Citat:
Ursprungligen postat av
bakelsernassmak
Fast det är ju inte någon konflikt mellan vetenskap och kristendom, det är en sekulärextremistisk myt som sprids genom hörsägen. I usa är mer än hälften av forskarna kristna. Bevisen är så starka att många ser det som orimligt att inte vara kristen. I många fall är det just vetenskapen som tar dom till kristendomen. Kristendom är ju inte alls en lat metod, det är ateism som är latheten. Är man ateist så behöver man inte tänka utan man säger bara "äh vem bryr sig", de kristna är ju de som försöker ta reda på vad som är sant med passion.
Man kan som du visar mycket riktigt ha en personlig ontologi som är en sorts hybrid mellan rationellt vetenskapligt tänkande och en mer fantasibaserad, vilket du exemplifierar med forskare som är religiösa. Den mänskliga hjärnan är flexibel och adaptiv, och den har en massa trix den kan använda för att lura sig själv om hur världen är beskaffad, eller hur den tänker. Man kan alltså vara forskare inom naturvetenskap eller filosofi, och alltså vara expert på rationellt tänkande och väl bekant med hur man undviker logiska falluckor inom ramarna för sin yrkesutövning, men ändå ha en personlig världsbild som bygger på föreställningar som inte håller för kritisk prövning.
Men detta gör inte det ologiska logiskt. Det fungerar ju inte så.
Och om vi pratar bevis, vilket det inte finns några, eller filosofiska "bevis" som då mer något slags argument, så bestod, under förmedeltiden, den akademiska världen mest av filosofimunkar som spånade på filosofiska bevis för guds existens, för man ville verkligen göra det irrationella rationellt, och detta projekt har inte upphört sedan dess. Några av historiens skarpaste hjärnor har ägnat hela sin livsgärning i hundratals, kanske tusentals år, för att leda i bevis att gud finns, men utan att lyckas åstadkomma något bättre än skrattretande löjliga argument som inte övertygar någon utanför en liten grupp övertygade. Som René Descartes. Ett supergeni, kanske en av de smartaste människorna som levat. Han försökte verkligen, klämde så mycket han orkade, men bajsade slutligen bara på sig, figurativt talat.
Den här rörelsens starkaste argument, det är fortfarande det så kallade
Ontologiska beviset för guds existens, som formades av en av de tidigare nämnda filosofimunkarna, på tusentalet i vår tideräkning. Det går i korthet så här, och jag önskar verkligen att jag skojade eftersom många stora tänkare säger att de tycker att det låter logiskt, men jag skojar inte:
Premiss 1. Inget större eller bättre än gud kan existera.
Premiss 2. Att existera är större och bättre än att inte existera.
Slutsats: Gud måste därför existera, eftersom det är bättre att existera och gud är ju bättre, snarare än sämre.
En logisk och kritiskt tänkare ser ju att resonemanget hör hemma i en sandlåda bland barn som ännu inte lärt sig sluta äta sand, och att slutsatsen åker snålskjuts på korrupta premisser. Ersätt gud med valfritt fantastiskt väsen eller föremål med valfria max-egenskaper man tillskriver det, så går det att definiera in bevis för vad som helst. Ett efterblivet idiotargument som bara en idiot på riktigt tycker låter bra. Men ändå accepteras det på många håll, vilket antyder att det finns mycket sekt- eller gruppmentalitet i den här grenen av filosofivärlden. Man accepterar en nivå bullshit och spelar ett sorts rollspel för att få vara med i gänget. Ingen vill säga att kejsaren är naken, för då får man inte vara med längre.
Hur som helst, nej, det finns inga rationella argument för guds existens, och det finns överhuvudtaget inte några faktiska bevis.
Att tro på gud, det gör man trots att man egentligen vet bättre.
