Det snackas en del om nära döden-upplevelser som om det var bevis på något mystiskt, så jag tänkte ge en alternativ syn på det hela.
Temporal-parietal junction, eller punkten mellan temporal och parietal-loberna kan stimuleras för att åstadkomma exakt samma upplevelser som de som upplevt känslan att vara utanför sin kropp. Detta är ett väl undersökt fenomen sedan det testades kliniskt runt 2005.
Citat:
OBEs are related to a failure to integrate multisensory information from one’s own body at the temporo-parietal junction (TPJ). It is argued that this multisensory disintegration at the TPJ leads to the disruption of several phenomenological and cognitive aspects of self-processing, causing illusory reduplication, illusory self-location, illusory perspective, and illusory agency that are experienced as an OBE.
Stresshormoner som produceras i locus coeruleus som ligger nära amygdala and hypotalamus kan också påverka känslocenter, minnen och producera hallucinationer relaterade till dessa, dvs när livet passerar revy, som det heter, eller när man "träffar" döda släktingar.
Tunnelseende kan lätt uppstå vid syrebrist till ögat.
Jag föreslår att de intresserade läser The Spiritual Doorway in the Brain: A Neurologist's Search for the God Experience.
http://www.amazon.com/Spiritual-Doorway-Brain-Neurologists-Experience/dp/0525951881