Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Ja nu pratar vi samma språk, det skriver jag under på. Neutral plats som inte kan skapa vånda
när man kommer dit.
Hade mamman uppmuntrat umgänge med pappan i någon form hade pojken med all sannolikhet aldrig blivit placerad hos pappan då han har syskon.
Bonus som var abusiv gjorde väl inte saken bättre.
Det är tråkigt när barn blir i mitten av bråk mellan föräldrar. Och ja, jag kan inte påstå att jag hyser mycket till övers för mamman. Tack vare hennes agerande hamnade pojken i en omöjlig situation!

Att dra igång till utredningsrunda är att ge stöd till mammans oro.
"se där det finns något kvar att utreda" kan mamman påstå. Det gör dig till Team Mamman.

Men NEJ, det finns inget kvar att utreda. Det finns inga risker, eller anledning till oro.
Sen att de nu ska sätta sina rutiner och kan behöva tips och råd om det - men det är inte psykologer, det är farmor/farfar och farbror som kanske kan ge tips som föräldrar.

Du förstår verkligen inte, en utredning är inte trevligt för barn som utsätts. Även fast du låtsas att barnpsykolog kan göra allt så trevligt. Det funkar inte så.
Du kränker barnet genom att tro att de inte fattar att de utreds.

Det är inget man bara gör för att Tomatkungen (eller mamman) har problem att tro på allt som redan gjorts.

Ha lite jävla barnspektiv för en gångs skull. Gå vidare.
Barnet är med sin pappa. Som det borde varit 50/50 för fem år sedan.

Hämtning borde ha skett på en plats där inte mamman är närvarande. Och hämtningen borde ha skett av pappan (och en socialsekreterare). Myndigheterna påstår ju att pojken har trevligt med pappan, när mamman inte är närvarande. Så jag tänker att det hade kunnat vara framgångsrikt med en sådan hämtning.

Den hämtning vi kan se på filmen är helt horribel. Och står faktiskt inte i proportion till syftet.

Verkar ju inte som det har förekommit något bråk mellan föräldrarna. Mamman verkar orolig att pappan ska utsätta sonen för saker. Utifrån denna oro har hon bedrivit umgängessabotage. Hon har hållit sonen borta från pappan i övertygelse om att hon därmed skyddar sonen. Eller skyddar sonens intressen när han totalt vägrar träffa pappan.

Finns ju fall där ena föräldern eller fosterföräldrar har försökt skydda barn, men tvingats gått med på umgänge/gått med på umgänge etc. Och där barnen har farit mycket illa. Tin*tin, "Lilla Hjärtat", de två flickorna som blev skjutna av sin pappa tidigare i år etc.

Så. Finns där en oro att ens barn kan fara illa. Så gör en god förälder allt i sin makt att förhindra detta. Inte av ondska, utan av ren och skär oro och omtanke.

Man hade kunnat ordna med detta också: trygga mamman i att pappan är ok och inte kommer skada sonen på något sätt. Och därmed trygga sonen. Så at inte mammans oro "smittar av sig" på sonen. Och så att han hade kunnat få fint umgänge med sin pappa och ha god tillgång till båda sina föräldrar.

Finns jädra många vägar man hellre hade kunnat gå, än via tvångsumgänge mot pojkens vilja och våldsam hämtning av pojken, mot pojkens vilja.

Utredningarna som har gjorts, har ju gjorts av socialtjänsten. Det är uttömt. Och det är inte sådan utredning jag ens efterfrågar att den borde ha gjorts igen. Håller med dig om att det spåret hade varit en gång för mycket för pojken att gå igenom igen.

Vad jag skriver om är utredning av barnpsykolog, som även kan behandla pojken och lösa upp knutar, om det skulle behövas. Kan ju framkomma att han inte vill till pappa, för att han märker hur ledsen hans mamma och tonåriga syster blir då. Och då är det ju en sådan knut som behöver lösas upp. Eller kan vara att allt det där tvångsumgänget han har utsatts för med pappan, har gjort att han förknippar att "träffa pappa" med "tvång". Då behöver ju dessa knutar lösas upp. Eller kan kanske rentav framkomma att han ogillar förändringar och tycker det blir jobbigt att bo hos pappan för att det är en så pass stor förändring mot hur det brukar vara. Och då hade man kunnat hjälpa honom över den tröskeln, så att det ska kännas bättre.

En barnpsykolog hade alltså kunnat få fram orsak och även kunnat behandla orsaken.

Gå vidare? Ja, jag går vidare. Med lätthet.
Det är däremot inget den här pojken kommer göra. Att du inte fattar det, visar på att du saknar barnperspektiv helt och hållet.

Det där är ett önsketänkande som helt saknar förankring i vad som faktiskt utretts och prövats i det här fallet under flera års tid.

Att försöka göra gällande att detta handlar om "en orolig mamma som bara vill skydda sitt barn" blir direkt missvisande när man läser tingsrättens domar och myndigheternas underlag:

Att "hämta utan att mamman är där" har redan prövats och saboterats. När domstolen beslutade om överlämningar vid förskolan (där mamman alltså inte skulle vara närvarande) ser vi i handlingarna att mamman i stället sjukanmälde eller höll barnet hemma. Hur ska pappan och socialtjänsten hämta ett barn i lugn och ro på förskolan om boendeföräldern gömmer barnet i hemmet?

Jämförelserna med tragiska fall som Tintin och Lilla Hjärtat är osakliga. I detta fall har pappan granskats ingående under fem års tid av socialtjänst, familjerätt, psykologer och domstol. Samtliga instanser har slagit fast att pappan är helt skötsam, lämplig och trygg, och att mammans anklagelser helt saknar grund. Att jämföra en utredd, lämplig förälder med våldsutövare i mordfall är att sprida direkt felaktiga rykten.

Mammans "oro" har försökts tryggas i ett halvt decennium. Myndigheterna har satt in medling, samarbetssamtal, umgängesstöd och gradvis upptrappning. Problemet har inte varit brist på insatser för att "trygga mamman", utan att mamman konsekvent vägrat acceptera myndigheternas och domstolens bedömningar.

Subjektiv oro kan inte ge frikort att bryta mot svensk lag. Om vilken förälder som helst skulle få radera ut den andra föräldern ur barnets liv enbart genom att hänvisa till en egen, obevisad "oro", så har vi avskaffat rättsstaten. En förälders personliga låsningar kan inte få väga tyngre än oberoende expertis och lagakraftvunna domar.

Ingen tycker att scenen på filmen är fin eller önskvärd. Men polisen kopplades inte in för att någon ville ha en dramatisk hämtning, utan för att mamman stängde exakt alla andra mjuka och frivilliga dörrar och vägrade rätta sig efter beslut och viten på hundratusentals kronor. Ansvaret för att det till slut krävdes polisutövning ligger helt och hållet hos den förälder som vägrade göra överlämningen frivilligt.

Nej, man tryggar inte en orolig förälder genom samarbetssamtal, gradvis upptrappning av umgänge, umgängesstöd etc. En orolig förälder blir ju inte mindre orolig av sådant, utan kan snarare eskalera oron om inte orsaken till oron hanteras. Det är väl snarare psykologisk hjälp en orolig förälder behöver i kombination med att faktiskt få se att barnet är tryggt med den andra föräldern. Dvs.: ett samarbete mellan Socialtjänst och psykolog.

Handen på hjärtat kurt-sune: du har sett filmen. Verkar det vara en pojke som vill till sin pappa? Enligt inlägget kopplat till filmen, så har pojken stretat emot så hårt mången gång det ska till umgänge med pappan. Om det stämmer. Hur hade du själv gjort, om ditt barn skulle ha umgänge med en person och barnet mången gång kämpade med näbbar och klor för att få slippa? När du själv dessutom har en oro för att den andra personen som ditt barn ska till faktiskt skulle kunna utgöra en fara för ditt barn? Du behöver inte svara. Men reflektera över detta. Innan du kastar sten på mamman.

Det förstår du säkert, att både pojken och mamman hade behövt hjälp av psykologer. Pojken för att lösa upp sina knutar som han bär på och som gör att han inte vill till pappan. Och mamman för att få väck oro. Detta skulle ha föreslagit för flera år sedan! Redan i början när mamman oroade sig över pappans tvångstankar om sex med barn och hon började prata om att skjuta upp umgänge tills pojken var lite äldre, så hade sådana insatser behövts.

Det är faktiskt inte försvarbart ur barnperspektiv att man:
1. Har låtit det gå så lång tid som nästan 6 år, där pappan och sonen har missat många dyrbara år ihop och där pojken inte har haft en chans att bygga upp anknytning till sin pappa (som han sedan tvingas till 6 år senare mot sin vilja). Och där man har kört på med hårt tvångsumgänge mellan far och son utan att försöka behandla orsaken till motviljan av umgänge hos mamman och pojken.
2. Sedan plötsligt gör drastiskt och polisingripande, som är helt oproportionerligt till orsaken. Det var liksom inte risk för pojkens liv och hälsa, som föranledde polisingripandet. Nu har man givit pojken trauma för livet. Inte ok.

Varför ska man blanda in en barnpsykolog? Det är kränkande. Negativt.
Till ingen nytta.

Det är inte direkt ett komplicerat fall - mamman har påverkat ungen under flera år.
Det finns INGET med pappan som benäms som risker.

Så vad ska de prata om tänker du?


Hurvida det kan finnas saker under tiden de bor tillsammans.
Det är en heeeeelt annan sak - det är ju något man får bemöta senare, om det behövs.
Men det var ju inte överhuvudtaget vad du sa från början om psykolog-stöd.

Men i det avseendet så har det inte framkommit att umgänget haft problem tidigare.
För man bokar ju inte en psykolog "bara-för-att"....

En sak - mamman behöver verkligen stöd av psykologer. För hon är helt enkelt så fel ute, hon har fått för sig saker och har inte kunnat ta sig information och behöver kanske stöd att inse att hon lider av personlighetsstörning.



Behandla orsaken hos mamman. Domslut på domslut... men inte försökte hon ändra sig.
Du menar man skulle tvingat henne till samtalsterapi? Det skulle tagit skruv...i helvetet.

Hon har gissningvis en historik av ångest och diagnoser, och varit sjukskriven och därför kunnat vara hemma under långa perioder.
Spekulation givetvis. Men det är Flashback....
---------------
"När du själv dessutom har en oro för att den andra personen som ditt barn ska till faktiskt skulle kunna utgöra en fara för ditt barn?"
SMamman går all in för att svartmåla pappan när hon samtidigt har våld i sitt eget hem.
Narcissism.

Du föreslår teoretiska "psykologinsatser" som om det här vore en färsk konflikt där ingen har försökt hjälpa familjen. Sanningen är att det du efterfrågar redan har prövats i fem års tid men föll på att mamman vägrade ta emot hjälp och vägrade ändra inställning.

Låt oss plocka isär varför ditt resonemang kraschar mot verkligheten:

1. "Mammans oro för tvångstankar om sex med barn": Påståendena har utretts och avfärdats!
Du nämner själv mammans anklagelser om pappans "tvångstankar". Det du glömmer att nämna är att polisen, socialtjänsten, psykiatrisk expertis och domstolen har utrett detta i botten. Resultatet? Anklagelserna var helt grundlösa. Pappan förklarades helt frisk, lämplig och trygg. När en förälder fortsätter att hävda faror som myndigheter och experter gång på gång har avfärdat som osanna, då handlar det inte om "befogad oro": det handlar om vanföreställningar och föräldraalienation.

2. Man kan inte "behandla" någon som vägrar släppa sina vanföreställningar
Du skriver att mamman borde fått psykologhjälp för sin oro. Men terapi kräver sjukdomsinsikt och vilja att förändras. Mamman har under fem års tid erbjudits alla tänkbara insatser och samtal. När en förälder bestämmer sig för att domstolar, läkare och socionomer har "fel" och att hon själv har "rätt", så hjälper inga psykologer i världen. Ska rättssystemet lamslås i decennier för att en förälder vägrar ta till sig fakta?

3. "Verkar det vara en pojke som vill till sin pappa på filmen?"
Ingen har påstått att pojken ville i den stunden. Men vad du ser på filmen är inte ett barn som är rädd för pappan: du ser ett barn i ett akut stresspåslag orsakat av extrem lojalitetskonflikt. När en boendeförälder under hela barnets liv har ingett barnet att pappan är "farlig", reagerar barnet med panik när det måste lämna mamman. Barnpsykologer och utredare i målet slog fast att pojken mådde jättebra och var helt trygg med pappan så fort de väl fick vara i fred utan mammans påverkan.

4. "Det var inte risk för pojkens liv och hälsa"
Jo, att utsättas för kronisk föräldraalienation och få sin ena hälft bortraderad är ett allvarligt hot mot barnets psykiska hälsa och utveckling. Att låta ett barn växa upp i en isolerad bubbla byggd på en förälders osanningar är skadligt på riktigt.

Du frågar hur jag hade gjort om mitt barn kämpade emot. Skillnaden är att om myndigheter, läkare och domstolar efter fem års utredningar visade mig att min oro var helt obefogad, så hade jag som ansvarsfull förälder satt barnets bästa främst, svalt min egen stoltsoch hjälpt mitt barn till en trygg överlämning.

Mamman valde i stället att använda barnet som mänsklig sköld och vägrade följa svensk lag. Det var hennes lagtrots som skapade traumat på filmen och inte myndigheterna som till slut tvingades sätta stopp för fem års övergrepp mot barnets rätt till båda sina föräldrar.

Du läste inte mitt inlägg ordentligt nu. Jag menar att insatserna skulle in för flera år sedan. Hade man agerat mycket tidigare, så hade inte situationen blivit sådan som den nu blev. Där pojken tvingas till sin pappa som han inte har någon anknytning till. Tvingas bort från sitt hem och sin anknytningsperson (mamman), med våld, mot sin vilja.

Jag kan utveckla mina tankar:

1. Man hade för det första kunnat förklara för mamman att tvångstankar om sex med barn, vid OCD, verkligen inte är synonymt med att pappan skulle ge sig på barnen sexuellt. Detta hade kanske rentav gjort att de hållit ihop som par. Och pojken hade vuxit upp med mamma och pappa. Men där valde man istället att spä på mammans oro... "Hjälpa" henne bort från pappan.

Och när hon började prata om att pojken skulle få ha ordentlig umgänge med sin pappa först när han blev cirka 3 år... Då skulle man väl verkligen ha dragit öronen åt sig! och verkligen försökt få till umgänge och beslutat om det parallellt med behandling av mammans oro. Givit det max ett år. Om det inte hade fungerat så Kanske det bästa rent av varit ge fadern enskild vårdnad redan när pojken var cirka 1-2 år och ge pojken umgängesrätt med sin mamma. Alltså tvärtom mot hur det nu fick fortgå i över 5 års tid.

Pojken hade då redan från början fått bygga en anknytning till sin pappa, mammans oro hade man hanterat bättre ju tidigare insatser för det som hade satts in. Pojkens oro hade kanske inte ens behövt komma. Trygg hos sin pappa som han fått anknytning till. Och även fått en anknytning med sin mamma som han hade haft umgänge med regelbundet, då den stabila pappan såg till att detta blev av. Kanske de två rentav hade kunnat dela på rollen som boendeföräldrar åt pojken.

Enligt inlägget som är kopplat till filmen, så har mamman bevittnat saker som inte direkt tar död på oro. Utan som förvärrar oro. Att dessa saker inte tas på allvar av myndigheterna, skapar givetvis ytterligare mer oro. Dessa saker hade modern inte behövt bevittna, om man hade agerat annorlunda från start.

Det känns som man har växlat mellan "alltför mjäkigt" och "extremt hårda" tag i detta ärende. fast det kanske mer hade behövt ett mellanting av detta och det från början, typ "handfasta tag, med barnperspektivet först och med god hänsyn till båda föräldrarna och pojken".

Att dra bort barnet från sin anknytningsperson på det där viset. Är inte barnperspektiv.

Och han hade som sagt var kunnat ha både pappan och mamman som anknytningspersoner om man agerat annorlunda och tidigare.

Vad är det för kränkande att blanda in en barnpsykolog?

Ditt agg mot mamman är uppenbart. Och det grumlar helt din förmåga att bry dig om barnperspektivet i ärendet.