Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Ibland undrar jag om jag har för höga eller positiva tankar om mig själv. För det känns som att omgivningen ständigt påminner mig om hur dålig, kass och oduglig jag är. Hur jag inte duger. Hur jag aldrig är bra nog. Hur jag aldrig räcker till. Inom någonting.
Det är lätt att jämföra sig med andra och varje gång jag gör det blir jag på ett eller annat sätt påmind om att jag inte når upp till en nivå, att jag inte är bra eller att det jag gör eller hur jag är som person är enough. Jag känner att det håller på att knäcka mig och snart kommer leda till att jag inte fixar mer. Alls.
Alltid leva i skuggan av alla andra. Alltid se på. Känns knappt som jag lever. Det som jag ser andra uppleva är för mig bara en dröm som jag önskar jag kunde få uppnå och själv vara med om. Men som jag med sorg inser att jag aldrig kommer komma i närheten av.

Jag vet inte vad jag gör här. Än mindre vet jag hur jag ska kunna ta mig härifrån. Jag känner mig bara trasig och fel. Oönskad och out of place.

Sjuk ångest inför nytt jobb. Har social fobi och autism och jag brukar aldrig passa in någonstans. Man ska gå utbildningar, presentera sig själv och såna saker. Fy fan.

Andra har bara ännu högre förväntningar. Egentligen borde man ju inte ens ha några förväntningar.

Jag mår dåligt just nu för jag inte klarar de förväntningar jag sätter på mig själv. Det får jag väl göra om jag vill, men när det gäller andra bör jag vara snäll och positiv sånt man vill höra, så man orkar. Problemet är att jag inte ens klarar det. Jag är helt enkelt gjord för att känna mig dåligt.

Hoppas jag kan inbilla mig själv att jag kommer ha en bra dag... Den kommer bli bra.

Få saker som får det att koka i mig så mycket som när jag ser folk som är respektlös mot mina syskon. Jävlar vad det retar mig. Alldeles för många män som är på tok för stor i käften och borde komma ned på jorden istället för att tro att de vet och kan allt och syssla med översittarattityd. Fyfan för att alltid försöka trycka ned andra. Jävla kuksugarbeteende. Men bra att man ser folks rätta färger, då ska jag lägga det på minnet om jag nånsin har med dessa dumjävlar att göra. Jävla machoidioter som saknar ödmjukhet och måste hävda sig.

Jag brukar tycka killar många gånger är empatistörda när det gäller hur de beter sig mot tjejer, men att med egna ögon bevittna hur känslokall och vilken avsaknad av empati vissa killar har när det gäller mot min brorsa också... män emellan.. gör mig ännu mer lack. Saknar män begrepp i hur man pratar till andra människor eller? Mobbningbeteende.

Men egentligen blir jag väl inte förvånad. Är ju bara att se hur majoriteten av diskussioner och jargongen på det här forumet är. Majoriteten av de som skriver och hänger här är män. Och många tror sig vara störst, bäst och vackrast. Har ett jävla ego och är snabb med att kasta skit på andra. Bra känsla för medmänsklighet... verkligen. Disgust me.

Jag hatar mig själv just nu. Det måste vara för att jag är programmerad så. Jag har inte ens tagit mig ur sängen, och det första jag måste göra är förstås att klaga på att jag inte gör det jag borde. Jag är i grunden irrationell, är bara att att acceptera. Jag vill inte vara rationell, varför skulle jag vilja vara det? Att ta den optimerade vägen till tryggheten och leva inom givna parametrar, nej så kan jag inte ha det, det orkar jag inte. Var otrygg då, klaga klaga klaga. Varje dag är en sketch av Monty Python i huvudet, är så trött på det.

Ah! Skönt att få skriva av sig.

Känner igen mig i det där, skrev precis ett tyvärr mycket mörkt inlägg i psykisk hälsa-avdelningen om min upplevelse av arbetslivet.. Vet din nya arbetsgivare om dina diagnoser? Vad är det för typ av jobb? Önskar dig iaf stort lycka till!!

Hur fan ska jag hantera en bror som bara isolerar sig själv?

Beror på lite vad ni har ni för relation. Jag isolerade mig i 1-2 år pga drogmissbruk och var bara rent allmänt trött på människor, sociala medier m.m.

Så jag säger, låt honom vara en stund men fråga kanske om ni ska hitta på något? Eller hur det går på jobbet?

Tack för svar.

Grejen är att han inte jobbar, han har isolerat sig i min familjs, eller mina föräldrars, stuga - sommarstuga. Vet inte om jag är OK med det eller inte. Eller ja, det är jag ju inte, men vet inte vad jag kan göra.

Börja motionera varje dag och ät sunt, du kommer börja må bättre.

Har du kommit ur det?

Jag får inte skriva i denna tråd, fine. Men varför? Vad är kriteriet?
Alla mods är Alltid offline (röd prick) så man vet inte vilken man ska kontakta.