Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Låt det ta sin tid. Min familj kontaktade mig för mycket (dom visste om drogproblematiken) och det kändes som jag blev ställd mot väggen och blev mest arg.

Ta ett steg i taget. Tjata inte varje dag eller så.

Livet handlar verkligen om att göra felsteg efter felsteg, för att sedan bli gammal och tänka på misstagen. Därefter äntligen skunna slippa dem i döden.

Jag är så trött. Känns så hopplöst. Värdelöst. Känslan bedrar. Jag vill inte ha känslor. Kan inte tänka klart. Folk är så otrevliga. Varför? Ser de på mig att jag kommer dö en lång och smärtsam död? Var är deras själar? Projicerar jag? Det tror jag.

Nej, jag behöver lägga av. Dags att göra något vettigt.

Det är sådana här dagar som får mig att komma ihåg vilket komplett misslyckande mitt liv är. Och att det tyvärr drar med barnen i samma fall. Utan utbildning, med låg lön, postcovid sedan flera år som vården såklart inte brydde sig om, tandhälsa som dalar, deras rum är en röra trots försök att fixa i ordning, sängen jag köpte till en av dem var felvänd och kan inte byggas åt andra hållet, mina datorspel funkar inte heller såklart och det kommer fan aldrig framåt i livet, det är samma fattigdom år ut och år in trots heltidsarbete och försök till att spara där det går, det kommer verkligen aldrig lösa sig utan man får.vänta på dödsbädden som en skön slutlig lösning på det här livet som aldrig ens hann starta.

Jag måste göra saker nu, så känner jag. Jobb, utbildning och boende, det är vad mitt liv kretsar kring. Hoppas jag en dag slipper känna att det är jobbigt att hålla koll på allt som behöver tid.

Livet saknar poäng. Vad fan är meningen med känslor. Överlevnad? Jag känner mig död. Förbannad till att kämpa för en fantasi att bli verklig. Bygga korthus som faller, det är livet. Inget kommer stå upp i slutändan. SKIT VÄRLD!

Skummar lite i tråden och många har det betydligt värre än jag. Generellt mår jag bra och är glad. Tillåter mig ändå att gnälla av mig lite.

Jag är i någon svacka, vet inte exakt men är nog inne på dag nio av någon konstig dimma och mentalt mörker. Trodde först det var pms men mensen kom och mörkret var kvar. Vet att jag kan få såna här perioder och det tillhör livet men de brukar inte hålla i sig såhär länge.

Har ett jobb där jag hela tiden måste ge mycket av mig själv, har en vardag som jag måste ge mycket av mig själv och det blir såklart lite krävande i såna här mörkare perioder. Känns som bägaren är tom men det förväntas av mig att fortfarande ge hela tiden. Det går liksom inte att ladda batteriet, så känns det.

Har också märkt att när jag mår sämre mentalt blir jag väldigt kritisk till mitt yttre i sann kvinnlig anda. Aptiten är svajig. Vill äta så lite som möjligt. Hittar 50 fel varje gång jag ser mig i spegeln och känner mig så jävla taskig mot mig själv. Jag känner mig ful och otillräcklig. Sover dåligt. Lätt till ångest och oro. Dock inte nära till gråt vilket förvånar mig, brukar vara en lipsill annars hehe. Och så ensamheten, känns som man är ensam om att känna såhär.

Utåt sett märker nog ingen något för man är ju en sån där bita-ihopare. Jahapp. Måtte det vända snart. För er andra också, små som stora problem. Kämpa på 🩹

Fan, hon lurade mig.

Inte bara en gång, inte två utan tre. Hon är fin och snäll, men jag undrar såhär i efterhand om hon utnyttjade mig, för att hon visste att jag gillade henne? Jag skulle aldrig ta kontakt med tjej jag inte var intresserad av. Skulle ni?

Hon log alltid mot mig, skrattade åt mina skämt. Jag var kär i henne och det verkade som att hon gillade mig också. Jag bestämde mig för att testa, men det blev fiasko. Hon ville tydligen inte alls det. Istället blev hon tillsammans med min kompis, trots att de hade noll kemi mellan varandra och det tog slut lika snabbt som det hade börjat.

Jag släppte henne. Fokuserade på andra, men så tog hon kontakt igen. Vi gick ut och jag började drömma om att tiden kanske äntligen var kommen. Men det var den tydligen inte. Vem hör av sig och vill umgås med en kille om man inte är intresserad? Fan låt mig vara i sådana fall.

Kontakten dog ut, jag fokuserade på andra. Sedan skedde det en tredje jävla gång. Tredje gången gillt då? Nu kanske? Nehej, inte nu heller. Vad var syftet nu då?

Jag är så bitter. Fan vad hon har kostat mig. Jag tror inte ens hon vet.

När jag tänker på Pappastor blir jag glad och upprymd. Pappastor är så intressant och unik. Jag mår bra och vill dela med mig. Pappastor är en gädda som fångades på dumpen. Han tog sitt liv efter uthängningen. Hur dåligt du än mår så mår du inte som Pappastor. Var glad för det.

Jag mår fantastiskt och är så glad tack vare Pappastor.

Vet hon att du gillat/varit intresserad av henne? Annars berätta. Så kan du enklare berätta för henne vad du tycker hon kostat dig. Och då kanske hon lättare förstår hur du tänker. Då kanske hon låter dig vara eller kan ge sin bild varför hon annars vill umgås med dig.

Jag känner inte att jag lever livet. Känner inte att livet blir ens i närheten av så som jag trodde och drömde när jag var yngre. Så mycket sämre, så mycket värre. Det här känns inte alls värt. Det jobbigaste är att jag gör mitt bästa och det jag kan. Förmodligen är det också därför det gör så fruktansvärt ont och ger mig skyhög ångest. Försöker så mycket och har försökt både mycket och länge, under lång tid. Men det duger aldrig och räcker aldrig till. Jag räcker inte och jag duger inte. Det får mig att gå sönder. Känner mig bara så sjukt ensam.
Ångesten och jag. Bara ångesten och jag... Ibland vill jag bara skrika. Ibland önskar jag att fler personer runt mig visste hur och vad jag känner. Men samtidigt verkar det inte göra någon skillnad alls, vissa vet, och de gör absolut ingenting. Ingen kommer sakna mig om jag dör, för ingen gör något för att försöka hjälpa eller förstå nu när jag lever. Känner mig ibland övergiven och så sjukt ensam och lämnad i den jobbiga känslan. Så fan ta de om de sörjer mig när jag väl väljer att avsluta livet. De har haft möjlighet att hjälpa mig när jag levt men det har inte hänt.

Jo, det lär hon ha vetat. Plus att det är försent nu ändå...