Det blev den här helgen istället som jag som +40 slutligen skulle få prova på LSD:ns unika, suggestiva förmågor som man så länge hört talas om.
Jag ville utmana mig själv och mina rädslor för att jag anser mig vara psykiskt stark efter många, både berikande som omtumlande livserfarenheter. Trippen skulle bli en förlängning av MDMA-ruset jag var med om för 1 månad sedan där jag fullständigt överrumplades av kosmisk kärlek till naturen.
Jag bestämde mig för att ta en längre kvälls-promenad igår kväll och körde en dos på 250ug där egot naturligtvis skulle få sig en rejäl käftsmäll.
Den här gången bestämde jag mig för att promenera i en större park med många träd dit jag sällan går och framför allt inte under kvällstid. Jag utgick ifrån min systers hem och när jag öppnade ytterdörren låg hennes man låg och sov framför TV:n så jag fick inte en naturlig "tripsitter".
Jag har i många år varit ett ovillkorlig fan av elektronisk musik, speciellt progressive-tech-house som går i betydligt lägre BPM än generell klubbmusik. Däremot så har aldrig tidigare brukat psykodelika för att förhöja känslan av musiken, utan jag har blivit "naturligt hög" av att lyssna på själva musiken.
Mitt intresse är också modern, ambient music som kan öppna upp sinnena och jag laddade ner bla den här;
https://maxcorbacho.bandcamp.com/album/nocturnes
Jag gick ut och började promerera genom min större hemstad som ligger vackert belägen alldeles intill vid vatten och även om himlen var mulen och grå. Alla de många neonreklamskyltar som reflekterade ljuset ner i innanfjärdens vattenspegel var otroligt vackert och stämningsfullt att titta på.
Ambient soundtracket gick perfekt synkroni i takt med mina steg och det kändes som att jag var med i en ljuvligt, iscensatt film.
Ett ljusarrangemang hade satts upp med många glödlampor som löpte brett på en lina mellan några stora tallar och allting kändes magiskt förtrollande. Jag ställde mig med ryggen mot en tall och bara njöt för det kändes som att jag befann mig i en "fredad zon" dit mörkret inte kunde komma.
Min nyfikenhet drev mig till att gå längre bort mot en skogsklädd kulle så låg i mörker och jag kände mig fri, i symbios med naturen och var inte ängslig.
Jag såg inga fraktaler eller dylikt, men kände på mig att det finns ett mönster i naturen som jag inte kan se, något min begränsade hjärna ännu inte kan förstå.Sedan gick jag vidare till en annan glänta i parken med samma ljusarrangemang runt tallarna och satte mig rätt ner vid en tall för att flumma åt allt det vackra. Snart insåg jag det var för kallt att sitta ner så jag gick återigen in mot skuggorna och mörkret för att sedan ta av och gå längre ner mot en sandstrand.
Därefter följde jag den belysta skogstigen längs med stranden framåt med alla gatulampor som sken sitt ljus med runda ljuskäglor ner på marken. Jag kände en varm känsla inombords och kände med högerhanden på mitt hjärta då mitt undermedvetna förklarade för mig att den "inre sanningen alltid finns där". När jag stod och tittade på en vanlig, stor sten intill skogsstigen som plötsligt började skifta märkligt i sin struktur och jag intalade mig att "jag bara fantiserar".
Då slog plötsligt paranoian från det undermedvetna till med besked, då det istället kändes som att träden inifrån mörkret börja vända sig mot mig. Det kändes som att träden kunde styra min hjärtfrekvens och också kortsluta mitt hjärta om "de" ville eftersom mitt ego är för stort. Jag andades med djupa andetag och drack av mitt vatten medan jag gick för att inte bli nojig så jag kände att jag kunde styra upp trippen till det bättre.
Eftersom jag började frysa så fick jag det brilljanta idén att röka en halv joint hasch "för att värma mig" och det var tur att jag inte rökte så mycket. Jag slogs av paranoia när en hundägare kom bakom mig för att rasta sin hund för jag trodde först att han skulle slå ner och råna mig.
När jag sedan fortsatte framåt så börjar mitt synfält kraftigt att grumlas och jag ser lite suddigt och upplevde att det "var naturens hämnd" för min egoism. Naturen har funnits på Jorden mycket längre än vad människan har och genomsyrar allt, in i minsta molekyl då allting är kosmiskt material, skapat ur kolväte. Alla världens träd fungerar som nervcellerna i människans hjärna som blixtsnabbt kommunicerar obehindrat med varandra och står över oss simpla människor med våra små problem.
Känslan av paranoia förföljde mig när jag till slut återigen kom fram till min syster och hennes mans lägenhet och han var nu vaken och jag berättade att jag trippade. Jag kände mig väldigt frusen efter att ha promenerat omkring i tre timmar utomhus och ville värma mig så mycket som möjligt så jag fick låna deras dotters rum för "att sova".
I rummet fick jag en hel del OEV:s och men jag fattade inte vad alla CEV:s ville säga mig, det var en djäkla massa bilder som blixtsnabbt skickades runt i hjärnan.
Min insikt nu är att jag förstår vad alla dessa "maniska trädkramare" egentligen drivs av, för jag har aldrig tidigare förstått detta bizarra sammanhang. Oavsett om det handlar om att hindra storbolagens profit i att utvinna järnmalm ur gruvor eller skydda samiskt renbetesland, så handlar det ytterst om naturens villkor. Jag förstår att de väljer att kedja sig fast vid trädstammar trots att de ändå vet om att det är meningslöst jobb när de ändå Polisen kommer. De känner antingen genom psykodelika eller djupmeditation, att naturen är övermäktig människan, att naturen står över oss och inte ska låta sig skövlas.
I slutet av trippen kunde jag höra mitt undermedvetna narra mig;
ha, ha, du pallar inte 250ug!