Citat:
Ursprungligen postat av
TomatKungen
Manipulation är en medveten handling.
Det jag beskriver sker omedvetet.
Förstår du skillnaden?
Det är alltså stor sannolikhet att hon inte har gjort något medvetet (manipulerat) för att få pojken avigt inställd till sin pappa. Det hela har ytterst sannolikt skett helt omedvetet. Hon kände ett obehag av att pojken ska vara hos pappan, pojken läser av detta (så som små barn gör och små barn tar dessutom lätt efter sådant obehag). Mamman märkte pojkens obehag och fick "mer vatten på sin kvarn" att det inte är bra för pojken att träffa pappan. Och så är karusellen igång! Med rättshaveri, fast mamman ser det som att hon räddar pojken. Hon är rentav övertygad om att hon räddar pojken. Fast det hon bedriver är rättshaveri.
Pojken hade det trevligt med pappan när mamman inte var med. Vilket talar tydligt för att han inte har blivit manipulerad (medvetet påverkad). För hade han blivit det, så hade han ogillat pappan även om mamman inte var närvarande.
Blev det tydligare så? Simpel psykologi.
Pojken behöver ha regelbundet umgänge med mamman, även om hon är en rättshaverist. Med stor säkerhet lär hennes rättshaveristiska beteende lugna ner sig om pojken får träffa henne regelbundet och hon märker att pojken har det bra hos pappan och det finns en chans längre fram för gemensam vårdnad.
Precis som en djurrättsaktivist som tror att kaniner plågas, men får reda på att kaninerna har det riktigt bra och får träffa kaninerna och se det med egna ögon, lugnar ner sig.
Betänk detta en stund. Och betänk att barnperspektivet är att pojken behöver båda sina föräldrar och snarast behöver få träffa mamman (sin anknytningsperson) regelbundet, även om hon är rättshaverist.
Din teoretiska uppdelning mellan "medveten" och "omedveten" påverkan ändrar ingenting i sak. För barnet som far illa och för rättsstaten som ska skydda det är konsekvensen av föräldraalienation exakt densamma, oavsett vad mamman känner i sitt inre.
Låt oss plocka isär varför din "simpla psykologi" kraschar mot verkligheten:
1. Omedveten skada är fortfarande skada
Om en förälder av egen ångest eller vanföreställningar överför sin fientlighet till barnet så att barnet far illa, blir det inte "bättre" bara för att föräldern tror att hon "räddar" barnet. En förälder som i sin egen övertygelse skadar sitt barns relation till den andra trygga föräldern utövar fortfarande ett psykologiskt övergrepp. Att du kallar det "omedvetet" ändrar inte det faktum att barnet måste räddas ur situationen.
2. Du har helt fel om hur lojalitetskonflikter och alienation fungerar
Du påstår att om ett barn vore manipulerat skulle det hatat pappan även när mamman inte är närvarande. Det stämmer helt enkelt inte med forskningen eller utredningarna i målet. Det är skolboksexemplet på föräldraalienation att barnet reagerar med panik och avståndstagande i den alienerande förälderns närvaro för att visa lojalitet, men slappnar av och har det jättebra så fort det får vara i fred med den andra föräldern utan mammans kontroll.
3. Jämförelsen med kaniner och djurrättsaktivister är helt orimlig
Att jämföra en femårig, gravt infekterad vårdnadstvist med en djurrättsaktivist som "lugnar ner sig när hon får se kaninerna" visar en total obekantskap med fallet. Mamman har haft fem år på sig! Hon har erbjudits medling, samarbetssamtal, umgängesstöd och sett med egna ögon att pojken mår bra med pappan. Hon blev inte "lugn": hon trappade upp, bröt mot domstolsbeslut, struntade i hundratusentals kronor i vite och tog till sist till fysiskt motstånd.
4. "Hon lugnar ner sig om hon får regelbundet umgänge" Det har prövats i fem år!
Det du föreslår som din "nya lösning" är ju exakt vad domstolen och myndigheterna försökte med under ett halvt decennium! Resultatet blev att hon använde varje umgängestillfälle till att sabotera, manipulera och försvåra. Att i detta läge ge henne fortsatt regelbundet tillträde innan barnet hunnit landa och känna trygghet hos pappan vore att kasta in pojken i samma destruktiva karusell igen.
Slutsats:
Barnperspektivet handlar inte om att trösta en förälder med vanföreställningar. Barnperspektivet handlar om att ge pojken ro, trygghet och en chans att bygga upp sitt liv med sin pappa utan att konstant utsättas för mammans destruktiva påverkan. Att mamman är övertygad om sin egen förträfflighet gör henne inte mindre skadlig för barnet.