Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Nej, har inga "dubbla måttstockar". Du verkar inte ens veta vad som menas med begreppet.

Nu slingrar du dig. Jag frågade dig vad mamman i det aktuella ärendet för denna tråd har gjort, som du menar är psykiskt våld mot pojken? Kan du svara på det?

Jag har förut ansett att vårdnaden skulle ha gått över till pappan redan när pojken var 2 år (efter 1.5 års försök till umgänge). Just eftersom han har bedömts som den förälder som kan tillgodose pojkens behov av båda sina föräldrar. Pojken skulle då bo hos pappan och ha regelbundet umgänge med mamman. Men så kom obekräftade uppgifter i tråden att pojken inte har fått träffa sin mamma/anknytningsperson (inte ens under övervakat umgänge) och inte har gått i skolan på över en månad. Och det låter verkligen inte bra! Om de uppgifterna stämmer så är det mycket illa. Så. Men om de uppgifterna stämmer så låter föräldrarna som samma skrot och korn... lätta att mäta med samma måttstock.

Åter igen: hur kan umgängesstödjarna veta det? Har du svårt att förstå den frågan? Umgängesstödjarna hängde väl inte hos mamman och pojken 24/7, eller gjorde de det, menar du?
Det är alltså en väldigt befogad fråga hur folk kan veta huruvida mamman förberedde pojken eller inte. Det kan hon mycket väl ha gjort. Men gått på nitar ändå, där pojken vägrade/inte ville.

Enligt obekräftade uppgifter är pojken inte i skolan. Varför inte, kan man ju undra. Vägrar han? Rädd för förändringar kanske? Har det ens utretts? Eller har man varit så fullt upptagen på att felet måste vara mammans, att man kanske missat något hos pojken? Något hos honom som gör att han inte vill släppa taget om det han har "här och nu" tex.

Jag är för fan den enda i tråden som har förespråkat att vårdnaden borde ha gått över till pappan redan när pojken var cirka 2 år, då han var den enda av föräldrarna som ville tillgodose pojkens behov av båda sina föräldrar. Hade han bott hos pappan redan vid 2 års ålder och haft regelbundet umgänge med mamman. Så hade båda hans föräldrar blivit hans anknytningspersoner. Det hade varit det bästa för pojken. Istället har myndigheterna dragit ut på det med tvångsumgänge etc. I 5 års tid och sedan ett våldsamt polisingripande på det, där man rycker honom från hans enda anknytningsperson! Horribelt och inte barnperspektiv!

Och nu har pojken enligt obekräftade uppgifter inte träffat sin mamma/anknytningsperson på över en månad. Och inte gått i skolan på över en månad. Om dessa uppgifter stämmer, så låter detta riktigt illa. Vad var då ens meningen med vårdnadsöverflytten?

Och vad jag syftar på kring systern är ju att om mamman skulle ha pratat illa om pojkens pappa inför barnen, så hade systern givetvis vittnat om detta. Hon har ju inga problem att berätta om våldet som styvpappa har utsatt mamman för. Så hon hade givetvis berättat om hon hört mamman yppa något illa inför barnen om pojkens pappa. Kanske rentav i hopp om att det kan stärka chanserna att hennes bror får komma hem till henne och mamman igen (om hon berättar något dåligt hon har hört om pojkens pappa). Men systern berättar inget sådant. Vilket starkt tyder på att hon inte vet om något illa om pojkens pappa. Vilket starkt tyder på att mamman inget illa har sagt om pappan inför barnen. Tänk till kring detta!

I övrigt: jag kan tänka mig in i hur det blir för ett barn i denna situation. Och finns mycket information att läsa från experter i ämnet, jag delger det i tråden. Om man tycker det är illa att pojken inte fick ha kontakt med sin pappa. Så borde man anse att det är minst lika illa att han inte får ha kontakt med sin mamma/anknytningsperson. Och han lär anklaga pappan för att han inte får det.

Va? "Hon håller med största sannolikhet sina barn utanför vad hon tänker om pojkens pappa"
Finns absolut ingen anledning att tro det.

Möjligtvis att de varit för snälla, bonuspappan flyttade förmodligen ut för att rädda dem från insats, men bevisligen har bonuspappan varit väldigt involverade efteråt med.

Hade mammans hushåll varit under insats så hade hon kanske varit mer foglig inför överlämnande av pojken - men nu kände hon väl att hon kan göra lite vad hon vill med socialtjänstens tysta godkännande.

Jisses. "umgängesstödjare" - Jag tror de är rätt väl bevandrade i att tolka och se hur det hela gått till.
Det är ju deras jobb!

Jo, det gör det. Hennes dotter har inte sagt ett ont ord om pojkens pappa.

Hade hennes dotter hört ett enda ont ord om pojkens pappa, så hade dottern med stor sannolikhet velat berätta om det, i ett hopp om att få hem sin bror (om pappan blir misstänkliggjord av hennes ord).

Men dottern säger inte ett ont ord om pojkens pappa. Med största sannolikhet för att hon inte har hört något dåligt om honom. Och har hon inte hört något dåligt om honom, så har högst sannolikt inte pojken gjort det heller. De bodde ju under samma tak.

Tänk till kring detta.

Umgängesstödjare är inget jobb, kära du. Kräver inte ens någon särskikd utbildning, men kan vara en fördel att ha jobbat med barn eller med socialt arbete.

Umgängesstödjares uppgift är i övrigt att se till att umgänget går korrekt till. Deras uppdrag var alltså att ha koll så att umgänget mellan pappan och pojken var ok och gick tryggt till för pojken.

Deras "tolkningar" av mamman ger jag därmed inte mycket för. Deras uppgift är inte att ha koll på mammans och pojkens kontakt. Den har de liksom ytterst liten inblick i. Och kan således inte ha koll på huruvida mamman förberedde pojken på umgänge eller inte.

Hon kan ju ha förberett pojken in absurdum för umgänge varenda eviga gång. Mentalt, innan det ens var dags. Men stött på totalt motstånd från pojken. Detta ser ju inte umgängesstödjarna. De ser ju bara en ytterst liten frekvens. De är inte med 24/7.

Du bekräftar egentligen hela min poäng i samma inlägg.

Umgängesstödjarna behöver inte ha bott hos mamman 24/7 för att kunna rapportera vad de faktiskt observerade. Hon avbokade det förberedande mötet och bokade inget nytt. Efter flera tillfällen hade A fortfarande inte fått förklarat för sig vilka umgängesstödjarna var. De såg dessutom att hon inte pratade motiverande eller övertygande med honom.

Du kan ifrågasätta deras bedömning. Men att kalla detta "endast antaganden" är bara fel.

Sedan kommer din egen bevisstandard.

Kanske var A lika motvillig tidigare som på filmen.
Kanske är han rädd för förändringar.
Kanske har han NPF.
Kanske är det därför han eventuellt inte går i skolan.

Inget av detta finns det något belägg för. Men när teorin kan avlasta mamman räcker tydligen "kanske" alldeles utmärkt.

Och resonemanget om systern är nästan ännu bättre.

Hon berättade om Andreas. Därifrån vet du nu att om mamman någonsin hade pratat illa om Aas pappa så hade systern "givetvis" berättat det också.
Du vet inte om hon ens fick frågor om honom. Du vet inte vad hon hört. Du vet inte vad hon minns. Du vet inte vad hon valt att berätta.
Sedan lägger du dessutom till att hon kanske skulle ha berättat det för att öka chansen att få hem sin bror.

Du hittar alltså på både frågorna, hennes kunskap, hennes svar och hennes motiv och använder sedan det påhittade scenariot som bevis för mamman.

Det är nästan imponerande.

Samtidigt finns en faktisk domstolsbedömning där A säger att pappan "tar barn från familjerna" och tingsrätten skriver att det tydligt inte är hans egna ord och att han i mycket stor utsträckning involverats i föräldrakonflikten.

Men det räcker fortfarande inte för dig.

Din gamla poäng om att vårdnadsfrågan kanske borde ha fått en annan lösning tidigare förändrar inget av detta. Jag håller dessutom med om att fem år är väldigt lång tid för ett litet barn. Men det gör inte dina efterhandskonstruktioner om vad som "kanske" egentligen orsakade allt till fakta.

Och om uppgifterna om skolan och utebliven kontakt med mamman visar sig stämma utan godtagbara skäl ska det självklart granskas.

Skillnaden är att jag väntar på underlag innan jag gör det till ett konstaterat missförhållande.

Du använder däremot samma osäkerhet på två helt olika sätt.

Saknas information som belastar mamman säger du att vi inte kan veta någonting.
Saknas information som kan fria mamman fyller du själv i luckan.

Det är därför din bias är så löjligt genomskinlig.

Du följer inte bevisningen till slutsatsen. Du följer slutsatsen och letar efter vilka "kanske" (påhittade bevis) som behövs för att komma dit.

Det finns något djupt obehagligt i att ett allmänt drev säger sig försvara ett barn samtidigt som barnets pappa, enligt uppgifterna nu i ärendet, utsätts för dödshot. Den som hotar en förälder skyddar inte barnet. Den tillför ännu mer rädsla till barnets familj.

Drevets stora fula svaghet är glappet mellan tvärsäkerheten och kunskapen. Den som inte har läst domen eller utredningarna saknar grund för att påstå sig veta vad domstolen förbisett. Ändå sprids bilden av en farlig pappa och en skyddande mamma som om rollerna redan bevisade saken. Det är falska könsstereotyper, inte barnskydd.

Filmen visar barnets förtvivlan. Den förtjänar respekt. Men när förtvivlan används för att döma pappan utan att orsakerna undersöks, görs barnets smärta till ett argument för vuxnas övertygelse. Det är ett svek mot barnet att låtsas förstå mer än man faktiskt vet.

En särskilt besvärande uppgift är att mamman själv inte skulle vara rädd för att pappan skadar barnet, medan delar av drevet framställer just precis detta som hotet. Om uppgiften stämmer har fulkampanjen byggt en farlighetsberättelse som går mycket längre än mammans egen. Då måste de som sprider den svara: Vad grundar ni anklagelsen på?

Uppgiften om att barnet vid polishämtningen fått höra att det aldrig mer ska träffa sin mamma om det följer med polisen måste också klarläggas. Ett sådant besked gör en överlämning till en upplevd katastrof. Att sedan använda barnets panik som bevis mot pappan, utan att undersöka vad barnet fått höra, blir ett cirkelresonemang med barnet som förlorare. Vem sa det till pojken? Det är psykiskt våld…

Polisens agerande ska granskas. Men granskningen måste också omfatta vilka vuxna som underlättat en trygg övergång och vilka som kan ha försvårat den. Ansvar börjar inte när kameran slås på.

Att offentligt sprida obelagda eller falska anklagelser om en identifierbar förälder skadar hans arbete, relationer och trygghet. Det skadar barnet. Barnet ska leva vidare med sin familjehistoria långt efter att kommentarsfältets mest upprörda deltagare gått vidare. Jävla könsaktivister…

Medkänsla ger ingen rätt att hitta på. Övertygelse ersätter inte underlag. Och den som verkligen sätter barnet främst måste vara beredd att granska även den förälder man spontant sympatiserar med. Oavsett förälderns kön.

Om pojken inte går i skolan, så är det ju pappans ansvar. Han bor hos pappan och pappan är ensam vårdnadshavare. Men jag tänker att om pojken tex. Har svårt med förändringar, så kanske pappan har lika svårt att få pojken till skolan, som mamman hade att få pojken till umgänge med pappan. Jag menar: det tog 7.5 timme för polis och Socialtjänsten att få ut pojken ur sitt hus. Och detta skedde med våld. Kanske är det så pappan har det med pojkens skolgång nu? Och så mamman hade det när hon försökte förbereda pojken mentalt inför umgängena med pappan? Vad vet vi? Mamman påstår ju att det var svårt och att han inte ville. Har man kollat om pojken har tex. Npf?

Begär du av ett litet barn att minnas vad umgängesstödjare är? Mamman kan ju ha berättat det, men kan ta tid för små barn att riktigt veta och minnas ändå. Och om mamman hade mentalt förberett pojken, men gått på nitar och vägran, så kanske hon helt enkelt inte verkade så engagerad när umgängesstödjarna kom. Vad vet vi?

Umgängesstödjarna var väl även de som mamman skrev brev om till deras chef? Hur de slitit och dragit i pojken så att förbipasserande reagerade. Du tänker inte att dessa umgängesstödjare kan ha ett litet horn i sidan till mamman?

Pojken kan ha hört saker, absolut. När mamman eller kanske rentav bonuspappan kanske pratade med andra vuxna och kanske sa att pappan "tar barn från familjerna". Men tror du på allvar att mamman är så pass skev att hon skulle säga till pojken att pappan "tar barn från familjerna"? Och som sagt var: behöver ju inte ens ha varit mamman som har yttrat sådana ord, kan likaväl vara bonuspappan eller någon annan.

Rättshaverister är inte gillade av myndigheter. Så kan du tänka tanken att vissa myndighetsutövare kan ha viss bias kring mamman? Har den tanken slagit dig? Eller du kanske tänker att alla är väldigt sakliga och objektiva i lilla Götene?

Ja, skulle systern sagt något negativt om pojkens pappa, så är det troligare att det är vardagsmat barnen har hört där hemma. Att hon inte säger något negativt om pojkens pappa, talar för att hon inte hört sådant. Och då har sannolikt inte pojken det heller, i någon större utsträckning.

När Myndigheterna har agerat så här sent (5 år innan papoan till slut får enskild vårdnad, den skulle han ha haft för några år sedan och pojken då också haft regelbundet umgänge med sin mamma...) och såhär kraftfullt (våldsamt polisingripande mot pojken där man sliter honom från sin enda trygga anknytningsperson). Så blir man ju undrande kring hur de har skött detta ärende. Det är inte för inte tråden ligger i forumdelen "korruption och missförhållanden i offentlig verksamhet". Och inte i delen "barn och familj".

Ja det är alltid en syn på att det tog 7,5 Tim att få ut pojken sätta handklovar på mamman knuffa in bonuspappa i en spegel en riktig trotsig gosse

Jag har inte skrivit om trots. Jag har skrivit om svårigheter vid förändringar. Vilket inte är ovanligt hos tex. Barn med npf. Om pojken inte går till skolan, så undrar man ju varför.

Du missade i övrigt att en polis även satte sig på pojkens minderåriga syster. Enligt samma dokument som påstår sig beskriva händelsen.