Finns själen?

Vi kan säga så.
Ha det gott

Ok. Jag blandar ofta in alla religioners gemensamma ämnen. Meditation, och vad man får ut av att läsa om NDU.

Jag har inte läst hela tråden så ämnet kanske redan diskuterats, men kan någon ge mig en klar definition av vad en själ är? Är det personligheten i icke-fysisk form eller vad är det (menat att vara)?

Jag tror i ögonblicket inte på själar då min uppfattning om begreppet innebär just detta, en icke-fysisk del av dig själv som på något vis lämnar kroppen i det ögonblick man dör och sedan flyger iväg någonstans och antingen hamnar i en ny kropp eller åker upp till gud, beroende på religion.

Innan fortsatt diskussion bör man hur som helst vara klar över vad man menar med ordet "själ".

Någon här som läst "Inside Outside"? Det är en gammal fantasy-roman. Den handlar om en kille som tror att han hamnat i efterlivet och tror sig vara en själ från en kille som hette Jack. Det vill säga, han levde hela sitt liv i Jacks kropp, Jack dog och huvudkaraktären åkte vidare till nästa värld.

I slutet...

Det här kanske var OT, jag har faktiskt ingen aning, men det är en häftig tankeställare.

Själen om den definieras som något övernaturligt, exempelvis det som överlever när du dör, nej, den tror jag inte existerar, om däremot själen är summan av det som gör dig till den du är, dvs, dina minnen och din personlighet, den definitionen kan jag acceptera, även om jag själv ser det som en distinktion utan skillnad från medvetande.

Stort medhåll från mig, min exakta inställning sammanfattad på ett enkelt vis.

jag känner att mitt jag är något som är extremt existerande. tankar om att "inte existera" är väldigt svåra att greppa och jag känner absolut att min "själ" är odödlig, min "jag-känsla" är ju så himla stark.

men av någon anledning, trots denna starka känslan av att existera som ett odödligt medvetande, så är inte min existentiella perception med på dom noterna.
enligt min syn på alltet så är mitt medvetande, min själ, min medvetenhet om min existens, endast neuroner i min hjärna som sänder signaler mellan varandra. händelser från omvärlden påverkar kemin i min hjärna efter de förprogrammerade reaktionerna i DNAt.

Jag gillar bilden av att den individuella själen är en våg på havet. Den reser sej för att sedan falla tillbaka i havet. Det enda konstanta är havet.

Om vi inte har en själ, då finns det ingen skillnad mellan oss och robotar som kan stängas av.
Utan själ har vi inga, känslor, moral, empati osv. Vi människor förstår varandra, vi kan ha känslor för varandra, om vi har dessa egenskaper då har vi en själ. Utan själv så kommer vi bara stängas som robottar efter döden, men hur logiskt är det att vi bara kommer sluta att finnas? Kan ni verkligen tänka er det?

Om ni fick en hjärtinfark och ni vet att ni kommer dö de närmaste sekunderna, tror ni verkligen att man bara kommer stängas av och inte bli någonting? Tror ni inte att själva "personen" i kroppen kommer leva vidare? Att vissa inte kan erkänna att vi har en själ, är det för att det går emot vissa vetenskapliga teorier? Man behöver inte vara religiös för att tro det.

Inser du att detta är din tro och du inte kan motivera något av detta? Det behöver inte vara så uppenbart som du tror.

Hur logiskt är det att vi bara kommer sluta finnas? Säg mig, vart var du 1950? Hur logiskt är det?

Ja, icke-existens är som bekant någonting omöjligt. Vare sig vi upphör vid döden eller om vi lever vidare finns inget alternativ till existens. Oavsett vad vi tror kommer ingen uppleva döden & icke-existensen. Existens är vad vi kan förhålla oss till.

Men det finns många olika sätt att tolka själen på. Du kan till exempel tolka den materialistiskt eller dualistiskt. Eller så kan man, som jag föredrar, gå den kunskapsteoretiska vägen och inse att själva grundfrågan egentligen inte handlar om materialism eller dualism; vad det hela handlar om är istället subjektets (metvetandet, eller själens) situation. Vi är dom vi är och vi kan inte transcendera oss själva. Det verkligt intressanta, tror jag, är inte frågan huruvida vi har en själ skild från köttet, eller om denna överlever den kroppsliga döden, utan istället vem du är.

Jag vet att jag lever och jag vet att jag är begränsad i min förståelse. Jag kan se och uppleva andra subjekt dö, men det är likväl "bara" intryck från en objektiv (av mig oberoende) verklighet jag bara kan ana i det av mitt omedvetna sinnes silade skuggbilder som framträder för mitt jag.

Således förstår jag, och sympatiserar med, såväl dina tankar som med materialistens. Ni har bägge fel och rätt, men ni repelleras av själva den obeskrivbara kärnan (tror jag).

Är det smärtsamt för materialister att bejaka sitt psyke? Är det bättre att känna sig som en väl fungerande maskin?

För troende är det definitivt tvärtom! Det skulle vara smärtsamt att förneka själen, som vi upplever är skyddad av förtroendet för Gud.