Sverige - Kvinnornas rike med en mjuk stat?

Skillnaden mellan bondekvinnan och den hemmafru som utvecklades är hårfin.

Att jämföra priser rakt av blir lite knas, ja en Expressen i lösnummer är svindyr. Och med svikanddde publik blir även matiné dyrt. Bion i byn jag växte upp stängde för de fick lädlösss i fåtöljerna. Du hade nog blivit förvånad över hur spartanskt det var.

Det var billigt med telefon, idag betalar de flesta kanske en tusenlapp eller mer, men de får ju tjänster man helt enkelt inte hade. Så jo man kan ha hemmabio för en "billig" slant, (Vi lägger mycket mer på sådant)

Den ekonomiska tillväxten har vi lagt på konsumtion och prylar. Men det står var och en fritt att leva på en inkomst. Lever man vid kusten kan man lägga flundregarn om man kan snacka till sin lite rätter. Det drygar ut kosten, det var så man gjorde. Arbetarklassen fick bilar först senare, på 50-talet var det ingen självklarhet.

Fredagsmys är något helt annat än vad det var, Även på 70-talet fick min bror och jag varsin coca-cola och det godis vi själva hade rådd med. Kolla vid godisbaren hur föräldrarna handlar nästan kilovis att släpa hem.

Många barn gick i ärvda kläder, det var en självklarhet i arbetarklassen.

Skall man leva som på 50-talet får man leva som i lyxfällan.

Bondekvinnan skiljer sig markant från hemmafrun, speciellt i de mycket mer slitna arbeten som hon utförde med gårdens djur och när hon plockade potatis i tid och otid. Men vi talar alltså om arbeten som direkt var med att skapa värde i marknadsekonomin, det bidrog till de varor som bondefamiljen sålde i marknader och många gårdar skulle inte ens överleva utan kontributionen från bondekvinnorna. Detsamma gäller gruvpigorna. Hemmafrun skapade tjänster av värde åt enbart familjen och hennes arbete är inte i närheten av så slitsamt som bondekvinnan. Vi talar om överproduktion från industrier och bondgårdar till sådan grad att kvinnan helt kan fokusera på familjens väl.

Den vulgära masskonsumtion som leder till att barn blir fetare är den nya fattigdomen. Man ger pengar för att barn ska köpa kilo godis för att ingen har tid eller kunskap att baka bullar eller liknande varje helg. Jag föredrar nybakade bullar varje dag. Mormors nybakade bullar och bröd direkt från vedugnen när vi tillbringade somrarna i sommarstugan var ett minne för livet olikt lösviktsgodis som vi vräkte i oss när vi fick några slantar från vår mamma.

Jag skulle spendera 30 kr i en spartansk biograf framför dagens 150 kr varje dag i veckan förövrigt, men tänk att byar ens hade egna biografer? Idag måste man ta sig till en mellanstorstad och bara det kan kosta några hundra kronor.

Jag vet mycket väl att den kreative kan leva billigt även idag, problemet är att vi måste se på hur medelsvensken hanterar de ekonomiska utmaningar de står inför och inte hoppas att de odlar sina egna morötter, potatis, kryddor och annat. Eller att de för den delen köper billiga rödbetor i ICA hellre än billys pizza som de kastar in i ugnen.

Kom ihåg här att hemmafruns roll var mer väsentlig än många kvinnor så som män idag erkänner, de gav hemmet harmoni och lugn och de såg till att alla fick rätt näring och att barn fick all emotionell stöd som de behövde. Finns massor av dåliga vanor som uppstår av barn som växt upp med stressade föräldrar som inte har tid att se hur deras barn har det, det inkluderar psykologisk ohälsa, dålig uppförande i skolan, avsaknad av arbetsmoral och dåliga matvanor.

Sedan så skulle jag påstå att det finns en generationsfråga involverad, du växte upp i 70-talet och jag i 90-talet. Du tillhör då sista generationen som kunde skaffa bostad billigt när du var ung. Det finns en enorm glapp mellan hur unga har det idag jämfört med deras föräldrar inom samma inkomstklass.

Bondekvinnan blev hemmafru så långt håller jag med, men du tror att inget fattades arbetaren på 50-talet. Det är verkligen snick snack.

Idag har vi ett trasproletariat av sällan skådat slag och arbetsmarknaden är avreglerad i många branscher. Kollektivavtal gäller inte direkt. Men jag räknar inte med cykelbuden, eller det fanns en hel del jobb av samma art man inte kunde hålla en familj vid liv på.

Ungarna läser till samhällsvetare på gymnasiet och kan inget, så de hamnar i en gigekonomi. Medan de med yrkesutbildningv har bättre förutsättningar att få en vettig ekonomisk standard. Missgreppen som vänstern framförallt har gjort är helt otrolig. De bara släppte det.

Men du snackar om hyror som är ganska långt ifrån de treor eller fyror som arbetarfamiljerna bodde i på Rosengård. Det var i miljonprogrammen de bodde. De cyklade till jobbet med en tunikabox. Många dog i olyckor, arbetsmiljön var direkt hemsk.

Jag vidhåller att man klarar sig på en lön om man lever i samma materiella standard som på 50-talet om man är någorlunda yrkesarbetare.

Sedan var ju hemmafruarna på 50-talet missnöjda som fan, de såg det inte som en drömtillvaro direkt.

Jag har ingen aning om varför du nämner treor och fyror i Rosengård då miljonprogrammet påbörjades i slutet av 60-talet och den vulgarisering som därmed uppstod av arbetarklassen hade inte alls påbörjats än (och värre skulle det ju bli när man främst skulle utsätta arbetarklassen för mångkultur).

Rosengårds började väl byggas 1967-1968 ifall jag minns rätt.

Även folkhemmet var mer charmig förr i de små tegelhusen med ofta 3 våningar som man byggde runt industrierna och arbetare drogs inte med de alkoholproblem och drogproblem som uppstod i dessa miljonprogrammets ungdomar runt 70-talet.

Man betalade ca 10% av medianinkomsten till hyran och inte 35-40%. Bostäderna var också mycket billigare i jämförelse till inkomsterna, något som gällde hela vägen till 90-talet. Det är på senare år som det blivit omöjligt att ordna bostäder för unga svenskar med förhållandevis låg inkomst (och där räknar jag ju till och med unga grundskolelärare och poliser som förr skulle räknas som medelklassarbeten).

Det är helt omöjligt vidhåller jag att med en medianlön på 27 tusen efter skatt leva med samma standard som 50-talet. Bara hyran på en trea är ju i snitt 20 tusen i Stockholm. Ingen är beredd att betala 13 tusen sedan för att bo i Rinkeby, men till och med ifall man vill betala för ett rum på 12 kvm i Rinkeby måste man betala 5000 i månaden vilket fortfarande är avsevärd högre i procent av medianinkomsten än vad en svensk betalade för en trea i 50-talet.

Du kan köra runt i en rostig lada för 10 tusen sedan men det du får betala i fordonskatt och bensin kommer kosta 4 gånger mer än bilen varje år. Bor du utanför stan i stugor får du sedan vara beredd att betala 5000 i månaden bara på värme under vintern. Elkostnaderna kan också bli plågsamma vart du än bor (förutom möjligen i Norrland). Jag vet inte riktigt hur man överlever därmed på en medianlön med 50-talsstandard på livskvalitet.

Slutligen så finns det ingen grund för att hemmafruar var olyckliga utan det är en efterkonstruktion av kvinnliga feminister med statuskarriär (exempelvis journalister och akademiker). Tvärtom pratar man ju om lyckoparadoxen där kvinnor förr var lyckligare när de självskattade sin lycka trots att de enligt liberala mått var mindre fria. Det betyder inte att alla var lyckliga, och de som inte var lyckliga med sin roll var ofta de som var väldigt ambitiösa och kunde därmed även berätta sin historia exempelvis som författarinnor eller journalister.

Du är ju uppenbarligen inte befriad som kvinna när du sitter i icakassan eller torkar äldres piss när du jobbar i äldrevården istället för att vara hemma med dina barn. Arbetar du däremot med någonslags statuskarriär inom politik eller media så är det mer möjligt att du känner dig fri och det finns mer utrymme för "karriärbygge". Därmed är feminismen en slags monopol av statuskvinnor kring narrativet av vad det innebär att vara kvinna. De med makt, kreavitva jobb, och tillgångar talar för alla andra kvinnor om hur underbart det är att vara en självständig karriärskvinna.

Du kan inte börja dra hur de fortfarande lyssnade på radio och inte hade internet och mobiler samt hur oavancerade deras bilar var som seriös mått på fattigdom.

Köttätandet har ökat liksom fetman, som existerar i korrelation med hur fattiga människor är idag. Desto fattigare desto större chans att lida av depression, stress och ha dåliga matvanor. De nya måtten för fattigdom idag är ju inte att man äter för lite, utan att man äter skräpmat. Mikrolagad mat, kebab, ortenpizza.

56% av män och 41% av kvinnor 16-84 är överviktiga vilket kan jämföras med 35% respektive 27% i 80-talet.

https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2018/varannan-svensk-har-overvikt-eller-fetma/

Så folk har tillgång till massa fina produkter genom EU, medan svenskarna på 50-talet fortfarande behövde köpa från den smala svenska marknaden och bara rika kunde köpa italiensk pasta eller fransk ost. Mycket riktigt.

Så köper vi mer och mer skit också som kommer från långt borta och mat med massa bekämpningsmedel och okända kemikalier. Mindre och mindre närodlat. Mindre bär. Mindre färsk potatis och mer pommes frites och chips. Vi går inte till slaktaren och bondmarknaden längre, färsk kärnat smör och mat friterad i djurfett (mycket mer hälsosamt än rapsolja). Färska grönsaker kan ju vara trevligt ifall nu man har tid och god smak att få till en god sallad, annars så kan det ju vara enklare att tillaga något snabbt. Förr så var dock morötter och rödbetor del av husmanskosten och det finns så mycket näring där att du inte behöver laga till någon lyxig grekisk sallad med oliver och fetaost.

Dagens låginkomsttagare äter ju en massa konserverad skitmat, de har inte heller tid (ibland inte ens kunskap) att laga riktig mat.

Semester i Thailand i all ära, men det är ganska subjektiv mått på hur bra folk har det att de ligger som valar i någon strand i Phuket hellre än deras egen sommarstuga. Jag finner att charterturister ofta är vilsna och de kan för lite om främmande kulturer för att ens på riktigt uppskatta det. Flykten till sol och värme är inte för min del bevis på att folk har det så otroligt bra. Å andra sidan kan jag lyssna på mina boomer-föräldrars och deras vänners berättelser från när de själva var unga i 60-talet och liftade genom Europa och levde som vagabonder som mer äventyrligt och intressant, den tilliten mellan människor (till och med från olika kulturer) har väl gått förlorad i takt med att kulturutbyten blir allt mer frekventa, de blir mer ytliga och kommersialiserade också.

Vad mer? Vi hade fortfarande grusvägar, det kan man ju leva med. Mycket av infrastrukturen hade inte byggts ut än, men jag tror inte att det orsakade mycket lidande. Folk tog inte droger för den delen, men de hade inte heller tillgång till det kan du då säga. Men låt drogmissbruk vara symtom för att samhälle som havererat, och då talar jag inte om lätta droger utan riktigt tunga droger (både otillåtna sådana och receptbelagda). Sverige har ju per capita missbruk långt över EU-snittet och det tycker jag borde diskuteras oftare. I USA så är det ännu värre och det ifall inget annat pekar på att människor inte har det bra.

Kalifornien tog jag som exempel på en del av USA som har än värre bostadsmarknad än Sverige och som har enorm nettoutflykt av amerikaner för att det är omöjligt att bo där ifall man inte är rik.

var tror du arbetarklassen bodde? Lägenhet i centrum och villor? Det var du som skrev 14 ksek i bokostnad. Du tänker medelklass kanske? Eller arbetare som vill leva som övre medelklass??

Zigge har en poäng. Så lustigt att du nämner att det är fattigdom att äta på pizzeria, trots att en pizza kostar över 100 kronor idag. För det priset kan du få mycket mer och godare mat hemma.

Mina föräldrar som ändå alltid haft det bra ställt reste inte utomlands varje eller ens vartannat år när det var unga på 80-talet som de oftast gjort senare. Det var oftast camping i Sverige eller att ta bilen med färjan till Gotland på den tiden. Om sedan vädret var skit var det bara att bita ihop.

Idag anses det white trash att resa till Mallorca eller Grekland varje år och till och med Thailand. Det anses också white trash att äta ute ofta. Trots att utemat är redigt dyrt.

DU kan argumentera för att det var fel att män var förmyndare utan att komma med överdrifter om slaveri, eller hur? På samma sätt är ju barn inte slavar bara för att vi som föräldrar är förmyndare till våra barn.

Kvinnor levde 47 år i snitt och män 44 år:

https://www.medicin.lu.se/forskning-och-forskarutbildning/popularvetenskap-och-teman/da-nu/da-nu-aldre-och-aldrande

Det är större skillnad i procent än vad det är idag, trots de enorma riskerna som kvinnor stod inför när de födde barn i den tiden. Det var otroligt hårda tider utan de teknologiska innovationerna som kom med 1900-talet. Att överleva var de flestas prioritet.

Barn arbetar inte. Men hemmafruar jobbar.
Och det finns framförallt ett välgrundat SKÄL till att barn underställs vuxna i viktig beslutsfattande, medan detta faktiskt inte finns alls för kvinnor, utan enkom är ett patriarkalt påhitt.

Så jag envisas, hemmafrurollen, så som den traditionellt utformats, går definitivt kallas för en variant av slaveri. Det var oftast tvingande för kvinnor, för de allra flesta fanns få andra alternativ och det var just att underställa sig ett ägande av en man samt att arbeta oavlönat.

Länken du tog upp gäller mitten av 1800 talet. har du kollat 1500- 1700tal?

Här har du Chat gdp svar om medelivslägnden i Europa under medeltiden män/ kvinnor

"För kvinnor var medellivslängden ofta något kortare än för män, mycket på grund av farorna med graviditet och förlossning. Det var också vanligt att kvinnor fick fler barn, vilket innebar ökad risk för både mor och barn vid födseln."

Miljonprogrammet fanns inte i 50-talet, men däremot fanns folkhemmet och ofta arbetarbostäder av tegelsten omkring bruken.

Alva Myrdals tidiga folkhem var ganska charmig och förvandlades inte till monstret miljonprogram förrän 70-talet. Du kan ju även se efterlevnad av småstugorna där arbetare bodde i exempelvis Hammarby i Stockholm eller Solna. Dessa växte fram ganska organiskt trots ofta statlig inblandning från 30-talet och framåt, det var inte som de totalt planerade nya stadsdelarna som skulle ploppa fram i helt nya isolerade områden långt från det mesta som just Rosengård eller Rinkeby.

https://www.facebook.com/groups/44427853430/posts/10161508944568431/
https://sis.modernamuseet.se/objects/77982/gamla-arbetarbostader-vid-hammarby

Till och med Östermalm hade en del av kvarteret som var ämnad åt arbetare, Storken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_arbetarhem#/media/Fil:Sibyllegatan_50-52.JPG

Den är ju ganska charmig med dagens mått.

Idag betalalar du 14k sek för en trea i Rinkeby, nej...absolut inte i Storken, Östermalm. Så illa är det.

De bodde i den tidens miljonprogram i hyreslägenheter. Miljonprogrammet var en politisk satsning, men det byggdes ju hyreskaserner innan det. Rosengård började byggas 1959, andra områden ännu tidigare.

Du målar upp en väldigt falsk bild av hur de hade det.

Den stora förändringen är att man inte längre kan dra av käringen på skatten. Men det betyder inte att vi blivit fattigare, det betyder att vi riktat konsumtionen på offentliga tjänster och konsumtionsprylar jämfört med då.

Barn arbetade oftast i bondefamiljerna. Obetalt.

Ska vi dra till medeltiden nu eller vill du hålla dig till någon tidsperiod? Jag nämnde mitten av 1900-talet och du stack till 1800-talet och nu när jag nämner medelåldern i 1800-talet då kvinnor var slavar så sticker du iväg till medeltiden?

Det var givetvis en djup misär för en bondeflicka att inte hitta en man som hjälpte henne igenom livet. Ska hon bygga stugan och plöja jorden och gräva brunnen själv? Nej, det är ju inte ett alternativ. Motsatsen var vanligare, ifall en kvinna inte fann en man så föredrog hon att jobba med fadern och modern i familjens bondegård och ta hand om dem tills de dör. Det var otroligt tufft att överleva i den tiden.