fortfarande litteratur och pluggar själv. Däremot kan jag bara tala för mig själv men jag orkar inte läsa juridisk litteratur flera timmar i streck varje dag åtminstone inte om jag ska försöka lära mig det på ett bra sätt. Därmed ser jag basgrupper och seminarium som ett effektivt sätt att vara egne inläsning med för att maximera vad jag lär mig. Det är dessutom bra att få bolla lite idéer med andra ibland. Slutsatsen blir väll att jag inte hade varit allt för rädd för PBL om jag var du. Men om du klarar av att läsa 8 timmar per dag utan problem och verkligen ogillar att arbeta i grupp skulle jag rekommendera dig att inte välja en skola som har PBL.

Herregud, du kan väl söka lite? Kolla upp statistik på VHS.

För övrigt tror jag juristlinjen i Örebro och Umeå endast kräver runt 1,3.

Hehe, kul att höra!
Är faktiskt mer sugen på Lund egenltligen men då jag har en himla massa ködagar i Uppsala så känns det bra lockande att plugga där istället. Smidigt att få en schyst central lägga i stället för att i bästa fall hoppas på ett korridorsrum.
Vad tar man sig till de första månaderna om man inte har tur i novischlottningen? Bor på vandrarhem?


Tack så mycket för input! Uppskattas verkligen, men om jag ska vara ärlig så blev det inte lättare att bestämma sig.
Tror inte jag kommer ha något problem med att läsa hela dagen, men för att förstå det man läst lite mer ingående så kan det som du säger nog vara bra att diskutera/jobba med problemen. (Fast det kanske man gör i Lund med fast i mindre utsträckning?)

Hur många timmar per vecka går åt till grupparbete, skulle du uppskatta?
Presenterar/diskuterar man problemet framför resten av årskullen på seminariumet?

Hej.

Jag pluggar för tillfället T1 på UU. Personligen tycker jag att PBL-aspekten på utbildningen hittills har varit mycket givande. Var inte mycket för grupparbeten i gymnasiet, men känner att det har funkat bra nu. Det har fått mig att utvecklas mer socialt också.

I slutändan handlar nog allt om hur din basgrupp kommer att arbeta. Nu när halva terminen gått har vi bytt basgrupper. I min förra basgrupp pluggade vi igenom allting tillsammans och varje basgruppsmöte var mer som ett grupparbete. I min nya basgrupp är vi alltid helt förberedda innan vi möts. När vi möts gör vi det mestadels för att jämföra det vi hittat och diskutera olika synsätt på problematiken. Enligt kursplanen är det även så som basgrupperna är avsedda att fungera.

Så, såvida du inte har aspergers eller liknande tror jag inte att PBL-upplägget kommer vara något negativt för dig. Snarare tvärtom!

Tar mig friheten att svara på de här frågorna också.

För mig har det varierat. Med den tidigare basgruppen då vi gjorde allting tillsammans satt vi oftast sex timmar åt gången, två gånger i veckan ungefär. Med den nya basgruppen då vi alltid är väl förberedda när vi möts brukar det inte ta mer än ett par timmar, en eller två gånger i veckan beroende på hur många seminarier vi har den kommande veckan. Fast det har också hänt att vi suttit uppemot sex timmar i den nya basgruppen om vi hittat något som ingen av oss fördjupat oss i innan mötet.

Vi har ett seminariekompendium som vi arbetar utifrån. Där finns de problem som vi till seminariet ska lösa, reflektera över, analysera eller bara få en uppfattning om. Vid seminariet finns det en ordförandegrupp (en av basgrupperna, rollen som ordförandegrupp växlar) som fördelar ordet mellan basgrupperna vid seminariet. Och ja, ibland redovisar man framme vid tavlan inför resten av seminariegruppen. Det är dock inte hela årskullen. Varje seminariegrupp består av ca 25 pers.

Jag var själv väldigt nervös inför redovisningar under gymnasiet. Började ofta skaka i händerna, fick hjärtklappning, glömde bort att andas, osv. Under den period då det var som allra värst skolkade jag alla redovisningar helt. Det här är dock inget problem för mig nu. Nu redovisar vi så pass ofta (vanligtvis två gånger i veckan) att det är vardagsgrejer. Fick till och med nyligen höra ifrån dels en av de som jag betraktar som en av de duktigaste i klassen, dels ifrån en random att de tyckte att jag var väldigt bra på att prata inför alla och förklara så att alla förstod. Jag är tydligen "en av dem" som man vill ha i sin basgrupp.

Så om det är av något sånt skäl som du inte vill välja Uppsala tycker jag att du ska möta rädslan ändå. Tror faktiskt att PBL-upplägget ger väldigt mycket mer tillbaka i färdigheter än vad ren bokkunskap gör.